Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 35. 30 aug. 1930 - Lagen om vägrätt, av Nils Bolinder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
502
TEKNISK TIDSKRIFT
21 JunI 1930
villigt förvärv av vägmark. Som förut nämnts,
ändras ej genom lagen gällande
expropriationsbestäm-melser om förvärvande tvångsvis av mark för
väg-ändamål.
Huvudregeln i den nya lagen är, att sedan mark
enligt medgivande av fastighetens ägare tagits i
anspråk för allmän väg, marken må nyttjas för vägen
utan hinder av den rätt annan må äga i avseende å
fastigheten. Denna rätt kallas vägrätt och innebär
nyttjanderätt men ej äganderätt till marken. Lagen
reglerar sålunda icke möjligheterna för vägdistrikten att
tvångsvis få mark upplåten för allmän väg, utan gälla
i detta fall fortfarande expropriationsbestämmelserna.
För vågrättens uppkomst förutsattes således
principiellt medgivande av fastighetens ägare till markens
tagande i anspråk, vilket anses hava skett, då vägens
sträckning över fastigheten blivit genom renstakning
eller eljest — exempelvis utsättning — tydligt
utmärkt och vägarbetet påbörjats å fastigheten. Skulle
i något fall icke kunna visas, att sådant medgivande
lämnats förrän efter markens tagande i anspråk, skall
alltså vägrätt anses hava uppkommit först vid tiden
för medgivandet. Då emellertid för upplåtelser icke
ansetts böra fordras skriftligt avtal samt sådan
upplåtelse ofta sker genom en muntlig mer eller mindre
uttrycklig överenskommelse mellan jordägaren och
vägstyrelsen, har, för undanröjande av
bevisvansk-ligheter meddelats den regeln, att där allmän väg
färdigställts, vilket anses inträda, då vägen
vederbörligen avsynats och därvid tekniskt godkänts, över
fastighet utan att ägaren hos vägstyrelsen gjort
erinran mot vägens framdragande å hans mark,
vägrätt skall föreligga, ändå att ägaren icke medgivit,
att marken tages i anspråk. Vägrätt skall således
alltid föreligga senast i och med vägens
färdigställande, därest icke erinran av ägaren gjorts. Endast
om det i något fall blir av betydelse att få
konstaterat, om vägrätt uppstått tidigare, behöver utredning
om medgivande förebringas.
De relaterade bestämmelserna reglera sålunda det
rättsförhållande, som vägrätten innebär för
väg-distriktets nyttjanderätt till vägmärken gentemot
annan innehavare av rätt i fastigheten, och bestämma,
när denna vägrätt tager sin början.
Vägrätten i och för sig innebär endast sådan
nyttjanderätt till marken, som erfordras för dennas
nyttjande för vägen. Den förfoganderätt, som icke härav
uteslutes, tillkommer markens ägare. Vägrätten
avser vägbanan jämte de områden därinvid, som
stadigvarande tarvas för vägbanans bestånd och underhåll.
I de områden, som innefattas under vägrätten, ingår
sålunda förutom vägbanan, jämväl vägren, slänt,
bankett och diken — sidodiken och överdiken — samt
för vägens behöriga underhåll behövliga
upplagsplatser för väglagningsämnen.
För vågrättens åtnjutande är vägdistriktet
ersättningsskyldig. Fastighetens ägare samt innehavare av
sådan nyttjanderätt eller annan särskild rätt i
avseende å, fastigheten, som upplåtits, innan mark tagits
i anspråk, äro nämligen berättigade till ersättning av
vägdistriktet för upplåtelse av marken ävensom för
annat intrång, som orsakas av vägens byggande eller
begagnande, där ej avtalats eller uppenbarligen
förutsatts, att ersättning ej skall utgå. Dessutom skall
innehavare av fordran, för vilken fastigheten svarar
vid tiden för markens tagande i anspråk, mot av-
skrivning å fordringshandlingen njuta ersättning av
vägdistriktet för förlust, som genom vägrätten
uppstått å fordringen. Grunden för vägdistriktets
ersättningsplikt i sistnämnda avseende utgör, att för
väg-anläggningen tagits i anspråk en så väsentlig eller
värdefull del av fastigheten, att den återstående delen
icke förslår till täckande av de inteckningar, som
besvära fastigheten. Huruvida dylik skada uppkommit i
följd av vägrätten, kan med säkerhet bedömas först
sedan det vid en exekutiv försäljning av fastigheten eller
därmed jämförlig förrättning visat sig, att full betalning
för fordringen ej kunnat erhållas ur köpeskillingen.
Vid bestämmandet av ersättning till fastighetens
ägare skall hänsyn tagas till vad vägdistriktet
utgivit eller kan antagas bliva skyldigt att utgiva till
annan sakägare. Detta stadgande avser att i
görligaste mån förhindra, att vägdistriktet efter att hava
betalat jordägaren full ersättning för vägmärken
nödgas utgiva ersättning jämväl åt annan sakägare.
I likhet med vad som stadgas i
expropriationsbestämmelserna, bestämmes, att därest vägens framdragande
jämväl medför nytta för fastigheten eller för särskild
rätt i avseende å densamma, skall den ersättning, som
må tillkomma fastighetens ägare eller annan sakägare,
jämkas med hänsyn härtill.
Vidare stadgas, ifall viss sakägares rätt övergår till
annan, att vad i avseende å ersättning avtalats eller
uppenbarligen förutsatts skola gälla mellan
vägdistriktet och fastighetens ägare, eller annan sakägare,
jämväl skall gälla mot den, som efter det marken togs
i anspråk, dvs. vägrätten inträdde, förvärvat
sakägarens rätt i avseende å fastigheten.
Beträffande sättet för ersättningens bestämmande
stadgas, att om överenskommelse rörande
ersättningen ej kan träffas, skall talan instämmas till
domstolen i den ort, där fastigheten ligger. Här
förutsattes sålunda, att vägrätt inträtt, att således vägmärken
tagits i anspråk efter markägarens medgivande. I
ändamål, bland annat, att bereda vägdistrikt
möjlighet att få ersättningsanspråk prövade i ett
sammanhang kunna även vägdistrikten i samma ordning
påkalla ersättningsfrågors avgörande. För den som
vill framställa ersättningsanspråk har stadgats, att
talan skall anhängiggöras, om han är innehavare av
fordran inom tio år och eljest inom två år från det
vägen blivit färdigställd över fastigheten, vilket anses
vara fallet, när vägen blivit avsynad. Med hänsyn
till den vid prövning av ifrågavarande
ersättningsfrågor ofta föreliggande behovet av besiktning av
marken har, för undvikande av att parterna skola
belastas med kostnader för häradssyn, stadgats, att
rätten äger utse två gode män att efter syn å marken
avgiva yttrande i målet med förslag till ersättning åt
envar sakägare.
Beträffande rättegångskostnader i mål om
bestämmande av ersättning stadgas, att vägdistriktet skall
vara pliktigt vidkännas å ömse sidor uppkomna
kostnader i målet, såvitt ej rätten’med hänsyn till
omständigheterna finner skäligt annorlunda förordna.
Detta stadgande har motiverats därmed, att vid
expropriation åligger den exproprierande att gälda all av
expropriationen följande kostnad samt att denna
princip bör gälla även för ifrågavarande tvister, dock för
undvikande av uppmuntran till obefogade processer
med ovannämnda inskränkning.
I vägrättens begrepp ligger, att densamma gäller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
