Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 34. 23 aug. 1930 - Det utrikespolitiska kvartalet, av Rütger Essén - Överföring av Norrlands vattenkraft söderut (forts.). Diskussion, av W. Borgquist, Sten Velander, Carl Kleman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
494
TEKNISK TIDSKRIFT
21 JunI 1930
ferensen alltså fullt representativ. Skall den även
bli det från indisk sida? Eller skall den liksom
Simon-kommissionen bojkottas av de indiska
oavhängighetsledarna? Detta är dagens fråga i det
indiska problemet.
Om de mest betydande indiska ledarna vägra
deltaga i konferensen blir den på det hela taget
meningslös, och konflikten går då mot ytterligare skärpning,
sannolikt till våldsamma former. Om åter lörd
Irwins skickligt konciliatoriska ansträngningar
krönas med framgång, så har åtminstone tid vunnits.
Detta är av största betydelse, i synnerhet därför att
den nuvarande exalterade stämningen i många
indiska kretsar på grund av allmänpsykologiska skäl
icKe kan uppehållas alltför länge.
Man må emellertid icke föreställa sig att en enad
indisk opinion står emot den anglo-indiska rege-
ringen. Indien är ingen nation — långt mindre än
exempelvis Kina. Den ansats till enhet som finnes
är ett resultat av den tvåhundraåriga brittiska
kontrollen. Bakom oavhängighetsrörelsen står i stor
utsträckning den hinduiska brahman-kasten, som i ott
självstyrande Indien hoppas bli allrådande. Den
har emot sig bl. a. mohammedanerna — mer än en
tredjedel av totala befolkningen — de inhemska
furstarna, vilkas stater även omfatta nära en tredjedel
av befolkningen — och icke minst lågkasterna —
"the untouchables" — som börja vakna till politiskt
medvetande och som betrakta den anglo-indiska
regeringen som en skyddsherre.
Det indiska problemet har långt flera obekanta än
den europeiska opinionen i allmänhet föreställer sig.
Simia den 3 augusti 1930.
ÖVERFÖRING AV NORRLANDS VATTENKRAFT
SÖDERUT.
(Forts. fr. sid. 484.)
Diskussion:
Överdirektör W. Borgquist. Såsom ingenjör Berg
nämnde kommer även vattenfallsstyrelsen att framdeles
komplettera sina krafttillgångar i mellersta Sverige med
kraft från Norrland. Staten har förvärvat praktiskt
taget alla större vattenfall i Ångermanälven och
Fjällsjö älv och äger i Indalsälven vattenfall av inalles
ungefär samma storhetsordning som Krångedefallen.
Det har emellertid visat sig vara mest ekonomiskt att
tillsvidare tillgodose kraftbehovet vid eentralblocket från
de lokala krafttillgångarna. Följden har blivit, att
frågan om kraftöverföring från Norrland till mellersta
’Sverige blivit, vad staten angår, uppskjuten betydligt
över vad vi från början tänkt oss.
Det torde vara de flesta bekant, att vattenfallsstyrelsen
nu utbygger de sista fallen, som staten äger i Göta älv
och Motala ström. Regleringsarbeten pågå beträffande
Vänern, och man hoppas, att dygns- och veckoreglering
av Göta älv skall vara genomförd nästa år. Samtidigt
hålla vi på med utvidgning av ångkraftverket i Västerås
till ca 100 000 kilowatt. Denna väldiga
ångkraftanläggning kommer naturligtvis att verksamt bidraga till ett
fullständigt utnyttjande av vattenkrafttillgångarna i
mellersta Sverige både statens och enskildas.
Vattenfallsstyrelsen levererar nu kraft till f lei talet
Krångedeintressenter. När dessa fall år 1935 bliva
utbyggda, avlastas centralblocket med de 20 000 à 25 000
kW, som nämnda intressenter beräknas uttaga år 1934.
Därigenom blir det ett kraftöverskott vid centralblocket.
En annan ökning i krafttillgången kommer att ernås
genom att Vänern blir årsreglerad omkring år 1935 eller
1936. Allt detta gör, att behovet av norrlandskraft för
centralblockets räkning inträder först mot slutet av
1930-talet.
Om det emellertid på detta sätt dröjer något, innan
staten börjar överföra norrlandskraft söderut, kan man
konstatera, att när det väl blir behov av
norrlandskraften, så blir det mycket stora kraftbelopp, som år
efter år behöva tillskjutas från norrlandsälvarna och i
främsta rummet då från Indalsälven. Man får
sannolikt räkna med en ökning av kraftuttagningen med ca
15 000 kilowatt per år, och det dröjer sålunda icke
länge, förrän man är uppe i 100 000 kilowatt för statens
del.
Man måste därför, såsom ingenjör Berg framhållit,
för framtiden räkna med icke en utan ett par
kraftledningar från Norrland till mellersta Sverige. Det kan
med tillfredsställelse konstateras, att därmed
åstadkommits en avspänning i den politiska diskussion, som
länge förts beträffande stamlinjerna
Norrland—Mellan-sverige.
Fr. o. m. 1940-talet synes Indalsälven bliva ett
centrum även för vattenfallsstyrelsens
vattenkraftutveckling. Just i dessa dagar har träffats överenskommelse
mellan vattenfallsstyrelsen och Skellefteå stad, enligt
vilken Porjus kraftverk, Skellefteå stads kraftverk och
Norrfors kraftverk komma att sammanknytas. Vi stå
alltså snart inför det förhållandet, att det åstadkommits
ett statligt block, som med Skellefteå stads anläggningar
såsom förbindelseled omfattar statens alla anläggningar
från Porjus i Norrbotten till Sillre vid Indalsälven.
Syftet med den nya förbindelselinjen är, att
vattenkraften i Porjus skall kunna mera fullständigt utnyttjas
genom att tillsvidare föras söderut. Men då
kraftöverskottet i Porjus tagits i anspråk, kommer förmodligen
den nya krafttillförsel, som senare erfordras för
Norr-forsnätet, att ske söderifrån från Indalsälven, där
vattenfallsstyrelsen i första hand tänker utbygga
Stadsforsen.
Mot slutet av 1930-talet tycks alltså läget bli det, att
man lämpligen kan använda Stadsforskraft både för
krafttillskott norrut — till Norrforsnätet — och för
kraftöverföring söderut — till centralblocket. Man har
alltså goda skäl att räkna med utbyggnad av
Stadsforsen mot slutet av 1930-talet och därefter av andra
statens vattenfall i Indalsälven.
Jag vill instämma däri, att man naturligtvis bör
söka åstadkomma ett samarbete mellan de olika
kraftkällorna i Indalsälven, så att man får bästa ekonomiska
resultat på alla håll. Dess bättre har det blivit
utrymme för kraftavsättningen både från Krångedefallen
och statens vattenfall och man tycks sålunda icke
behöva trängas, vilket är en stor fördel. Å andra sidan
är det klart, att vattenfallsstyrelsen kommer att, även
utan direkt konkurrens med Krångede, eftersträva att
styrelsens konsumenter få kraft så billigt som möjligt.
Jag vill betona, att den omständigheten, att
vattenfallsstyrelsen uppskjutit frågan om överförandet av kraft
från Norrland icke är liktydigt med att
vattenfallsstyrelsen kommer att vägra leverera kraft till någon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
