Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 34. 23 aug. 1930 - Överföring av Norrlands vattenkraft söderut (forts.). Diskussion, av W. Borgquist, Sten Velander, Carl Kleman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
19 JuLI 1930
TE KNISK TIDSKRIFT
495
konsument inom sina områden — vilket aldrig har
hänt — eller att styrelsen kommer att tillämpa en
annan prissättning, än som skulle hava använts, därest
norrlandskraften börjat överföras tidigare.
Stamlinjen Trollhättan—Västerås är redan utförd för
22’0 000 voit, vad stolparna beträffar. Den är byggd så,
att den med relativt enkla kompletteringsåtgärder skall
kunna hopkopplas med linjen Indalsälven—Västerås.
Så snart överföringen från Indalsälven åstadkommits,
är sålunda sammanknytningen mellan Norrland och
södra Sverige etablerad.
Professor Sten Velander. För en del år sedan
räknade man med att den kraftslukande storindustrien
skulle i stort sett förflyttas från södra till norra
Sverige. Numera har tekniken utvecklats och
förhållandena i övrigt ändrats. Vi ha därför att för
framtiden räkna med överföring av stora effektbelopp från
Norrland söderut. I anslutning till en del av mig
utförda teknisk-ekonomiska utredningar vill jag därför
belysa överföringsproblemet från mellersta Norrland till
Svealand.
En elektrisk kraftöverföring med en viss
transportuppgift kan ifråga om spänning, ledardimension,
standard m. m. byggas på många olika sätt, allt inom ramen
av det tekniskt lämpliga. Det gäller då att finna den
ur alla synpunkter bästa lösningen. Denna erhålles
genom att söka minimum av totala
överföringskostnaden, dvs. i huvudsak summan av förlusternas värde
jämte de årliga kostnaderna för ränta, amortering,
skötsel och underhåll av anläggningarna.
Vid behandlingen av dessa problem möter man
emellertid ofta en tendens att negligera förlusternas
värde och att dimensionera ledningarna långt klenare
än som är ekonomiskt lämpligt. Man vill snåla på
kapital och anser slöseri med kraft genom oskäliga
förluster utan större betydelse. Det kan emellertid, med
den roll Sverige numera spelar på kapitalmarknaden,
starkt betvivlas, att vi skulle vara så kapitalfattiga att
vi inte ha "råd" att genomföra en rationell och
ekonomiskt räntabel dimensionering av våra
överföringsanläggningar. En dylik underdimensionering är
ävenledes rätt tvivelaktig som kapitalbesparing. De första
årens kraftöverskott från det nybyggda kraftverket bytes
snart i kraftunderskott, som måste täckas med
nybyggnader. De oskäliga överföringsförlusterna få då täckas
genom ökade nybyggnader av kraftverk. Relativt
årskostnaden konsumera kraftverken snarast mer kapital
än ledningarna. Den s. k. kapitalbesparingen på
överföringen får därför kort tid efteråt köpas med ett
kapitalutlägg för nya kraftverk på oftast flerdubbla
beloppet.
Jag vill därför stryka under värdet av en fullständig
teknisk-ekonomisk utredning för överföringsproblemen
samt varna mot att yxa till en "billig" lösning.
Ekonomiskt optimum, eller minimum av
överföringskostnad erhålles genom derivering av ekvationen för
överföringskostnaden i avseende på de variabla
faktorerna, i allmänhet i avseende på area och spänning,
därvid man i regeln kan utgå från effektbeloppet som
konstant. I överföringskostnaden ingå årsvärdet av de
aktiva och de reaktiva förlusterna samt årskostnaden
för ledningar och de anslutna transformatorstationerna.
Svårigheterna i problemet, på vars behandling jag ej
närmare ingår, ligger huvudsakligen i att få riktiga
värden på spänningens och ledningsareans inverkan på
de av anläggningskostnaderna beroende årskostnaderna.
En del erhållna resultat rörande
överföringskostnaderna vid olika effektbelopp och spänningar återgives
i kurvform i fig. 1. Av dessa kurvor framgår att den
gynnsammaste spänningen är c:a 150 kV vid 50 MVA
och 250 kV vid 200 MVA. Av både tekniska och
ekonomiska skäl arbetar en dylik ledning nära eos <p — 1.
kr/kV!
ÖO
200
250 AV
Fig. 1. Överföringskostnaden som funktion av
spänningen vid olika konstanta effekter. Anläggningen
omfattar: upptransformering, 300 km ledning av klass
I, nedtransformering. Förlustvärde: 35 kr./k\V år.
Räntefot: 6 %. Härur beräknad ekonomisk strömtäthet
angives vid resp. kurvor.
Således MVA æ MW. För två ledningar blir vid
samma spänningar de lämpligaste effektbeloppen 80 à
90 % större.
En extrapolering pekar bortåt 1 000 MW eller en
million kW för en dubbelledning för 400 kV. Siffror
som måhända äro av intresse, då en dylik ledning
byggts i Tyskland, även om den f. n. drives med
"endast" 220 kV.
Vid en avvikelse från den mest ekonomiska
spänningen ökas till en början medelkostnaden relativt
litet. En sänkning av spänningen ger minskad
anläggningskostnad men ökade förluster, en höjning av
spänningen har motsatt verkan. Det kan synas som om det
icke spelade så stor roll om man genom avvikelse från
den gynnsammaste spänningen ökar medelkostnaden
med t. e. 5 %. Jämför man emellertid vad som vinnes
med vad som förloras blir dock saken annorlunda.
Om vid en överföring av t. e. 100 MVA spänningen
sänkes från den gynnsammaste 183 kV till 144 kV
reduceras visserligen årskostnaden för ledningen med 20 000
och för stationerna med 60 000 kr. eller i allt med 80 000
kr. Samtidigt ökas emellertid de aktiva förlusterna
med 2 000 kW och de reaktiva med 30 000 kS. Enbart
för att producera den ökade reaktiva effekten kräves
nya faskompensatorer för en kostnad av 300 000 kr. eller
en årskostnad av 30 000 kr. och med förluster på 750
kW. Kraften har således slumpats bort till c:a halva
priset eller 18 kr./kW. En affär som också kan sägas
innebära, att det besparade kapitalet fått betalas med
cn ockerränta av bortåt 15 %.
Vid avvikelser från den mest ekonomiska
strömtätheten bliva de ekonomiska konsekvenserna likartade, så
snart man som sig bör betraktar "besparingsåtgärden"
för sig och ej slår ut förlusten på ovidkommande delar
av rörelsen.
Dimensioneras ledningen på mest ekonomiska sätt
blir verkningsgraden för upptransformator,’ ledning och
nedtransformatorer 88 % vid 50 MVA och ökas efter
hand som effekten och därmed spänningen växer till
93 % vid 250 MVA. Vid högre kraftpris och således
minskad strömtäthet ökas verkningsgraden så att den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
