Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 25. 21 juni 1930 - Industri och konstindustri, av Gregor Paulsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
15 febr. 1930
TEKNISK TIDSKRIFT
383
system vad kulturländerna beträffar sett sina bästa
dagar. Köplusten är nämligen icke oföränderlig.
Man kan få dess psykologiska utveckling i kort
sammandrag ur Fordbilens historia. Ford byggde på
samma grundval som 1850-talets bohagstillverkare,
han skulle åstadkomma detta de rikares lyxföremål
till ett sådant pris att även de fattiga kunna köpa
det. De fattiga eller rättare sagt de förut fattiga
köpte det, måhända mera med tanke på priset än
beskaffenheten — och genom denna Fords vädjan
till köplustens nedersta grundval har världen
förändrats lika mycket som då industrien fann
möjlighet att för de fattiga tillverka kopior av de rikes
bohag. Men bilen är en maskin, och när därför
kvalitetskänslan i förening med något ekonomiskt
omdöme började göra sig gällande, och Fords kamp för
livet blev svår, så räddade han detta liv icke som
bohàgstillverkaren genom att sänka pris och kvalitet
utan genom att höja dem.
Vid den snabbmålning jag försökt göra av de båda
sidorna av produktionen har jag överdrivit både
dagrar och skuggor, och vad jag sagt om
bohagsproduktionen gäller icke generellt — då skulle denna
utställning icke ha kommit till stånd. Det är tvärtom så,
att även här gäller, att i den mån stigande välstånd
tillåter uppkomsten av en stigande kultur, i den mån
har denna kultur inflytande på produktionen. Det
har under hela den tid smakförfallet varat funnits
människor, som icke velat finna sig i den
kulturlös-het, som en primitiv industrialism är. Några av
dessa människor bildade redan år 1845, året innan
skråförordningarnas upphävande, Svenska
slöjdföreningen för att söka botemedel mot den sänkning av
hantverksskickligheten som denna åtgärd väntades
medföra — och i verkligheten också medförde. Andra
ha påtagit sig den skenbart fruktlösa bördan att åter
väcka till liv den av industrialismen dödade
hemslöjden. Åter andra ha ryckt konstnärerna ur deras
ateljéer in i fabrikerna för att så förena två motsatta
världar. Så har mot det allmänna smakförfallet
svarat en reaktion mot detta, en reaktion mot själva
produktionen, som inget tidigare kulturfolk känt och
nya, ständigt upprepade nederlag ha icke kunnat
förhindra denna reaktion att åter uppstå i ständigt ny
gestalt. Inga tänkesätt och sinnesbeskaffenheter
kunna existera i det tomma intet, och så har givetvis
denna reaktion haft något annat att hämta näring ur
än bara missnöjet. Detta har varit vår
kvalitetskänsla, känslan för logik i produktionen, för
homogenitet i samfundslivet, för högre värden än de blott
ekonomiska i vår kultur.
Och slutligen är det denna känsla som sent
omsider rätt formulerat konstindustriens problem till att
icke vara en specialsträvan att åstadkomma
prydnadsföremål i hemmen utan till att därjämte och
framför allt gestalta alla de ting som bilda
människans miljö, som bilda det samhälle, vari vi leva,
att gestalta dessa ting så att högvärdiga nyttigheter
uppstå, högvärdiga såväl till innehåll som form.
Föregående Stockholmsutställning, år 1909, var i
stort sett en bohagsutställning, 1930 års utställning
börjar med en hall för samfärdsmedel, där bl. a. det
måhända viktigaste av dessa, Omnibussen, för första
gången i vårt land givits en estetiskt högvärdig
gestaltning, och den slutar med en bostadsavdelning,
utarbetad efter ett speciellt program strävande till
förutsättningslösa och optimala lösningar av de stora
inkomst- och familjegruppernas bostadsfråga. Den
är icke en lyxutställning, lyxen och det fria
konstnärliga skapandet har sin berättigade plats, men dess
viktigaste strävan är att visa, att det för varje
människa tillgängliga också kan vara skönt. Därmed har
konstindustriens ställning i det stora
produktionskomplexet, industrien som helhet, radikalt förändrats;
den är icke ett särskilt slag av varor, den är ett
imperativ, en arbetsprincip.
Med det nu sagda har jag velat klarlägga att
konstindustriens ställning i det moderna
produktionskomplexet håller på att undergå en betydelsefull
förvandling. Från att ha varit en specialitet, som
intresserade en handfull enskilda konsthantverkare och
ideella fantaster har det blivit en fråga om
samhällets kvalitet i allt vad de yttre tingen angå, och
därmed en fråga, som icke blott gör anspråk på utan
måste omfattas av varje ansvarskännande.
Jag har givetvis endast haft tid att draga upp en
skiss utan detaljer, men jag tror att den skall vara
riktig.
Med denna bild som bakgrund skall jag försöka
framställa de faktorer, som behärska vårt lands
moderna konstindustri. Jag behöver därvid ej behandla
dessa faktorer såsom avledda från kontinentala
förhållanden, utan de äro i många avseenden absolut
självständiga.
Vårt lands konstindustri har nämligen den
egenskapen före de flesta länders att den börjar bliva en
stapelproduktion, en normal faktor i näringslivet,
ännu så länge föga betydande kvantitativt, men så
mycket mera genom det exempel den ger. I få länder
är konstindustrien en så komplex företeelse. Dess
historia är en berättelse om andens seger över
materien, ett bevis att skönhet är en allmän angelägenhet,
ej en affär för skönandar.
Då jag åtskilliga gånger haft tillfälle att inför
utländska församlingar av industrimän tala om den
svenska konstindustrien och därvid pekat på det
betydelsefulla faktum att det börjar betraktas som en
självklar sak att en fabrik har en förstklassig
konstnär lika väl som en förstklassig ingenjör, så har man
ofta frågat mig, om då vederbörande måste anställa
denna konstnär för att få sina varor sålda. Då jag
svarat, att det nog i början som regel varit tvärtom,
att en konstnärs arbeten bruka gå med förlust innan
han slagit igenom, så frågar man sig vad meningen
är. — Ja, orsaken torde nog vara den att den
svenska konstindustrien — som industri betraktad — för
sin nuvarande tillvaro har att tacka några stycken
behjärtade industriledare, som haft i behåll känslan
för sitt yrke, som alltså i grund och botten förblivit
gamla hantverkare och som därför, när ropet om
bättre varor höjdes, ställde sig till förfogande. Utan
de rent ideella motiven, vuxna ur intresse och
yrkeskärlek torde aldrig en svensk konstindustri vuxit sig
fram. Detsamma är förhållandet inom hemslöjden,
att personer osjälviskt åtagit sig en förlorad sak.
Men sedan väl mark brutits och publiken verkligen
fått reda på att goda varor finnas, så har efterfrågan
inställt sig, det har burit sig för pionjärerna, och de
ha fått efterföljare, på gott och ont givetvis,
efterföljare av rovriddaretypen och lojala kolleger, som gått
de riktiga vägarna och självständigt strävat till
höjning av sin kvalitet. Emellertid skulle aldrig någon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
