Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 27. 5 juli 1930 - Multipelindunstning med luft-ångblandning av H. Elis A. Göth (forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
408
TEKNISK TIDSKRIFT
21 juni 1930
För att kunna ge en uppfattning om apparaturens
utseende och funktion, skall jag tillåta mig att först
ingå på en kort redogörelse för sulfatindustriens
in-dunstningsförhållanden.
Vid sulfatkoket, som tjänar till att ur veden
utlösa lignin och en del andra vedsubstanser i syfte att
frilägga själva fiberna, begagnar man sig för denna
utlösning av alkalihaltig lösning. Den efter kokets
slut från fibermassan avgående lösningen,
"svart-luten", innehåller således alkaliföreningar samt
organiska substanser. Alkalit är emellertid en dyrbar
substans och måste därför återvinnas. Sedan
gammalt har detta skett på så sätt, att svartluten
indunstas, varefter den erhållna torrsubstansen
förbrännes, varvid alkalit smälter och kan avtappas.
Dènna indunstning och förbränning utföres i
roterugn med tillhörande smältugn. De vid
torrsubstansens förbränning erhållna, heta rökgaserna användas
för indunstning av lösningen, och luten kan alltså
sägas "indunsta sig själv". Vanligen räcker lutens
torrsubstans till för täckande av indunstningens
värmebehov; ibland måste dock ytterligare bränsle
tillsättas.
Själva roterugnen består, som namnet anger, av
en stor, sakta roterande trumma, utmed vars
innerväggar luten rinner, medan de heta rökgaserna stryka
förbi, varvid vatten avdunstar. För ett bättre
utnyttjande av de heta gaserna bruka dessa, sedan
de lämnat roterugnen, få passera genom de s. k.
varporna. Dessa bestå av horisontella axlar, på vilka
sitta fästade runda plåtskivor; axlarna rotera, och
plåtarna doppa med sin underdel ned i svartluten,
medan rökgaserna stryka emellan deras övre delar.
Anordningen avser att erbjuda stor yta mellan gas
och vätska, så att gasernas värmeinnehåll skall kunna
utnyttjas ned till lägsta möjliga temperatur.
Emellertid kylas gaserna sällan ned till sin
mättningstem-peratur. En temperatur av t. e. 150° hos de från
varporna avgående rökgaserna är ingalunda ovanlig.
Till den modernare indunstningsanläggning, som
numera finnes vid större fabriker, och som består av
en kombination av ångpanna, roterugn och
flerkrop-parindunstare, skall jag senare återkomma.
Vår försöksanläggning var placerad efter varporna,
och de därifrån avgående rökgaserna sögos med fläkt
genom en värmare, där de i motström värmde
cirkulerande svartlut. Före ingången i värmaren hade
clock gaserna medelst en särskild anordning bragts
till fullständig mättning. Den cirkulerande luten, som
värmts genom det indirekta värmeutbytet med de
mättade rökgaserna, kyldes åter genom avdunstning
med tillhjälp av luft av vanlig temperatur.
Mätt-ningen av rökgaserna samt även avdunstningen
utfördes med tillhjälp av en apparatur, som utarbetats
av ingenjörerna Ledin och Nauclér. Principen för
denna är, att gasen ledes genom den avdunstande
vätskan på ett sådant sätt, att tillräckligt stor yta
för uppnående av gasens fullständiga mättning
förefinnes. För den, som närmare känner till svartlutens
egenskaper, synes det troligen utförbart att genom
ett skikt av dylik lut pressa stora mängder luft.
Svartluten är nämligen en synnerligen kraftigt
skummande vätska, och i själva verket har detta, jämte
dess benägenhet för inkrustering, berett stora
svårigheter vid indunstning i flerkropparindunstare.
Emellertid har den Ledin-Nauclérska konstruktionen
givit oss en värdefull hjälp härvidlag, och det är
med denna möjligt att utan några som helst
svårigheter blåsa stora luftmängder genom tunna
svart-lutsskikt. Anordningen ifråga består i huvudsak av
en på lämpligt sätt perforerad platta, över vilken
svartluten får strömma, medan luft bringas att
passera underifrån.
De värmetekniska beräkningarna av
försöksanläggningen visade sig förvånansvärt väl stämma med
verkligheten.
En detaljerad redogörelse för apparaturens
utseende och dimensioner tror jag knappast kan
intressera, i synnerhet som en del av dessa
dimensioner vid ett utförande i stor skala komma att
ändras avsevärt med ledning av de vunna
erfarenheterna. Några siffror som kunna giva en
uppfattning om det viktigaste kan jag dock nämna.
Värmaren, som var utförd i syrafast plåt med 0,7 mm
tjocklek, hade en total värmeyta av 12,5 m2.
Av-dunstarens och mättarens bottenarea utgjorde
vardera ca 1 m-. Båda voro dock betydligt
överdimensionerade. Den totala i systemet befintliga
svart-lutsmängden utgjorde ca 5 à 600 liter, och den per
minut cirkulerande lutmängden varierade från 200
till 600 liter. Den för avdunstningen begagnade
luftmängden utgjorde maximalt ca 30 m3/min.
Avdunstningskapaciteten varierade avsevärt,
alltefter rökgasernas mättningstemperatur. Maximalt
torde den ha uppgått till ca 180 à 190 kg per
timme. Medelvärdet låg emellertid omkring 140
à 150 kg/tim. Per m2 värmareyta och timme liar
alltså avdunstningen i medeltal uppgått till ungefär
12 kg. I detta samband vill jag emellertid omnämna,
att en noggrannare dimensionering av värmaren bör
medföra en höjning av detta värde. Redan det
uppnådda resultatet är dock fullkomligt tillfredsställande.
Under större delen av försökstiden in dunstades
svartlut, men sedan försöken därmed i huvudsak avslutats,
utfördes under en tid av 10 dygn sulfitlutindunstning.
Ingen som helst inkrustbildning förekom, utan deri
utfällda gipsen avsatte sig i lutbehållaren. Det
visade sig även möjligt att utan svårighet driva upp
lutarnas koncentration mycket högt. Så var det
t. e. utan vidare möjligt att driva sulfitlutens
indunstning så långt, att densamma vid vanlig
temperatur övergick i fast form.
Rökgasernas mättningstemperatur varierade, som
nämnts, högst avsevärt. Dylika varationer kunna
icke undvikas med en sådan anordning som
roterugnen. Emellertid torde variationerna under
försökstiden ha varit ovanligt kraftiga, beroende därpå
att ugnen icke var fullt belastad. Beskickningen av
själva förbränningsugnen, som sker för hand, blev
under dessa förhållanden ytterst ojämn.
Själva roterugnsaggregatet är emellertid som
förbränningsanordning icke särdeles lyckat, i det man
så gott som helt och hållet saknar möjlighet att
kunna dirigera och kontrollera förbränningen.
Härtill kommer, att ugnens konstruktion medför
avsevärda, egentligen fullkomligt onödiga förluster.
Det skulle därför säkerligen vara till stor fördel
om en annan, helst icke roterande ugnsanordning
kunde komma till användning, vilket i utlandet på
många håll är fallet.
Jag angav förut i förbigående, att man vid större
fabriker infört multipelindunstning av svartluten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
