Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 25. 21 juni 1930 - Industri och konstindustri, av Gregor Paulsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
384
TEKNISK TIDSKRIFT
26 april 1930
produktion av nämnvärd omfattning ha kunnat
uppstå, om icke efterfrågan uppstått; ocli denna i sin tur
torde ha varit osannolik om ej tiden varit vad man
kallar mogen.
Därmed menar jag att ett nytt samhälle vuxit upp
eller håller på att växa upp, som tänker och lever på
ett annat sätt än förfädernas, ett friare samhälle av
en högre ekonomisk och kulturell standard än dess
närmaste föregångare.
Om man vill sätta saken på sin spets kan man säga,
att detta nya samhälle naturnödvändigt kommer att
vända ryggen till alla de varor, som äro de
1800-talets andliga barn, detta ur den stora massans
och dess levnadsstandards synpunkt mycket
obegripliga och förbannade 1800-tal, och i stället fordra en
miljö skapad för dess sätt att leva. Låtom oss tänka
oss en ung arbetarefamilj nu och för 30 år sedan och
låt oss därefter fråga oss, om det icke är den
naturligaste sak i världen att dessa unga människor förr
eller senare komma att skapa en annan miljö än sina
förfäder. I själva verket behövs det en ytterst ringa
eftertanke för att se den sakliga skillnaden mellan
samhället nu och på den tiden och det är endast
människans oförmåga att tänka ut en sak i sina sista
konsekvenser, som gör att man ej ser sambandet
mellan modärnt samhälle och modärn form. Givetvis är
detta så tillvida förlåtligt, som ingen omvälvning av
ekonomiskt, socialt och kulturellt liv funnits mer
fullständig än den som vi nu genomleva. Man har
därför nu i högre grad än annars den rädsla för det
okända, som alltid finnes hos människan som ett
återhållande moment i hennes strävan framåt. Ingen
sådan rädsla kan annat än tillfälligt uppehålla denna
strävan till en konsekvent genomförd
samhällsbyggnad.
Men den kan vändas till något värdefullt. Om vi
vill för en gångs skull skryta med oss själva och
säga, att i intet annat land i Europa konstindustrien
blivit en så allmän angelägenhet som i Sverige, att
dessutom i intet annat land den allmänna
levnadsstandarden är så hög och den allmänna bildningen så
utbredd, att slutligen intet annat land lär vara så
amerikaniserat, dvs. ställt in på lättåtkomliga
bekvämligheter för den stora massan, så kan man våga säga,
att alla dessa förhållanden höra ihop och äro detaljer
i samma struktur, som vi kort och gott kunna kalla
det lyckliga moderna samhället. Och dock är det
något som saknas i denna struktur.
Om man tänker tanken ut, om man tänker sig att
detta moderna samhälle vore restlöst industrialiserat,
skulle det hotas av förflackning. Det är därför icke
blott en gärd av aktning utan av självbevarelsedrift
att det vårdar kulturarvet så långt detta har
betydelse. Liksom en människa är mer betydande, ju
mera mångsidigt rustad hon är, så står det samhälle
högre, vars kulturliv är mångstämmigt. Industrien
och därmed konstindustrien är icke hantverkets och
hemslöjdens frände. Men det ligger ingen motsägelse
i att på en gång predika en industrialiserad
konstindustri jusqu’au bout och betydelsen av en rik
hemslöjd. Den svenska hemslöjden har en tid stått vid
skiljovägen och tvekat om den skulle vika av m t en
rent kulturhistorisk inställning eller om den med
bevarande av sin förankring i sin bygd skulle bliva mer
än en kulturvård nämligen en modärn produktion.
Dess deltagande i 1930 års utställning torde ha fört
den in på den senare vägen. Den är på väg att bli
en betydelsefull produktionsfaktor, som har sin plats
också i ett modärnt samhälle. Det finns ingen
fientlighet mellan en hemslöjdsrya och en stålrörsstol.
Så har det egendomliga inträffat att medan 1909
års konstindustriutställning i Stockholm var
huvudsakligen buren av enskilda konsthantverkare och
dock gav föga plats åt hemslöjden, alla
konsthantverks moder, så kan 1930 års utställning sägas vara
huvudsakligen buren av industrien och dock låta
hemslöjden spela en betydelsefullare roll i ensemblen än
under det egentliga konsthantverkets blomstringstid.
Jag har gjort denna skenbara utvikning från mitt
resonemang för att via den komma in till kärnan.
Hemligheten i hemslöjdens verkan är att där en
del av vårt kulturarv lever ett starkt och eggande
liv. Den representerar det vi omedelbart sträva till,
nämligen ett förandligande av de nyttigheter vi ha
omkring oss.
Jag kommer därmed in på frågan om arten av detta
förandligande, dess innebörd, jag får då ändra
utgångspunkt.
Jag har hittills sett mitt ämne från
producentens och sociologens synpunkter och jag har velat
visa att den process, soin tagit sin början inom
konstindustrien är något, vartill produktionen under
vissa förhållanden av sig själv tenderar. Jag liar
velat inställa konstindustrien som ett legitimt och
normalt barn i industriens stora familj, ej som den
gökunge den hittills betraktats. Jag vänder nu min
fråga och ställer mig på artistens, kulturskribentens
ståndpunkt och frågar, vad det konstnärliga och
kulturella har att vinna på en sådan inplacering. Svaret
på denna fråga blir beroende på vad man menar med
dessa värden. Anses dessa som statiska, som
oföränderliga, så förlorar konsten, emedan industrien
eo ipso förändrar de kulturvärden den kommer i
beröring med. Utan tvivel dör en gammal hantverklig
konstkultur genom konstindustriens uppkomst, lika
väl som ett gammalt samhälle trängs undan och
omskapas av industrien. Industrien har dessutom en
starkt internationell karaktär, den är obunden av
nationella tänkesätt; otvivelaktigt tenderar den
moderna konstindustrien till en internationalisering, och
de som försvarar de gamla värdena icke blott som
kulturarv utan som direkta fyrar för dagens id och
ävlan känna sig oroliga, Jag gör då två frågor:
1) är denna internationalisering en fara? Strävar inte
såväl handeln som politiken till ett upphävande av
skiljemuren mellan länderna? Har icke detta, att vi
ej äro hänvisade till självhushållet utan kunna hämta
och sända förnödenheter från och till världens alla
hörn, har detta icke varit kulturhöjande? Diskuteras
icke ett Pan-Europa som en politisk realitet och som
en frälsare ur hotande krigsfara? Ha icke all
länder i huvudsak samma problem att lösa på det sociala
såväl som det kulturella området?
Varför skulle vi då inom arkitektur, konst och
litteratur stänga in oss själva och envetet upprepa vår
hembygds former, toner och verser?
Och den andra frågan: 2) Uppstår därav högre
värden? Svaret härpå beror på vad det nationella
är. Det nationella är icke påtagligt och medvetet. I
samma stund det så bleve, förlorade det sitt värde.
Det bleve museum. Det nationella är något alltför
ogripbart för att vägas på mätbara vikters våg. En
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
