Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HAFTE 2
TEKNISK TIDSKRIFT
FEBR. 1930
*
ELEKTROTEKNIK
Redaktör:Juuus Körner
UTGIVEN AV SVtN^KA TeKNOLOGFaRENlrsaE.rs ■
INNEHÅLL: Om sändareantenners effektivitet med särskild hänsyn till rundradions våglängder, av E. T. Glas. —
Svenska radioaktiebolagets högfrekvensanläggning på Java, av H. Sterky. — Kan reaktiv effekt uttryckas i
kilowatt?, av J. Wennerberg. — Notiser. — Litteratur. — Föreningsmeddelanden.
OM SÄNDAREANTENNERS EFFEKTIVITET MED SÄRSKILD
HÄNSYN TILL RUNDRADIONS VÄGLÄNGDER.1’2
Av E. T. Glas.
Allmänna förutsättningar.
De två faktorer, som framförallt inverka på en
antenns strålningsförmåga vid en och samma
tillförda effekt, äro strömfördelningen utmed i antennen
ingående ledare samt de elektriska egenskaperna hos
det område av jordytan, över vilket antennen rests.
Strömfördelningen är tillgänglig för mätning genom
anbringandet av instrument med tillräckligt litet
mellanrum längs i antennen ingående ledare, vid en
vertikal antenn företrädesvis i uppledningen, om
topp-liät finnes, under hänsynstagande till den
korrektion. som bör utföras för att av mätningens resultat
kunna bedöma den strömfördelning, som inträder,
när instrumenten åter borttagas, dvs. verkliga
driftsförhållanden inträda, Genom inkoppling av ett
antal instrument införas nämligen närmelsevis
punktformiga förlängningar, härrörande från induktansen
hos instrumentens värmeelement och från deras
kapacitet till jord. Undersökningen blir med
nödvändighet ganska besvärlig, ej minst på grund av
svårigheten att medelst kikaravläsningar med nöjaktig
noggrannhet bestämma strömmen i de olika punkterna.
Rationellt utförda undersökningar efter denna linje
äro också sparsamt förekommande. För att förenkla
de förutsättningar, på vilka teorien för i förhållande
till våglängden långa ledningar vilar, brukar man
ofta antaga, att strömmens fördelning utmed
ledningen kan åskådliggöras av en sinuskurva. Rent
teoretiskt är detta förhållande liktydigt med att
ledningen är förlustfri samt besitter konstant
självinduktion och kapacitet per längdenhet, eventuella
belastningar undantagna. Detta antagande synes något
förhastat, emedan kapciteten till jord svårligen utan
vidare kan anses likformigt fördelad t. e. utmed en
vertikal antenn, vars nedre ändpunkt är ansluten till
jord. Den fullständiga Undersökningens resultat
synes tillsvidare alltför inkrånglat för att kunna medge
1 Föredrag’ hållet vid avd. för Elektroteknik sammanträde
(svagströmssektionen) den 1 november 1929.
2 med "nedre och övre rundradioband" menas i det föl-
jande vàglängdsbanden 200—545 m (1 500.—550 kC./s.) samt
1 340—1 875 m (224—160 kC./s.) (Washington konv.)
vidare slutsatsers dragande på matematisk väg.
Engelsmannen Willmotte1 har företagit
experimentella undersökningar enligt den skisserade metoden
på för korta våglängder konstruerade modeller av
raka antenner. Hans resultat äro synnerligen
intressanta, emedan de visa, huru strömfördelningens
avvikande från sinusformen verkligen är så pass liten,
att allvarliga fel knappast behöva befaras, om man
tillåter sig räkna med enkelt sinusförmig
strömfördelning, i varje fall ej för uppdragandet av
riktlinjer i grova drag för det praktiska utförandet av
enkla antenner.
Om strömfördelningsfrågan sålunda ej vållar så
stora bekymmer, är förhållandet ett annat, när man
söker att tränga det andra huvudvillkoret, inflytandet
från jordytans elektriska egenskaper, närmare in på
livet. Det vill synas, som om en tämligen
tillförlitlig matematisk lösning ej skulle vara så svår att
framställa. En närmare granskning av problemet
visar dock, att den allmänna lösningen, så långt man
nu hunnit, blir synnerligen otymplig och
svårbearbe-tad, varförutom en del resultat av den ännu
ofullständiga teorien knappast kunna accepteras
praktiskt. Amerikanen Ballantine,2 engelsmannen T. L.
Eckersley3 samt Strutt4 i Holland ha bl. a. delvis
i Sommerfelds fotspår gripit sig problemet an.
Resonemanget är i stora drag följande: Fig. 1. Från
antennelementet A utgår mot en oändligt avlägsen
punkt P ovan jord dels direkt strålning, dels
strålning, som reflekterats mot jordytan, slutligen i
jordytan inträngande strålning, vilka alla så när som på
eventuell exponentiell dämpning antagas falla med
första potensen på avståndet eller ined ~. Emedan
såväl elektriska som magnetiska fältstyrkans
tangentiella komposanter måste vara kontinuerliga vid en
skiljeyta, kunna för plana vågor reflexions- och
1 J. I. E. E., London 1928, vol. 66, sid. 617.
2 Proc. I. R. E„ dec. 1924, sid. 823, 833, apr. 1928, sid. 513.
3 J. I. B. B., London 1927, vol. 65, sid. 600 etc.
4 Annalen der Physik 1929, 5. Folge, Bd. 1, Heft 6, sid. 721.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Fri Oct 18 15:26:24 2024
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tektid/1930e/0025.html
