Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
8 febii. 1930
BERGSVETENSKAP
27
0,3—0,1 mm............ 18,41 %
0,1—0,07 „ ............ 22,74 ,,
< 0,07 „ ............ 58,85 „
Verkställda analyser å råmalm och
anrikningsprodukter gåvo följande resultat:
Fe V Ti P S
% % % % %
råmalm ............................23,4 0,185 3,20 0,044 0,39
kulkvarnsslig ................48,9
kulkvarnsavfall ............14,2
rörkvarnsslig . . . ...........64,0 0,785 3,72 spår 0,8
rörkvarnsavfall ............21,3
gemensamt avfall ..........14,8 0,05 2,93 — —
Av råmalmen erhölls sålunda 18,3 % rörkvarnsslig.
Vanadinutvinningen blev 77,5 %.
Malmen visade sig vara synnerligen lättkrossad och
lätt att separera magnetiskt. Avverkningen pr
kul-kvarnstimme hölls mestadels vid inemot 8 ton, men
vid enstaka tillfällen uppdrevs den till ca 12 ton utan
någon synbar olägenhet. (Kulkvarnen var en
Gröndalskvarn av större typen, arbetande med en
kulfyllning av ca 3 900 kg.)
Vid förutnämnda anrikningsförsök funnos inga
anordningar för ilmenitens tillvaratagande. En serie
sedermera utförda laboratorieanrikningsförsök hava
emellertid ådagalagt, att i råmalmen ingående ilmenit
kan till väsentlig del utvinnas på magnetisk väg,
efter det magnetitsligen uttagits. Ilmeniten är
nämligen magnetisk, visserligen i mindre grad än
magnetiter men avsevärt mera än de järnförande silikat
som ingå i råmalmen. De järnförande silikaten
påverkas exempelvis ej av handmagnet, vilket däremot
ilmeniten gör.
Laboratorieförsöken hava visat att för utfående av
ilmenitslig i samband med
magnetitsligframställ-liingen torde det vara lämpligast att vid separeringen
efter kulkvarnsmalningen (till < 1 mm kornstorlek)
använda starkare separatorer än dem som kommo till
användning vid ovannämnda försök vid Riddarhyttan
(vilka arbetade med en strömstyrka av 9—11 ampère
vid 110 voit), på det att ilmeniten må gå med i
kul-kvarnssligen. Efter kulkvarnssligens nedmalning i
rörkvarn (till < 0,1 mm kornstorlek) får godset
passera svagare separatorer för uttagande av
magnetitsligen och avfallet efter denna, därefter starkare
separatorer för utvinnande av ilmenitsligen. Genom ett
dylikt förfaringssätt kommer ock
magnetitsligutvin-ningen att något ökas, vid jämförelse med
anrikningsresultatet vid Riddarhyttan, alldenstund
halvkorn av magnetit tvingas att gå med i
kulkvarns-sligen i stället för att bortgå med kulkvarnsavfallet.
Laboratorieförsöken hava utförts å malm- och
bergartsprov från ett 30-tal ställen inom malmfälten.
Det har därvid visat sig att ilmeniten städse åtföljer
magnetiten, och i sådan mängd, att man vid
anrikning i stort torde få räkna med en utvinning av ca
200 kg ilmenitslig på varje ton magnetitslig.
Sli-gerna hava då en kornstorlek av < 0,1 mm.
