Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 35. 30 aug. 1930 - Lagen om vägrätt, av Nils Bolinder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
19 JuLI 1930
TE KNISK TIDSKRIFT
503
allenast så länge den därav berörda marken användes
till väg. I överensstämmelse härmed bestämmes, att
om allmän väg indrages, upphör vågrätten, varvid
vägdistriktet är berättigat att inom ett år efter det
vägen indragits eller vid den senare tidpunkt
länsstyrelsen på grund av särskilda omständigheter må
hava bestämt bortföra vad å marken anbragts för
väg-ändamål, såvida ej länsstyrelsen med hänsyn till
uppkommen fråga om markens begagnande som enskild
väg aktar nödigt annorlunda bestämma.
Denna bestämmelse om vågrättens upphörande
gäller principiellt såväl nuvarande som blivande
vägar. I och med att vid vägs nedläggande vägrättcn
upphör har sålunda fastslagits att i alla de fall då
vägdistriktet icke kan visa sig hava förvärvat bättre
rätt till vägmärken än vågrätt, såsom exempelvis
äganderätt, förfoganderätt till vägmärken återvinnes
av jordägaren utan erläggande av lösen. I den mån
tvekan kan uppstå i avseende å ägande- och
dispositionsrätten till mark som ingått i nedlagd, allmän väg,
torde det vara fråga om svårigheter av det slag, att
de endast torde kunna lösas genom domstols
avgörande i varje särskilt fall. Vägdistriktet står därvid
utanför saken, enär distriktets nyttjanderätt till
marken upphört i och med vägens indragning.
Lagen om vägrätt äger icke tillämpning inom
område, som ingår i fastställd stadsplan. Då lagen eljest
skall gälla inom stads icke planlagda område, gäller för
staden vad som är stadgat beträffande vägdistrikt.
Den nya lagen om vägrätt träder i kraft den 1
januari 1931 och äger tillämpning jämväl i avseende å
mark, som dessförinnan tagits i anspråk för allmän
väg. Den gäller därför jämväl alla nämnda dag
färdigställda vägar, för vilka vägdistriktet sålunda
erhåller vägrätt. För då påbörjade vägar blir
vägrät-tens uppkomst beroende av, när medgivande av
ägaren lämnats. Vägar, vartill mark förvärvats med
äganderätt, som vederbörligen tryggats, bliva
uppenbarligen oberörda av den nya lagstiftningen. Även
de förut relaterade ersättningsbestämmelserna bliva
tillämpliga för dessa äldre vägar, varvid tiderna för
anhängiggörande av eventuella ersättningsanspråk
räknas från dagen för lagens ikraftträdande.
Sedan förestående allmänna redogörelse för den
nya lagens innebörd lämnats, kan det vara skäl i att
med några ord beröra, huru de olika parterna böra på
lämpligaste sätt söka tillvarataga sina intressen. Till
en början bör då påpekas att, i fall då länsstyrelsen
genom laga kraftvunnen resolution bestämt, huru en
väg skall framgå över viss fastighet, har k. m:t nästan
undantagslöst medgivit vägdistriktet
expropriationsrätt, därest markägaren ej godvilligt vill upplåta
marken, varför markägaren har föga utsikt att kunna
hindra ett vägföretag, som blivit dömt av
länsstyrelsen. Vill han göra sina erinringar gällande, är nog
bästa sättet att redan viel vägens stakning framställa
sina påminnelser eller också vid vägstämman. Även
finnes den möjligheten att genom besvär överklaga
vägstämmans eller länsstyrelsens beslut över vägens
framdragande.
Beträffande ersättningens bestämmande finnas för
markägaren trenne utvägar att tillgripa. Antingen
kan markägaren motsätta sig vägens framdragande,
då ersättningen efter k. m:ts tillstånd till expropria-
tion kommer att bestämmas genom
expropriations-nämnd, eller också lämnar markägaren vägdistriktet
medgivande att taga marken i anspråk, då
ersättningen bestämmes antingen genom frivillig
överenskommelse eller genom handläggning hos häradsrätten,
som efter syn på stället genom gode män fastställer
ersättningen. Vilket av dessa sätt för ersättningens
bestämmande, då överenskommelse ej kan träffas,
genom expropriationsnämnd eller genom
häradsrätten skall vara att föredraga för markägaren, är
givetvis svårt att bedöma. För min del synes det dock,
att för markägaren vore förmånligare att få
ersättningen fastställd av häradsrätten enligt lagen om
vägrätt, enär genom den föreskrivna synen genom två
gode män de lokala synpunkterna mera torde kunna
göras gällande.
För vägdistriktets vidkommande ligger vikt uppå
att skaffa markägarnas medgivande, att marken får
tagas i anspråk för väganläggningen. I och med ett
dylikt medgivande och sedan vägen renstakats och
påbörjats inträder vågrätten, varefter vägdistriktet
har tryggad nyttjanderätt till vägmärken. Det kan
dock inträffa, att markägaren av någon anledning
icke är hågad lämna dylikt medgivande men ej
framställer erinran mot att arbetet bedrives. I sådant fall
inträder vågrätten först, sedan vägen blivit
färdigställd, dvs. då densamma blivit avsynad och sålunda
tekniskt godkänd.
Vidare bör vägdistriktet, om förenämnda
medgivande av markägaren erhålles, taga under
övervägande, huruvida frivillig överenskommelse med
markägaren bör träffas eller om ersättningsfrågan bör
hän-skjutas till häradsrättens avgörande. Härvid bör
uppmärksammas, dels att vägdistriktet i de flesta fall
torde få ensam bära rättegångskostnaderna, dels att
ersättningen skall omfatta såväl upplåtelse av mark
som skada och intrång genom vägens byggande, dels
att vid ersättningens bestämmande hänsyn skall
tagas till vad distriktet utgivit eller kan antagas bliva
skyldigt utgiva till annan sakägare, dels ock slutligen
att hänsyn skall genom ersättningens jämkning tagas
till om vägens framdragande medför nytta för
markägaren eller annan sakägare.
Även bör erinras om vikten av att de, som bo efter
allmän väg, vilken är avsedd att omläggas och
sålunda eventuellt indragas från allmänt underhåll,
bevaka sina intressen, därest de behöva den nedlagda
vägen såsom enskild väg, vare sig som utfartsväg eller
hemväg. Dessa intressenter böra då, helst sedan
vägstämmans beslut om vägens omläggning föreligger,
hos länsstyrelsen göra framställning om den nedlagda
vägens bibehållande som enskild väg. Det kan
exempelvis vara fråga om att draga en livligt trafikerad
allmän väg utanför ett tätt bebyggt bysamhälle för
att göra trafiken oberoende av samhället, i vilket fall
givetvis den nedlagda vägen kommer att erfordras
för bysamhällets behov. Länsstyrelsen kan då
besluta, att den indragna vägen skall bibehållas som
enskild väg. Kommer ej dylikt beslut till stånd, kan
vägdistriktet från den nedlagda vägen inom ett år, sedan
vägen indragits, bortföra den gamla vägbanan till
skada för av vägen beroende intressenter.
Såsom ett allmänt omdöme om den nya lagen om
vägrätt uttalade lagutskottet, att utskottet fann de
genom propositionen framlagda lagförslagen
välgrundade. Det är också att förmoda och hoppas, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
