Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
-26
TEKNISK TIDSKRIFT
1 febr. 1930
Fig. 9. Teoretiska fältstyrkan för enkel vertikal antenn över fullständigt speglande
jordyta vid samnia strålningseffekt. (Relativ skala) men Olika jordledningsmotstånd.
reduceras redan från början den egentliga
ytstrål-ningen till rymdstrålningens favör. För den typ av
högantenner, där man har en strömnod vid basen, är
det alltså icke sagt, att man kan försumma jordnätets
utformning därför att de primära effektförlusterna i
jordledningen äro försvinnande små. Liknande
fenomen, som dem vi nyss berört, kunna tänkas uppstå,
om antennströmmen ej har samma tidsfas över
antennens hela längd, exempelvis på grund av
överdrivet stark dämpning. Den viktiga roll. som
jordledningsmotståndet spelar ur effektivitetssynpunkt,
skola vi längre fram närmare skärskåda.
Mätning av en antenns strålningsmotstånd kan icke
utan vidare ske genom att medelst
fältstyrkemätningar i antennens omedelbara närhet bestämma en
"effektiv höjd"’ samt därefter via formeln för jämnt
fördelad ström räkna sig till strålningsmotståndet.
Detta framgår klart därav, att den berörda formeln
icke är giltig annat än i för rundradiovågorna föga
aktuella specialfall. En något omständig men
praktisk och som jag tycker tilltalande metod grundar
sig därpå, att en rak vertikal ledares
strålningsmotstånd kan beräknas med tillräcklig säkerhet, särskilt
om ledaren är kortare än 1/4 våglängd. Man får i
praktiken därvid ha i minnet, att eventuellt
befintliga inbyggda krökar och horisontella ledningsdelar,
vilka ej stråla nämnvärt, räknas ifrån. Under
antennbygget hissar man en liten provisorisk antenn av
denna typ samt ansluter densamma till det befintliga
jordnätet. Den provisoriska antennens totala
motstånd uppmätes därefter. Subtraktion av dess
bekanta strålningsmotstånd lämnar så när som på de
obetydliga värmeförlusterna i densamma det verkliga
jordledningsmotståndet vid den använda våglängden
under driftsförhållanden. Hissas sedan den antenn,
vars strålningsmotstånd man vill mäta, erhålles detta,
sedan förnyad mätning av totala antennmotståndet
verkställts och det numera bekanta
jordledningsmotståndet subtraherats. Ett särskiljande av de båda
viktigaste motstånden erhålles härav direkt efter
mätningar, vilka så nära som möjligt taga sikte på
verklig strömfördelning såväl i själva antennen som
i jordnätet.
Det totala antennmotståndet uppmätes vanligen
medelst tillsats- eller substitutionsmetod, lämpligen med
tillhjälp av en omsorgsfullt skärmad
lokaloscillator, vars konstruktion är sådan, att
inga övertoner uppträda samt att kopplingen
till arbetskretsen, i detta fall antennen, kan
hållas tillräckligt lös, så att mätspänningen
är konstant, även om förändringar vidtagas
i arbetskretsen. Den enklaste av de båda
metoderna är säkert tillsatsmetoden, så
länge som det gäller enkla antenntyper. Har
man däremot att göra med multipelavstämda
konstruktioner med flera uppledningar, torde
substitutionsmetoden vara att föredraga,
emedan ett tillsatsmotstånd då måste
uppdelas mellan samtliga uppledningar för att
balansen ej skall upphävas. En viss
osäkerhet vidlåder substitutionsmetoden ur den
synpunkten, att substitutionskretsens
dekrement är godtyckligt, endast produkten LC är
konstant. Vid olika förhållande mellan
induktans och kapacitet erhållas i själva verket
något olika värden på motståndet.
Lyckligtvis synes variationen ej vara så stor, i en mätserie
som jag undersökt endast upp till 8 %. Det är
dessutom i allmänhet möjligt att något så när uppskatta
den ekvivalenta antenukapaciteten efter en enkel
bryggmätning av det statiska värdet. Om antennen
löskopplas tillräckligt, är det mången gång möjligt, i
synnerhet vid lågohmiga antenner, att använda sig av
själva Sändaren i stället för en särskild lokaloscillator.
Fältstyrkan vid jordytan för en given effekt.
Sedan strömfördelningen och antennmotståndet
sålunda diskuterats, kunna vi övergå till själva kärn-
I unkten, nämligen en jämförelse mellan fältstyrkorna
vid jordytan från olika antenner, vilka samtliga
matas med en och samma effekt. I fig. 9 visas en beräk-
I
ning av relativa fältstyrkan som funktion av —
4 h
eller, om man så vill, av antennhöjden vid en och
samma våglängd. Kurvor ha uppritats dels för en
förlustfri antenn, där hela effekten utstrålas, dels för
antenner med rimliga värden på
jordledningsmotståndet, som vi beteckna med R0. En kurva över
effektiva höjden har förut visats. Det utslagsgivande
me-teramperetalet erhålles därav, sedan strömmen
beräknats av villkoret 702 ■ (RJ + Ä0) = konstant. (/„
är ström vid antennbasen), dvs. konstant total
antenneffekt. Även över strålningsmotståndet ha vi
en kurva; uppgiften erbjuder alltså inga svårigheter.
Som enhetsantenn har valts den ideella
V^-vågsan-tennen, från vilken fältstyrkan på stort avstånd vid
jordytan alltså antages vara 1 mV/m, när intet
jord-ledningsmotstånd uppträder. Emedan i en öppen
svängningskrets av med våglängden jämförliga eller
ännu större dimensioner summan av två motstånd
endast har någon mening, när båda motstånden
hänföra sig till en och samma punkt, måste
strålningsmotståndet, som ingår i formeln, reduceras till
antennbasen, såvida strömbuken ej ligger vid själva
basen. Därav beteckningen RJ. Fig 9 är av
tillräckligt intresse för att motivera en närmare
diskussion, emedan ordinatan där kan sägas vara en
"godhetsfaktor" för olika antenntyper. Av kurvornas
allmänna utseende inse vi, att en vertikal antenn blir
allt bättre och bättre, då antennhöjden ökas, tills för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
