Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 34. 23 aug. 1930 - Det utrikespolitiska kvartalet, av Rütger Essén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
19 JuLI 1930 TE KNISK TIDSKRIFT 491
DET UTRIKESPOLITISKA KVARTALET
Av Rütger Essén.
Rhenlandsutrymningen —
Paneuropa-diskussionen: dess politiska och dess
ekonomiska sida. — Riksdagsupplösning och
politisk kris i Tyskland,
nationalsocialisternas frammarsch. — Regeringen Mac Donalds
minskade auktoritet: Empire free
tradeprogrammet — de engelska konservativas
splittring. — Ovisst läge i Spanien. —• Carols
återkomst i Rumänien. — Konstitutionell
kris och främlingsfientlig agitation i
Egypten. — Engelsk traktat med Irak. — Det
indiska problemet: Simon-rapporten,
utsikterna för round-table-konferensen.
Under de senaste månaderna har ytterligare ett steg
tagits till likvidering av det stora europeiska
kriget 1914—18. Den slutliga utrymningen av de ännu
besatta delarna av Rhenlandet ägde rum den 30 juni.
Visserligen var detta endast ett moment i utförandet
av den i Haag i fjol träffade överenskommelsen
mellan Tyskland och de f. d. allierade, men det
faktiska försvinnandet av de sista franska och
belgiska ockupationstrupperna från tysk mark har
dock även en betydelse i sig som icke bör
underskattas. Den långvariga närvaron av främmande
ockupationstrupper är ett av de svåraste hindren för
en fredlig sinnesstämnings utbredande — i detta fall
desto mera som ockupationen av Rhenländerna
åtminstone sedan 1925 icke längre ur något lands
synpunkt fyllde ett förnuftigt ändamål. Under de sista
åren har Rhenockupationen egentligen endast använts
som ett politiskt utpressningsmedel enligt principen:
den gör oss ingen nytta, tvärtom skada, men den gör
er ännu större skada, ni bör alltså betala extra för
dess upphörande.
Det har dröjt tio och ett halvt år efter
fredstraktatens ikraftträdande innan denna krigsåtgärd
avvecklats. Dessa tio år beteckna en långsam
till-nyktringsprocess; enligt de flestas åsikt för
långsam — dock bör man erinra sig att fredstraktatens
yttersta termin för utrymningen — vilken ej ens då
var ovillkorlig — hade satts till femton år.
Närmast efter Rhenlandsockupationens avveckling
torde man få vänta en aktualisering av frågan om
Saar-områdets utrymmande.
Uppmärksamheten har under de sista månaderna
i högre grad än någonsin sedan Nationernas förbunds
stiftande kommit att inriktas på frågan om Europas
allmänna politiska organisation. Den paneuropeiska
rörelsen, som sedan ett antal år med ihärdighet och
skicklighet letts från Wien av greve
Coudenhove-Kalergi, har så småningom lyckats väcka allt större
intresse för sitt program: en federativ
sammanslutning av de egentligen europeiska staterna, med
uteslutande av Ryssland och Storbritannien. Den
närmaste orsaken till den nya diskussionen i
Paneuropa-frågan är emellertid Briand’s cirkulärnot till de
europeiska regeringarna med begäran om
klarläggande av deras principiella och praktiska ståndpunkt
till de paneuropeiska planerna, Projektet har genom
denna den franska statsmannens åtgärd för första
gången införts i den s. k. praktiska politiken.
Den förda offentliga diskussionen i Paneuropa-
frågan har på ett särdeles intressant sätt klargjort
vad man redan förut visste, nämligen att bakom
planerna på Europas politiska enande i själva verket
dölja sig två diametralt motsatta åskådningar, som
man kanske lämpligast bör benämna den franska och
den tyska. Den förra är ett utslag av samma
tankegångar som på sin tid stodo bakom det förolyckade
s k. Genevèprotokollet av 1924, dvs. man vill ernå
en samfälld europeisk garanti för det genom
fredstraktaterna skapade tillståndet och de nya
statsgränserna. Den sympati som möter
Paneuropa-planerna från tyskt håll har däremot en rakt
motsatt motivering: endast en paneuropeisk
regeringsmakt kan bli nog stark att genomföra en revision
av fredstraktaterna. Alltså från fransk sida:
Pan-europa skall bli en ny garanti för status quo; från
tysk sida: Paneuropa skall upprättas på grundvalen
av en ny och omfattande revision av Pariser-frederna.
Dessa diametralt motsatta åskådningar ge den rätta
bakgrunden för uppskattandet av de svårigheter
som resa sig i vägen för den paneuropeiska
framtidstanken.
Men problemet har också en annan, närmast
handelspolitisk sida. Det är intet tvivel om att icke
minst synpunkter av denna art legat bakom Briand’s
memorandum i Paneuropa-frågan.
I detta hänseende rikta Paneuropa-planerna
närmast sin spets mot Förenta staterna. Den senaste
betydande höjningen av de amerikanska tulltarifferna
försvårar ytterligare de skuldsatta europeiska
staternas likviderande av sina skulder till U. S. A. Dessa
skulder ha så småningom blivit alltmer likformigt
fördelade över hela den europeiska kontinenten. De
på grund av Förenta staternas tullpolitik alltmer
ökade svårigheterna för europeisk export på Amerika
framtvinga så småningom en medveten europeisk
handelspolitisk solidaritet gent emot Amerika. Icke minst
har man detta klart för sig i Frankrike. Måhända
kommer det första praktiska steget i paneuropeisk
riktning därför att tagas på det tullpolitiska området. En
begynnelse till en mot Amerika riktad europeisk
tullunion kan förr än man i allmänhet väntar bli
praktisk politik.
Och vad som i dag gäller Förenta staterna kan i
morgon komma att gälla det brittiska imperiet.
Sannolikheten talar nämligen för att inom en icke
alltför avlägsen framtid åtminstone ett allvarligt
försök kommer att göras att genomföra en närmare
handelspolitisk sammanslutning mellan imperiets
olika delar, innebärande även en viss
protektionistisk avspärrning mot kontinentaleuropeisk import.
Detta skulle i så fall komma att verka som
ytterligare en kraftig påtryckning i riktning mot en
"paneuropeisk" kontinental handelspolitik.
Frånsett den mera allmänt hållna paneuropeiska
diskussionen är det i synnerhet de politiska
förhållandena i Tyskland och England, som jämte de stora
kritiska problemen i den brittiska rikspolitiken —
Indien, Egypten m. fi. — under det gångna kvartalet
framför allt dragit uppmärksamheten till sig.
I Tyskland har det inrepolitiska läget alltmer till-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
