- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1930. Allmänna avdelningen /
407

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 27. 5 juli 1930 - Multipelindunstning med luft-ångblandning av H. Elis A. Göth (forts.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

19 juli 1930

TE KNISK TIDSKRIFT

407

/r

-1600

rno
noo
rooo
s ooo\ m

att värmetransmissionskoefficienten k skulle uppgå
till 20 à 40 och att i detta värde skulle innefattas
såväl värmeutbytet till följd av luftens värmning som
även till följd av avdunstningen.

Av de resultat, vi erhöllo, framgår emellertid, att
man utan svårighet kan forcera avdunstningen
ofantligt. Tydligt nog framgår detta av fig. 10, som
återger resultatet av en av de gjorda bestämningarna.

De båda heldragna kurvorna återge vattenfilmens
och den däröver passerande luftens temperatur
utmed ytans längd, medan den streckade kurvan
återger den totala värmeavgivningen, räknad i kal. per
m2 och timme, utmed ytan. På basis av denna kurva
och den i varje motsvarande punkt av ytan rådande
temperaturdifferensen mellan vätskefilm och luft
kan man beräkna värmetransmissionskoefficienten,
och i diagrammet återgivas de erhållna värdena
genom den prickade kurvan. Av densamma framgår,
att k dels ingalunda är konstant, utan ökar med
stigande temperatur, samt dels även, att de uppnådda
värdena äro mångdubbelt högre än de, som uppgivits
i litteraturen.

Man kan, som av det visade framgår, påräkna en
fullt tillfredsställande avdunstning, även vid mycket
låga temperaturskillnader mellan vätska och gas.

Utöver vad jag redan anfört beträffande våra första
undersökningar, skall jag ytterligare beröra endast
det försök, som avsåg att studera
inkrusteringsför-hållandena.

Det inträffar vid indunstning av vissa lösningar,
att på värmeytan bildas avsättningar; företeelsen
benämnes inkrustering. Inkrusterna kunna vara av
olika karaktär. Oftast äro de dock olösliga och
mycket hårt fastsittande vid värmeväggen, så att de
kunna avlägsnas endast genom kraftig mekanisk
bearbetning av ytan.

Inkrusterna äro vanligen ytterst dåliga
värmeledare. De hindra alltså värmegenomgången och
sänka därigenom indunstningsapparaturens kapacitet.

Inkrustbildningen är således synnerligen
fördärvlig, och bör om möjligt undvikas. Till en viss grad
är detta genom särskilda försiktighetsmått möjligt,
men helt har icke frågan kunnat lösas.

Till de mest intensivt inkrustbildande lösningarna
hör sulfitluten, och man har hittills icke lyckats finna
ett tillfredsställande sätt att utan inkrustering
indunsta densamma. Icke minst i detta förhållande
har man att söka förklaringen till, att
"sulfitlutsfrå-gan" icke ännu blivit löst.

Emellertid kan man av rent teoretiska skäl för-

moda, att vid en indunstning med tillhjälp av luft,
inkrustbildning skall utebliva.

Orsaken till inkrustbildningen är nämligen den
koncentrationsökning av i lösningen befintliga
svårlösliga salter o. s. v., som inträder vid lösningens
indunstning; när dessa ämnens lösligheter överskridas,
fällas ämnena ifråga ut ur lösningen, och denna
utfällning sker givetvis där, varest
koncentrationsökningen äger rum. Vid en vanlig ångindunstning
sker indunstningen genom lösningens kokning, och
koncentrationsökningen sker alltså på så sätt, att
ånga bildas vid själva värmeväggen, som har en
högre temperatur än lösningen. Följaktligen sker
utfällningen av de svårlösliga ämnena vid
värmeytan. Härvid avsätter sig fällningen på densamma
och bildar sålunda inkrusterna.

En avdunstning med tillhjälp av t. e. luft har
emellertid en helt annan karaktär. Härvid sker
nämligen avdunstningen från vätskans fria yta, till
vilken det för avdunstningen erforderliga värmet ledes
genom vätskeskiktet. Någon avdunstning med
åtföljande koncentrationsökning äger icke rum vid själva
värmeväggen, utan all avdunstning sker i form av
y t avdunstning. Då koncentrationsökningen alltså
Süer vid vätskans yta, böra även de svårlösliga
ämnena fällas ut i själva lösningen, och någon
inkrustbildning bör följaktligen icke inträffa.

Riktigheten av en teoretisk spekulation
kontrolleras vanligen bäst genom anställande av praktiska
försök, och för att känna oss säkra företogo vi
därför en indunstning av sulfitlut med tillhjälp av luft.

Försöket utfördes med tillhjälp av samma
anordning, som förut begagnats för avdunstningsförsöken.
Sammanlagt indunstades 180 liter sulfitlut; dess
torrsubstanshalt var vid försökets början ca 11
vikts-%, efter försökets slut ca 43 vikts- %. Vid en
avdunstning av ungefär 20 kg per timme och m2
utgjorde försökstiden omkring 30 timmar. Efter
denna tid kunde icke spår av inkrustbildning
upptäckas på ytan. Den gips, som under vanliga
förhållanden brukar avsätta sig som inkruster, återfanns
i stället som en mycket finkornig fällning i botten
på en behållare, där den fått tid att avsätta sig. Det
uppnådda resultatet liar även bekräftats genom de
fortsatta försök, som jag senare kommer att
omnämna.

Sedan vi genom dessa förberedande försök bildat
oss en uppfattning om de viktigaste faktorerna och
deras variationer, var tiden inne för en prövning av
iudunstningsmetoden i teknisk skala. Som av docent
Ömans anförande framgick, bör systemet vara
särskilt användbart inom cellulosaindustrien, och det
var därför naturligt att försöksanläggningen kom att
utföras för indunstning av svartlut.

Anläggningen uppsattes i september i fjol, vid den
J. H. Munktells pappersfabriks a.-b. tillhöriga
sulfatfabriken i Grycksbo. Den egentliga försökstiden
började i mitten av oktober och pågick till början av
februari detta år, då huvudförsöken avslutades.
Under denna tid var anläggningen praktiskt taget i
kontinuerlig drift, med de undantag som betingades
av anläggningens i en del hänseenden provisoriska
karaktär. Sammanlagda driftstiden utgjorde ca 100
dygn. Anläggningen var beräknad för en kapacitet
av 150 kg avdunstat vatten per timme, och denna
kapacitet uppnåddes även.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Oct 18 15:25:45 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1930a/0419.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free