Ilmenitsligen har visat sig föra en titansyrehalt av
38—40 %. Vid dess framställning har det inträffat
att halvkorn av starkmagnetisk substans, som ej
kommit att ingå i magnetitsligen, förefinnas däri. Då
ilmenitsligen härvid visat sig hava en vanadinhalt av
upp till 0,15 %, har försök anställts för att utröna,
huru från nämnda halvkorn befriad slig förhåller sig i
fråga om vanadinhalt. För detta ändamål har med
papper omgiven handmagnet först i omedelbar närhet
av, men ej i direkt beröring med sligen, varvid
halvkornen utdragits med magneten. Från sagda
halvkorn sålunda möjligast befriad ilmenitslig har
befunnits föra en så svag antydan om vanadins
förefintlighet däri, att fullt rena ilmenitkorn kunna sägas
vara i avsaknad av vanadin. Sligens titansyrehalt
var därvid 40 % och järnhalten 35 %. Så vitt
hittills kunnat utrönas ingår ej heller vanadin uti
malmen åtföljande silikat- och kismineral. Vanadinet
synes uteslutande vara bundet vid den
starkmagnetiska substansen i densamma, och av allt att döma
på det sätt, att magnetiten är genomgående
vanadin-haltig.
Inom Kramstafältet har provanrikning företagits å
malm från utmålen Ingenjören samt Ax-, Bax-, Clax-,
Dax- och Gaxgruvorna. Magnetitsligernas järnhalt
har mestadels uppgått till 63—64 %.
Vanadin-halten i dessa sliger har ej företett någon nämnvärd
olikhet i storlek, utan hållit sig vid c:a 0,8 %, som
sålunda kan anses vara normalsiffra för angivna del
av fältet. Enahanda har förhållandet varit vid
utförda anrikningsförsök å malm från Björn- och
Gruv-bergsgruvorna inom Gruvbergsfältet samt från
Skogs- och Haggruvorna inom Storsvedsfältet.1
Vid förutnämnda laboratorieanrikningsförsök, som
mestadels utförts å generalprov av det lössprängda
berget, har det visat sig, vad Kramstafältet
beträffar, att enstaka partier av västra malmzonen förete
en järnhalt av ett 30-tal %. Sålunda har inom
Ax-gruvans utmål, där jordbetäckningen är större än
eljes, hittills blottats till 9 meters bredd en malm
hållande c:a 34 % Fe och 0,27 % V. Av denna malm
torde, enligt vad utfört anrikningsprov utvisar,
erhållas c:a 30 % magnetitslig, och c:a 4,5 %
ilmenitslig. Enstaka partier med ungefärligen motsvarande
Fe- och V-halter uppträda även inom Clax- och
Dax-gruvutmålen, men vid brytning i stor skala torde
man få räkna med lägre Fe- och V-halter hos det
lössprängda berget eller 22—24 % Fe och 0,18—0,20
% V, att döma av ovan angivna generalanalyser.
För malmimpregnationernas ihållighet mot djupet
borgar, förutom de magnetiska angivelserna, den
omständighet att den malmförande bergarten har
markerad strykning (i ungefär NNO) och brant
stupning (mot SO). Och att vanadinhalten i magnetiten
ej avtar mot djupet, torde framgå därav att
framställd slig från Bondgruvans fyndighet, som ligger på
80 meter lägre nivå än Daxgruvans, vid verkställd
analys visat sig hålla 0,9 % V vid 65,7 % Fe-halt.
Slig från Örngruvans fyndighet, som jämväl ligger
avsevärt lägre än Daxgruvans, höll vid en Fe-halt
av 62,5 % 0,74 % V.
Med stöd av de magnetiska angivelserna och
utförda blottningsarbeten samt verkställda
anriknings-prov och analyser torde man kunna uppskatta den
för närvarande brytvärda malmarean å Kramstafäl-
1 I samband härmed må anmärkas att av ilmenit åtföljd
magnetit från tvenne andra i trakten förefintliga
gabbro-områden med obetydliga kompassdrag befunnits vid c:a 64 %
järnhalt endast föra spår av, eller ock särdeles svag
vana-dinhalt, till synes beroende därpå att denna magnetit ej
direkt tillhör gabbron, utan härrör från den samtidigt med
gabbron tillkomna gneisen, vari såväl magnetit som ilmenit
iakttagits, men vari förutsättningarna för vanadins
närvaro i magnetiten i nämnvärd omfattning äro minimala.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
