Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 31. 2 aug. 1930 - Det moderna vattenkraftverket, av B. G:son Berg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Te knis kli d s kri ft
HÄFT. 31 UTGIVEN AV SVENSKA TEKNOLOGFÖRENINGEN 2 AUG.
ÅRG. 60 HUVUDREDAKTÖR: CARL KLEMAN 19 3 0
INNEHÅLL: Det moderna vattenkraftverket, av ingenjör B. G:son Berg. — Ekonomisk översikt. — Notiser.
— Litteratur. — Personalnotiser.
DET MODERNA VATTENKRAFTVERKET
ELEKTRISK UTRUSTNING.
Av ingenjör B. G:son Berg.
Teknisk tidskrift fortsätter här
införandet av de trenne föredrag om det moderna
vattenkraftverket, vilka höllos i våras vid
en gemensam sammankomst av elektriker,
mekanister och väg- och vattenbyggare inom
teknologföreningen. Det första föredraget
om vattenbyggnader var infört i häfte 21,
det andra om mekanisk utrustning i häfte
24 och det tredje följer nedan.
Diskussionen återgives i ett senare häfte.
Vid byggandet av större vattenkraftverk har
utvecklingen under det sista årtiondet gått i
riktning mot vertikal uppställning med stora enheter och
höga specifika varvtal på turbinerna, allt i syfte att
nedbringa anläggnings- och driftkostnaderna. Detta
uppställningssätt och den ökning av enheternas
effekt till det flerdubbla av det tidigare som normalt
ansedda värdet samt de numera allt vanligare höga
överföringsspänningarna hava medfört, att den
elektriska utrustningen i kraftverksanläggningarna nu får
ett i flera avseenden olika utförande mot förut, och i
det följande skall jag i korthet omnämna några
synpunkter, som böra beaktas i detta sammanhang, och
försöka visa, hur konstruktörerna löst en del olika
mekaniska och elektriska problem, som uppstått i
samband med den ovan nämnda utvecklingen.
Vid planerandet av ett nytt kraftverk måste i
första hand stationens utbyggnadsgrad och antalet
aggregat i stationen bestämmas. Antalet aggregat i
stationen inverkar på anläggningskostnaden för den
elektriska utrustningen på så sätt, att denna sjunker
allt eftersom antalet aggregat minskas, och den
billigaste elektriska anläggningen erhålles sålunda med
endast ett aggregat. I de flesta fall måste emellertid
sådana fordringar ställas på anläggningen
beträffande god verkningsgrad vid olika vattenföringar och
anpassningsförmåga efter olika belastningar samt
re–serv, att flera aggregat bliva nödvändiga. Någon
generellt gällande formel för bestämmandet av
lämpligaste antalet aggregat torde knappast kunna
uppställas, emedan förutsättningarna äro så varierande i
de olika fallen. Numera blir det allt vanligare att
flera olika kraftverk samarbeta på ett gemensamt
system, och i dessa fall möjliggöres ofta en fullt
rationell drift med ett mindre antal aggregat per station än
om endast ett kraftverk skall tillgodose hela behovet.
De under senaste åren färdigbyggda
vattenkraftverken’ hava utbyggts med aggregat på upp till
10 000—20 000 kW, och f. n. äro stationer planerade
med enheter på 30 000—40 000 kW vid varvtal mellan
c:a 60 och 150. Det är givet, att vid byggandet av så
stora enheter med ur elektrisk synpunkt sett så låga
varvtal vissa svårigheter i konstruktivt avseende
uppstå, vilka icke förekomma vid mindre
maskinstorlekar och högre varvtal. Vertikala generatorer hava
redan för många år sedan byggts, men då med
relativt små mekaniska dimensioner, där vikten av de
roterande delarna icke varit större än att de då kända
konstruktionerna på bärlagret eller dubblagret kunde
upptaga densamma. Byggandet av de större
enheterna möjliggjordes först sedan bärlager av
sektortyp, Kingsbury, Hoffman m. fi. framkommit. Dessa
lager kunna konstrueras för upptagande av högst
avsevärda belastningar; vid de ovan nämnda
storlekarna på aggregaten uppgår sålunda belastningen
på bärlagret från 250 upp till 900 ton. Bärlagret
upplägges vanligen på ett armkors, som vilar på
generatorns stator, men på sista tiden hava även
andra konstruktioner framkommit i syfte att minska
den för montaget erforderliga lyfthöjden. Sålunda
ersättes numera ofta vid större enheter armkorset
med ett par kraftiga balkar, och en annan variant
är att bärlagret uppsattes på ett balksystem eller
armkors under rotorn.
Vid kraftverk med horisontal uppställning av
maskinerna förlägges maskinsalsgolvet i regel alltid så,
att maskinlagren och länkrörelsen för ledskenorna
bliva lätt tillgängliga från golvet, och även
turbin-regulatorerna samt hjälpmaskinerna placeras på
maskinsalsgolvet, där de äro lätt tillgängliga för tillsyn
och skötsel. Undervåningen till en sådan station
inrymmer vanligen endast kanaler för ventilation
samt utrymmen för kablar och för erforderliga
rörledningar för olja och vatten.
Vid den vertikala uppställningen kommer
länkrörelsen för ledskenorna och vanligen även
servo-motorn helt naturligt att ligga längst ner på
turbin-locket, och 5 à 10 meter därovanför kommer sedan
generatorns undre styrlager och 4—5 meter ovanför
detta kommer sedan bärlagret och därovanpå den
direktkopplade matarmaskinen. Personalen i
kraftstationen måste sålunda vid tillsyn av vissa delar av
maskineriet förflytta sig 10 à 15 meter i vertikal led,
och det blir då ganska viktigt att försöka få
åtminstone den huvudsakliga delen av det maskineri, som
kräver mesta tillsyn och skötsel, förlagd så att per-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
