Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 48. 29 nov. 1930 - Maskinella redskap för vinterväghållningen, av Knut Kinch
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
22 nov. 1930
teknisk tidskrift
Fig. 3. "Champion" rakbladig ensidig förplog.
försedd med "Åkers sag-jern", fig. 2. Denna var
en dubbelplog, styrbar genom en mede, vilken
reglerades med en ratt. Vingarna voro så formade, att
snön lyftes upp och bringades åt sidorna. För att
"skära" snötäcket var plogen försedd med från
spetsen c:a 1 m bakåt anbringade sågtandade järn
med sågbladet lagt horisontellt och i plan med
plogens underkant. Med denna plog erhölls relativt
goda resultat i Norge och densamma prövades
vintern 1922—23 här i Sverige på vägsträckan
Vit-vattnet—Kalix i Norrbottens län vid de försök som
anställdes av den av k. m:t tillsatta kommittén för
maskinell vägtrafik, och denna yttrade sig i sitt
utlåtande om denna detalj på nedanstående sätt: "Vägen
har emellertid med undantag av ett avbrott i januari
kunnat med de använda enkla hjälpmedlen hela
vintern hållas upplogad till högst 20 cm snötjocklek med
en synnerligen god och jämn körbana, fri från
gropigheter, spår och andra ojämnheter och utan någon
som helst svårighet trafikerbar med vanliga
automobiler såväl lättare som tyngre; endast vid töväder
och lös snöbana har vissa svårigheter förmärkts
nämligen för de lätta Fordbilarna med smala ringar
och svagt maskineri." Plogningen verkställdes
antingen på det sättet, att plogen släpades efter en
kraftig lastbil, traktor eller ett flertal hästar, eller
genom att i densamma inbygga en traktor, varvid
plogens styrmede så förmedlades med traktorns
styranordning, att traktorn och plogen helt följdes åt.
I Amerika, som ju alltid brukar gå i täten, då det
gäller att få fram maskinella arbetsredskap,
framkommo på ett ganska tidigt stadium en hel del olika
plogtyper, av vilka särskilt förtjänar framhållas de
rakbladiga "Baker"- och "Ohampion"-plogarna, se
fig. 3, eftersom de fortfarande saluföras här i landet.
Denna plog är ensidig, fästes framför en bil eller
traktor och är försedd med en från föraresätet
reglerbar upplyftningsanordning.
Även de från Amerika emanerande
motorväghyv-larna syntes till en början vara utmärkta redskap
för vinterplogning på grund av dels sin tyngd, dels
sin motorstyrka och dels sitt för plogning speciellt
lämpade hyvelblad.
Det dröjde emellertid icke länge, förrän man kom
underfund med, att en av de allra viktigaste
synpunkterna vid plogning var, att plogen måste
framföras med en relativt stor hastighet, lägst 20 km i
timmen. Det gällde därför, dels att göra plogarna
så kraftiga, att de kunde motstå de väldiga påfrest-
ningar, för vilka de vid sådant förhållande blevo
utsatta, dels göra dem apterbara till hastigt gående
motorfordon.
På denna ståndpunkt med avseende på
vinterväghållningen stod man under vintersäsongen 1924—25,
och det var icke många mil väg i Norrland, som då
voro vintertid trafikabla med vanliga motorfordon.
För att väcka intresset och möjligen få fram några
uppslag till frågans lösning, tog Svenska
vägföreningen initiativ till en s. k. vintervägdag, och den
första dylika i sitt slag gick av stapeln i Lycksele i
mars 1925. Här visades förutom en del av ovan
angivna plogningsredskap en av postverkets
verkmästare konstruerad ensidig efterplog med fällbar
vinge, vilken med säker hand manövrerades av
dåvarande generaldirektör Juhlin. Verklig sensation
väckte den s. k. Lyckseleplogen, vilken såsom
förplog nu visades offentligt för första gången.
Framförandet syntes hava väckt till liv svenskarnas
uppfinnareanda, och att man var på rätt väg redan
med denna typ, bevisas av att Lyckseleplogen fått
en rad av efterföljare, samtliga glädjande nog av
svenskt ursprung. Men alla äro dock grundade på
samma idé och skilja sig endast med avseende på
vissa detaljer från denna.
Redan nu klarlades dock, att plogningen borde
ske i tvenne tempi, dels medelst en för- eller
spetsplog, vilken lämnade en vägbredd lagom stor för
framförandet av det drivande fordonet och dels
medelst en efter-, sido- eller breddningsplog, med vilken
den önskade större vägbredden kunde erhållas.
De flesta förplogar äro dubbelvingade och
konstruerade såsom spetsplogar. Vingarna, äro så
formade, att snön, utan att göra stort motstånd, rullas
upp mot plogen och av farten kastas utåt samt
samtidigt något uppåt. Egentligen kan man f. n. skilja
mellan trenne huvudtyper, nämligen Lycksele-,
Arbrå-och Lassarplogen. Samtliga dessa fästas vid bilens
framaxel eller framfjäderhuvud och uppbäras av tre
stycken medar. Vingarna vila på medarna på
sådant sätt, att de kunna höjas och sänkas och
därigenom ökat eller minskat plogningsdjup erhållas.
Plogarnas bredd utgör 2,0 à 2,5 m och den effektiva
plogningsbredden blir c:a 2 m. De olika plogarnas
utseende framgår av bilderna. Lyckseleplogens,
fig. 4, speciella fördel är, att densammas främre mede
är så förbunden med den drivande bilens
parallellstång (styrstången), att varje rörelse från ratten till
hjulen automatiskt förmedlas till styrmeden, vilket
Fig. i. Lycksele förplog.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
