Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
-22
TEKNISK TIDSKRIFT
1 febr. 1930
J/râ/n/ny /rån an/enne/eme/i/ Wc/.
sin ?
■»y- c’ H
Fig. 1. Beräkning av vertikalkarakteristiken
över jordyta med allmänna egenskaper.
Fig. 2. Vertikalkarakteristik i fjärrzonen för elektriska fältstyrkan, a.
Kvartsvâgs-antenn Ci = 4 A), b, Halvvågsantenn Ci = 2 h). I antennernas strömbukar antagas
amplituderna vara lika stora för alla fallen. Proportionalitetskonstant för diagrammen : ^—
Atmosfären fullständigt dielektrikum. Jordskorpans ledningsförmåga = K.
■ t- S i A - JöO T.
brytningsfaktorerna beräknas, om man utgår från
kontinuitet i punkten O’ på jordytan. I
antennelementets närhet äro emellertid de utgående vågorna
ingalunda plana. Man kan emellertid i stället
betrakta de från den oändligt avlägsna punkten P
infallande reciproka vågorna, vilka kunna betraktas
som plana, sedan de tillryggalagt hela vägen från P
till O’. Samma resultat måste enligt
reciprocitets-teoremet erhållas för fältstyrkorna i de reciproka
punkterna, alltså också för reflexions- och
brytnings-faktorerna, om gränsvillkoren tillämpas på dessa
reciproka vågor. Har man att göra med en antenn,
som har en viss bestämd, t. e. sinusförmig
strömfördelning, vinnes det slutliga resultatet genom
integration av strålningstillskotten från de olika
antennelementen över antennens hela längd under
hänsynstagande till strömfördelningen. Om för en viss
antenn fältstyrkan på stort avstånd sålunda beräknats
som funktion av höjdvinkeln # mot jordytan, fås en
polär kurva, som anger fältstyrkans beroende av
höjdvinkeln. Denna kurva, som är grundläggande
för studiet av strålningens fördelning i ett
vertikalplan genom antennen, kallas antennens
vertikalkarakteristik. För antenner, kring vilka fältet har
rota-tionssymmetri, t. e. en enkel, vertikal antenn, är
denna kurva densamma för alla azimutvinklar. För
t. e. en horisontell antenn erhållas olika kurvor för
olika azimutvinklar. Man kan då för enkelhets skull
studera karakteristikorna i antennplanet samt i ett
däremot vinkelrätt plan. Man finner, att det i regel
är kvantiteten y, • X- där % är jordytans
ledningsförmåga och I våglängden, som är utslagsgivande. Vid
en viss ledningsförmåga och t. e. 30 m våglängd
skulle jordytan alltså inverka på samma sätt som vid
en 10 gånger sämre ledningsförmåga och 300 m
våglängd. I fig. 2 har jag för att åskådliggöra teoriens
resultat1 beräknat en serie vertikalkarakteristikor
för en och samma ledningsförmåga men olika
våglängder enligt den metod, som angivits. Man finner
tydligen av fig., att ju kortare våglängden är eller ju
sämre jordens ledningsförmåga, desto mera reses
strålningen upp från jordytan. Det förefaller nästan
som om strålningen ovan jord skulle sky jordytan på
grund av de däri oundvikligen uppträdande
förlusterna. Å andra sidan tränger strålningsfältet ned i
jorden. Vore denna rent dielektrisk, skulle man
t. o. ni. kunna upprita en karakteristik under
jordytan, vilken även den kan beräknas enligt den
skisserade ’’reflexions- o ch brytningsmetoden". Vi se
även, att ju högre antennen är, desto mindre reses
strålningen upp; redan här skymtar på förhand de
höga antennernas överlägsenhet. Man träffar
emellertid, som redan framgått av fig. 2, på en stötesten.
Fältstyrkan blir nämligen i fjärrzonen identiskt lika
med noll vid jordytan. Någon strålning intill jord
skulle med andra ord icke kunna uppstå under några
förhållanden, annat än i det gränsfall, då jordytans
ledningsförmåga är oändligt stor. Praktiken har ju
till all lycka visat, att så ej är fallet. Någon hund
måste alltså finnas begravd. Att så kan vara
förhållandet inse vi efter en liten utvikning till
Sommerfelds teori1 för utbredningen intill jordytan. För stora
"numeriska avstånd", dvs. i regel litet * • X eller i
motsvarande grad stort verkligt avstånd d innehåller
Sommerfelds serie2 för fältstyrkan inga termer, som
avtaga långsammare än ^. För strålning nära
jordytan, där höjdvinkeln $ är liten, ligger
reflexionspunkten så långt borta, att "numeriska avståndet" är
alltför stort, för att det skulle vara tillåtet att
uteslutande röra sig med termer, som falla med ^ , vilket ju
i föregående utredning gjorts. För större höjdvinklar
■f} kan fig. 2 däremot väntas åskådliggöra de verkliga
förhållandena tillräckligt troget. En fullständigt
acceptabel teori finnes, så vitt jag känner till. ännu
icke. Av fig. 2 kunna vi emellertid draga en viktig
slutsats beträffande den egentliga rymdstrålningen.
Av formen på de olika kurvorna, som kunna tänkas
gälla för samma våglängd men varierande
ledningsförmåga, endast % • X är konstant, inse vi, att vid en
jämförelse mellan de båda i fig. behandlade
antenntyperna rymdstrålningen är hela tiden ungefär i sam-
1 Annalen der Physik 1909. 28, sid. 665.
2 Appendix 2.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
