Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
28
TEKNISK TIDSKRIFT
12 april 1930
tet till minst 25 000 kvadratmeter. Vid en spec. vikt
av minst 3 hos det lössprängda berget erhålles
sålunda per meter avsänkning å denna malmarea 75 000
ton eller till 100 meters djup 7.5 millioner ton;
hållande som nämnts 22—24 % Fe och 0.18—0,20 % V.
Med en magnetitsligutvinning härur av c:a 18 %
eller den som rådde vid Riddarhyttan och en
ilmenit-utvinning av c:a 3,5 % skulle sålunda av nyssnämnda
7.5 millioner ton berg erhållas 1,35 millioner ton
magnetitslig, innehållande en vanadinmängd av c:a
10 000 ton, och en ilmenitsligmängd (med 38—40 %
TiOs-halt av c:a 250 tusen ton.
Till följd av gynnsamma terrängförhållanden —
högsta delarna av fyndigheten ligger inemot 200
meter över järnvägsnivån —• kan malmen uttagas
till ett betydande djup utan uppfordring av berg och
vatten, varvid det torde vara lämpligast att med
dagbrott angripa stora bredder av västra malmzonen,
från 20 till 50 à 60 meter och däröver, i mån som
malmförhållandena därtill giva anledning.
Gruvbergs- och Storsvedsfälten inrymma ävenledes
betydande brytvärda malmmängder av ungefärligen
samma beskaffenhet som Kramstafältets. Utöver
förut angivna analyser må omnämnas att vid utfört
anrikningsprov å generalprov av från äldre tid
kvarliggande lösbrutet berg vid en gruvöppning inom
Gruvbergsgruvans utmål å Gruvbergsfältet erhölls
drygt 20 % magnetitslig hållande 63,1 % Fe och
0,81 % V. Vid ävenledes utfört anrikningsprov å
från äldre brytningstid kvarliggande berg vid en
gruvöppning ca 150 meter sydväst om Tägtgruvan å
Stors vedsfältet erhölls drygt 25 % magnetitslig
hållande 63.4 % Fe och 0,8? % V. Ilmenitutvinningen
var i båda fallen fullt motsvarande den vid Kramsta.
Vid båda dessa fält torde brytning lämpligast ske
förmedelst dagbrott.
I det föregående har talats om för närvarande
brytvärda malmtillgångar å fälten, vilket uttalande torde
tarva sin förklaring, alldenstund den uppfattning
synes vara gängse att för vanadinutvinning endast
vissa högprocentiga malmer kunna komma till
användning. Uti en den 1 maj sistlidet år utkommen
publikation, Mineral Resources: Rare metals, Bureau
of Mines, U. S. A., angives världstillgången av
vana-din i för närvarande brytvärda malmer till ca 25 000
ton (därav i U. S. A. 2 750, i Peru 18 000 och i Afrika
4 589). Härvid har ej hänsyn tagits till
vanadin-förande järnmalmer, då dessa anses för lågprocentiga
för ändamålet, eller kanske snarare av det skäl att
kunskapen om de förekomster som kunna komma i
fråga uti förevarande hänseende är skäligen
bristfällig. I stället omnämnas i U. S. A. förefintliga
dylika malmer med en vanadinhalt av 0,1—0,3, %
såsom reservtillgångar för den framtida
vanadintill-verkningen. (Vid ett pris av under 10 dollars per lb
eller kronor 82,50 per kg vanadin i ferrovanadin
anslås dessa reservtillgångar till några tusen ton
vanadin). Huruvida vanadinhalten i dessa malmer kan i
något enstaka fall genom den jämförelsevis billiga
anrikningsprocessen mångdubblas, framgår ej av
publikationen. Ofta äro emellertid titan järnmalmer
med angivna vanadinhalt så rika på järn, att någon
nämnvärt högre vanadinhalt i därur framställd slig
ej är att förvänta. Vidare äro vanadinförande
titan-järnmalmer ofta omöjliga att anrika till någon
avsevärt högre vanadinhalt än råmalmens av det skäl att
malmens magnetit- och ilmenitmineral äro alltför
intimt sammanvuxna med varandra, och eventuellt
även med andra malmens beståndsdelar. Man torde
därför utan överdrift kunna påstå att de
vanadinhal-tiga järnmalmerna i stora flertalet fall ej äro av
sådan beskaffenhet att den framställda sligen får ens
närmelsevis så hög vanadinhalt som ovan skildrade
malmer vid Järvsö.
En vanadinhalt i magnetitsligen hos sistnämnda
malmer av 0,8 % eller en vanadinmängd av 8 kg per
ton betingar ett värde av 160 kronor vid ett pris av
endast 20 kronor per kg vanadin (i ferrovanadin).
För dess utvinnande ur sligen torde man numera
förfoga över tillvägagångssätt (se Teknisk tidskrift
Bergsvetenskap 1927, sid. 19), varmedelst minst 75 %
av sligens vanadinmängd — sålunda till ett värde av
120 kronor — kan utvinnas i form av ferrovanadin
för en kostnad av högst 72 kronor (därav sligkostnad
30, utvinning av vanadinsyreprodukt 30 och
ferro-vanadinsmältning 12, amortering av anläggningar
inbegripet), om tillverkningen uppgår till c:a 100 ton
vanadin per år.
Även vid ett så lågt pris som 20 kronor per kg
vanadin i ferrovanadin föreligger sålunda en förtjänst
av inemot 50 kronor per ton slig eller 8 kronor per
kg utvinnbar vanadin. Under åren 1927—1929 var
medelpriset — omsatt i svenskt mynt — enligt
Londonnoteringen kronor 28: 50 och enligt New
Yorknoteringen kronor 27: 70.
I betraktande av att världstillgången på vanadin
i för närvarande som brytvärda ansedda malmer
enligt ovannämnda amerikanska publikation utgör c:a
25 000 ton, och då vanadinåtgången per år numera
torde uppgå till c:a 1 000 ton, torde näppeligen ett
nämnvärt prisfall å metallen i fråga vara att
förvänta Under sådana förhållanden torde ovan
skildrade malmförekomster vid Järvsö få anses fullt
brytvärda å vanadin och med framgång kunna
konkurrera med de som brytvärda hittills ansedda
malmerna.
Beträffande den från fyndigheterna utvinnbara
biprodukten ilmenit må erinras om, att detta ämne
utgör ett värdefullt råmaterial för bland annat den
på grund av dess framstående egenskaper mer och
mer till användning komna färgen titanvitt, vadan
även med hänsyn härtill fyndigheterna äro värda allt
beaktande.
I samband härmed må ock påpekas, att den efter
vana dinut vinningen svavel- och fosforrena
järn-malmssligen ingalunda är utan värde.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
