Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 48. 29 nov. 1930 - Maskinella redskap för vinterväghållningen, av Knut Kinch
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
682
TEKNISK I D S K R I F T
29 nov. 1930
Fig. 12. "Lassar" efterplog.
höjas och sänkas och på så sätt önskad form å
vägbanan erhållas. Vingarnas utfällande regleras av
två gaffelformade bommar, vilkas inre ändar äro
förenade i en ledrulle, som löper mellan ett par
längsgående glidskenor av U-järn. Bommarnas fram- och
återgående rörelse, som åstadkommer vingarnas
in-och utfällande, verkställes medelst en wirelina, som
sträckes genom en ratt. Med helt infällda vingar
har plogen en total bredd av 2,6 m, med helt utfällda
en bredd av 4,4 m.
Ett mellanting mellan den fasta och den
eftersläpande plogtypen utgör den enkelvingade
Lassar-plogen, fig. 12. Denna är nämligen fast förbunden
med motorfordonet, men är placerad i dess bakre del
och behöver därför icke nödvändigt fastsättas på
lastbil. I likhet med övriga plogtyper är den försedd
med regleringsanordning i såväl höjd- som sidled.
Förutom de härovan närmare beskrivna
plogtyperna finnas en hel del andra mer eller mindre
komplicerade, och det torde vara av intresse att
nämna, att typen med roterande skövlar, vilka skola
kasta snön åt sidan, kommit till användning både
här i Sverige och framför allt i Amerika, Då snön
emellertid har benägenhet att packa sig och frysa
till is, giva dylika rörliga anordningar mycket ofta
anledning till krångel, varför de säkerligen,
åtminstone då det gäller landsvägsplogning, icke torde
hava någon vidare framtid för sig.
För militära ändamål kan det ofta vara
nödvändigt, dels att i obanad terräng, där väg förut icke
finnes, vintertid hastigt åstadkomma en framkomlig
väg, dels att "bryta upp" sådana vägar, vilka
tidigare icke plogats för motortrafik så att sådan trafik
blir möjlig. Härtill erfordras emellertid vissa
specialkonstruerade plogar, drivna av kraftiga fordon, och
det torde icke vara av intresse, att i detta
sammanhang närmare beröra dessa problem och huru de lösts.
Den spårbildning med synnerligen skarpa och
hårda kanter som gärna vill uppstå å med
motorfordon vintertid trafikerade vägar, är merendels till
synnerligen stort obehag för alla trafikanter. För
att motverka denna spårbildning har man använt
under bilarna fästade löst hängande vinkelskrapor, se
fig. 3, sid. 677. Om varje motorfordon vore försett med
en dylik skrapa, skulle någon spårbildning säkerligen
knappast behöva förekomma, men att ålägga varje
bilägare något sådant, är givetvis icke tänkbart.
Fig. 13. Redskap för borthyvling av spår.
Man har därför konstruerat ett särskilt redskap för
spårens avhyvling, fig. 13. Genom att tillräckligt
belasta skrapan, vilken medelst den å bilden synliga
ratten kan höjas och sänkas, är det möjligt att
borttaga synnerligen djupa och hårt frusna spår. Till
detta ändamål ävensom att på våren rensa vägbanan
från det hårt sammanpackade snö- och istäcket,
använder man även med fördel motorväghyvlarna, varvid
de banddrivna givetvis äro att föredraga. Vid sådan
liyvling har man en ovärderlig nytta av
Wikmans-hyttans förnämliga tandade isrivarstålskär, vilka
fästas på hyvelbladet.
Emellertid finnes en omständighet, som skulle
omöjliggöra vägarnas öppenhållande vintertid även med
de bästa plogningsredskap, om icke särskilda åtgärder
till dess motverkande vidtoges, nämligen
drivbild-ningen av snö vid blåsväder. För den som icke
varit i tillfälle att studera detta problem kan det
kanske förefalla egendomligt, att snödrivbildningen
kan vara så verkligt besvärande. Vid häftiga
snöstormar kan på en timmes tid på långa sträckor
bildas meterhöga drivor och då snön i dessa är packad
till oerhörd fasthet, kan man i regel icke ens med
det förnämligaste plogaggregat forcera dem, utan
måste med handkraft skotta sig väg genom dem,
vilket givetvis medför stora kostnader och tidsutdräkt.
Genom uppsättandet av snöskärmar på lämpligt sätt
kan man emellertid tvinga drivorna att lägga sig
utanför vägen och sålunda borteliminera denna svårighet.
Snöskärmarna kunna utföras antingen såsom fasta
gärdesgårdar, eller flyttbara av bräder tillverkade
lämmar och slutligen hoprullbara staket. Kostnaden
för skärmarna varierar mellan 1 och 2 kronor per
meter, men denna kostnad är snart amorterad genom
inbesparad snöskottning.
När man betänker, att för endast några år sedan
bilägarna i Norrland i regel endast kunde använda
sina fordon högst sex månader av året, måste man
glädja sig åt den hastiga utveckling som
vinterväg-hållningen under denna tid undergått. För
närvarande äro mer än 75 % av Norrlands’ vägar
vintertid trafikabla med motorfordon, och förtjänsten härav
måste till största delen tillskrivas de utomordentliga
plogningsredskap som framkommit. Givetvis kan å
dessa utföras vissa förbättringar, men jag skulle
knappast tro. att huvudtypen kommer att
förändras.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
