Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 35. 30 aug. 1930 - En ny tidsålder för stenkolen, av Edwin E. Slosson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
19 JuLI 1930
TE KNISK TIDSKRIFT
505
vagnen betraktar Pennsylvanien« höjdsträckningar.
Detta betyder icke blott ett slöseri med ett urtida
bränsle, som efter vad vi numera veta, icke finnes i
outtömliga mängder, utan dessutom gå en hel del
kemiska föreningar förlorade, som hava stort värde, om
de bliva underkastade lämplig behandling. Om man
upphettar ett ton stenkol i en retort i stället för i
den ovan omtalade koksugnen, erhåller man utom
gasen och koksen, 5 kg ammoniumsulfat och 50 kg
tjära. Ammoniumsulfatet är ett värdefullt
gödselmedel, emedan det tillför växterna kväve, — och ur
tjäran får man genom destillation flera olika ämnen,
ur vilka man sedan kan framställa 200 000 olika
kemiska föreningar, av vilka några äro av stort värde
för mänskligheten.
Kriget har lärt Förenta staterna sparsamhet med
stenkolens biprodukter. År 1913 erhöllo vi tre
fjärdedelar av vår koks från ugnar, som ej till vara togo
biprodukterna. Tjära, ammoniak och lätt
förflyktigande oljor gingo ut i fria luften. År 1925 var
förhållandet omvänt, och mera än tre fjärdedelar av
vår koks framställdes i ugnar, som tillvarataga dessa
biprodukter. Sistnämnda år nådde tillvaratagandet
av stenkolstjäran sin höjdpunkt i Förenta staterna,
och produktionen uppgick till 2 milliarder liter. Men
60 % av denna tillvaratagna stenkolstjära användes
till bränsle i stället för till råmaterial för
framställning av olika kemiska föreningar. Ur tjäran kan
man utan svårighet och för en ringa kostnad
frånskilja fenoler och kresoler, utan att tjärans
bränslevärde i väsentlig grad minskas. Det oaktat ökas hos
oss råtjärans användning till bränsle.
Under åren närmast före kriget, då behovet av
bensin blev så stort, att det ej kunde täckas genom
destillation av petroleum, kände man ej till mera
än ett sätt att täcka bensinbristen nämligen
genom att spränga sönder de stora molekylerna i små
och därigenom förvandla tunga oljor till lätta.
Införandet av denna s. k. krackning ansågs då som
en mycket värdefull nyhet och det med rätta, ty
de flesta automobiler voro i fråga om bränsle
beroende av densamma. Men en ny tid har nu brutit in,
den kemiska syntesens tid. Kemisten bygger upp i
stället för att riva ned. Han utgår från de billigaste
och allmännaste ämnena: luft, vatten och kol.
Kemisten kan nu för tiden efter behag av dessa ämnen
framställa värdefulla kemiska föreningar, som man
förut endast påträffade i naturen, om de överhuvud
taget funnos där.
Den framstående franske kemisten professor Paul
Sabatier i Toulouse öppnade dörren till denna nya tid
med en nyckel, som vi kalla katalysen. Han fann
redan i slutet av förra århundradet, att väte, då
pulveriserat nickel är närvarande, förenar sig med
koloxid till metan, en förening, som då endast var känd
såsom gruvgas. De båda beståndsdelarna väte och
koloxid kan man lätt erhålla genom att leda
vattenånga genom glödande kol, den s. k. vattengasmetoden.
Sedermera har man funnit, att även andra metaller
och kemiska föreningar kunna användas som
katalysatorer, dvs. de påskynda genom sin närvaro en
kemisk reaktion utan att själva deltaga däri.
De byggnadsstenar, som syntetikern härvid
använder, äro de fyra vanliga grundämnena kol, väte, syre
och kväve. Kväve och syre äro av försynen
proportionsvis lika fördelade i alla länder dvs. i förhållande
till ländernas ytinnehåll. Väte kan man få ur vatten,
som i de flesta länder förekommer i tillräcklig mängd
i form av regn. Kol finnes också i tillräcklig mängd
och likformigt fördelat i luftens kolsyra, men i
procentuellt så liten mängd, att vi måste taga växterna
till hjälp vid dess tillvaratagande, särskilt de växter,
som funnos under stenkolsperioden, då vegetationen
var betydligt yppigare än nu.
För att göra kol flytande behövs icke något annat
än vatten. Men svårigheten ligger däri, att man icke
helt enkelt kan blanda ihop dessa ämnen, såsom man
gör, då man löser upp en bit socker i en kaffekopp,
utan man måste förbinda elektroner med varandra
och det behövs vanligen både värme, tryck och
närvaron av en katalysator för att atomer skola
bildas.
Vilka kemiska föreningar kan man framställa av
kol, luft och vatten? Tydligen alla de olika ämnen,
som bestå av dessa element och som förekomma i
naturens tre riken djurriket, mineralriket och
växtriket.
Vi hava samma råämnen att arbeta med som
växterna och djuren och samma energikällor som
de. Vi borde vara i stånd att framställa detsamma
som de levande djuren, — om vi bara visste huru.
Men vi kunna komma mycket längre och framställa
hundratusentals kolföreningar, som icke funnos, förrän
de framställdes i laboratorierna.
Till affärsvärldens häpnad har man nyligen
påvisat, att metanol kan framställas av kol och vatten.
Metanol är samma vätska, som hittills varit känd
under namn av metylalkohol eller träsprit. Dessa
benämningar hava ofta föranlett ödesdigra
förväxlingar, emedan en del personer trott att all alkohol
är drickbar. Etylalkoholen är mycket lik sin
broder metylalkoholen, men man kan mycket lätt
skilja dem från varandra på deras fysiologiska
verkan. Etyl kan göra en människa blind på grund
av berusning, men metyl gör henne blind för alltid.
Metanol använd på rätt ställe, dvs. utanför
människans matsmältningsapparat är ett värdefullt
material vid flera olika tillverkningar. I Amerika
framställas årligen 30 000 000 liter därav genom
destillation av trä. Men detta framställningssätt har nu
fått en farlig konkurrent i ett nytt och billigare
förfaringssätt, som utarbetats i Tyskland. Vid detta
senare är vätgas råmaterialet. Alla möjliga slag
av alkohol, t. e. butylalkohol, som man i Amerika
erhöll genom jäsning av majs, framställas i Tyskland
av vätgas. Dessa vätskor hava fått en ny och
vidsträckt användning såsom lösningsmedel för
cellulosalack, som man använder vid målning av
automobiler och möbler. Emedan dessa lackfärger kunna
anbringas såväl medelst sprutning som medelst
målning med pensel, komma de antagligen att till stor
del uttränga de oljefärger och fernissor, som man
sedan gammalt använder.
På flera ställen i Förenta staterna låter man
fortfarande lysgasen till ingen nytta strömma ut ur
koksugnarna, men vid gruvorna i Frankrike
(Béthune) kondenserar man gasen vid låg
temperatur och använder den till framställning av metan,
bensol, etylalkohol och ammoniak.
Genom att använda Fritz Habers katalytiska
metod för framställning av syntetisk ammoniak kan
Tyskland numera exportera konstgödsel, under det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
