Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 48. 29 nov. 1930 - Maskinella redskap för vinterväghållningen, av Knut Kinch
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
678
TEKNISK TIDSKRIFT
29 nov. 19:30
MASKINELLA REDSKAP FÖR VINTERVÄGHÅLLNINGEN.
Av vägingenjören, kapten Knut Kinch.
Allt eftersom trafiken å våra vägar övergått till
att ske i huvudsak med motorfordon, är det helt
naturligt att frågan om dessas användande jämväl
vintertid, då vägarna äro snötäckta, trängt sig fram.
För att rätt förstå vinterväghållningens problem
torde det vara nödvändigt att först klarlägga de olika
sätten för dess utförande. Under den tid, då trafiken
vintertid uteslutande skedde med släddon, vilka voro
så konstruerade, att den bäryta som skulle förmedla
lastens tryck mot vägbanan gjordes stor för att
minska trycket på ytenheten och därmed friktionen,
erfordrades givetvis icke en nämnvärt hård vägbana.
Plogningen bestod därför huvudsakligen uti
undanskaffande av den nyfallna snön, medan trafiken själv
fick packa det kvarliggande snölagret, till dess
tillräcklig bärning för hästar och fordon erhölls.
Plogningen utfördes därför i regel med lätta träplogar,
vilka egentligen endast makade den lösa snön åt
sidan. Stundom tillpressades jämväl farbanans
snötäcke medelst "bultning", vilket skedde genom att
välta, "bulta", densamma med en relativt lätt vält
av trä, vanligen kallad "bult". På vissa vägsträckor,
särskilt sådana där man besvärades av ofta
förekommande drivbildningar, användes uteslutande
bult-ning, för att man därigenom skulle undvika s. k.
plogkanter, vilka lätt gåvo anvisning för
drivbildningar å själva vägen. Klart är att genom dylik
plogning och bultning snötäcket å vägbanan under
vinterns lopp blev allt tjockare, vilket hade till följd
att på eftervintern, då "dagsmejan" åverkade
vägbanan, dennas övre parti blev allt lösare och
därför mindre motståndskraftigt för tryck. Detta i sin
tur medförde s. k. "genomslag", dvs. hästarna
trampade igenom den förut hårda överytan, vilket var till
stort förfång för trafiken.
Att på dylik vägbana försöka framföra
motorfordon, vid vilka belastningen från de relativt tunga
fordonen skulle överföras genom vanliga
gummirings-försedda hjul, var, såsom envar torde förstå, hart
när omöjligt.
För att emellertid även vintertid kunna använda
motorfordonen, konstruerades olika anordningar att
aptera på dessa, alla i regel grundade på den
principen att giva hjulen större bärytor och därigenom
erhålla minskat tryck på vägbanan. Den mest kända
av dessa anordningar torde vara den som
konstruerades för och användes av postverket på dess
diligenser och ganska väl framgår av fig. 1. Dessa
s. k. vinterdrivningsanordningar voro emellertid
dyra i anskaffning och utomordentligt dyra i
underhåll, varför det givetvis icke kunde vara tal om, att
på automobiler i allmänhet hava dylika anordningar.
Man måste sålunda gå in för en vinterväghållning,
utförd på ett sådant sätt, att vanliga
standardut-rustade motorfordon kunde framföras på vägarna.
Av vad ovan anförts, inses, att detta mål icke kan
ernås på annat sätt än genom nedbringande av
snötäckets tjocklek i sådan grad, att bilhjulens tryck
kan upptagas av detta, utan att hjulen pressas ned
genom detsamma.
Till en början försökte man att medelst en
förbättring av de gamla träplogarna komma till detta
önskade resultat. Den bästa och mest kända av
dessa träplogar torde vara den norska "Teienplogen",
Fig. 1. Buss med postverkets vinterdrivningsanordning.
Fig. 2. Teienplogen med sågjärn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
