Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I
1 febr. 1930
ELEKTROTEKNIK
25
Fig. 8. Den enkla vertikalantennens teoretiska strålningsmotstånd i olika
belastningsfall för fullständigt speglande jordskorpa. Abskissan = driitsvåglängd : teoretisk
egenvåglängd (Å = 4h).
antennen. Man har endast att tillse, att strömmen i
den valda punkten ger samma effekt som den
verkligen förhandenvarande. Som referenspunkt kan man
t. e. välja strömbuken eller antennens baspunkt, vilka
två punkter som vi sett endast i några speciella fall
sammanfalla, t. e. för en ideell V« vågs-antenn. För
en praktisk antenn av denna typ sammanfalla de
aldrig, emedan man alltid måste räkna med viss
ofrånkomlig förlängning vid antennbasen. Strömbuken är
här, som vi sett, fiktiv, emedan den skulle falla under
jord. För principiella överläggningar är det
trevligare att hänföra samtliga motstånd till strömbuken, i
praktiken är det åter lämpligare att gå in för
bas-punkten. emedan denna punkt i regel är den enda, där
strömmen med någon noggrannhet kan uppmätas.
Känner man strömfördelningskurvan, kan man lätt
komma över från det ena systemet till det andra. Det
är mindre lämpligt att välja en nod som
referenspunkt, emedan ett ekvivalent motstånd där blir
oändligt stort, t. e. baspunkten vid en 1/2-vågsantenn. I
praktiken uppträda emellertid icke så rena typer, man
har i regel en viss, om än liten ström vid antennens
bas.
Antennens eget förlustmotstånd är för goda
konstruktioner av helt underordnad betydelse. Vi skola
därför uteslutande taga sikte på de båda övriga
komposanterna, jordledningsmotståndet och
strålningsmotståndet, och börja med det senare, som vållar
största besväret.
Den bekanta beräkningen av strålningsmotståndet,
utgående från jämnt fördelad ström utmed antennen,
lämnar den enkla formeln
R, = 160
ohm
När strömfördelningen i det allmänna fallet
framställes av en sinuskurva eller annan liknande
funktion, kan denna, formel givetvis icke användas. Man
kan alltså ej sätta in uttrycket på effektiva höjden
enligt vår definition och därav beräkna Rs.
Tillskotten till rymdstrålningen från antennelementen ha
nämligen icke samma fas utmed en avlägsen sfär, i vars
medelpunkt antennen är belägen, ehuruväl detta
gäller vid jordytan. Lösningen erhålles genom
integration av elementarstrålningarna från de olika
antennelementen över den avlägsna sfäriska ytan under hän-
synstagande till fältvektorns verkliga fas
samt strömfördelningen utmed antennen.
Uppgiften synes första gången ha lösts av
v. der Pol jun.1 redan 1917 för vertikala
antenner, belastade i bas och topp. Då
lösningen är synnerligen komplicerad,2 har jag
för att åskådliggöra densamma uppritat en
kurva för det teoretiska
strålningsmotståndet för vertikala antenner och höjder upp till
1/2 våglängd. Största delen av kurvan har
förut uppritats av Ballantine,3 vilken då
ej synes ha tagit del av v. der Pols lösning.
Fig. 8. Det strålningsmotstånd, som kurvan
visar, hänför sig till strömbuken i antennen
utom för vid basen induktivt förlängda
antenner, där av förut berörda orsaker
antenn-basen valts som referenspunkt. För den
ideella 1/4-vågsantennen fås värdet 36,6
ohm, under det att man för i praktiken
utförda antenner knappast kommer över
20 ohm på grund av den oundvikliga
basförlängningen, varom vi förut talat. Den rena
1/2-vågs-antennen når värdet 100 ohm och det praktiska
värdet synes här ligga betydligt närmare det
teoretiska än för Vä-vågsantennen, vilket beror på att den
extra förlängningen här kompenseras vid
avstämningen. Av intresse är även, att strålningsmotståndet
2
når ett maximum av 105,5 ohm för — = 0,56. Likaså
4 h
är det av intresse att se, huru vid lågantenner
strålningsmotståndet hålles uppe, om man i stället för att
basförlänga antennen lägger upp toppkapacitet.
Hänföres däremot strålningsmotståndet för samtliga
antenntyper till basströmmen får kurvan ett helt annat
utseende, i det att den närmar sig till en vertikal
asymptot för 1/2-vågsantennen, emedan där en
strömnod skulle erhållas vid basen. I praktiken blir
strålningsmotståndet hänfört till denna punkt visserligen
ej oändligt, men i alla falla mycket stort. Ett par
tusen ohm är intet ovanligt värde.
En förutberäkning av jordledningsmotståndet
kommer antagligen alltid att förbli ganska osäker,
emedan det är så svårt att överblicka samtliga
inverkande faktorer. Inom det lägre rundradiobandet
torde man försiktigtvis böra räkna med 5—15 ohm
högre för lägre våglängder och omvänt, åtminstone
när speciellt utformad balans ej förekommer. Den
rena effektförlust, som jordledningsmotståndet
åsamkar, kan elimineras genom val av en antenntyp, vars
ström vid basen är tillräckligt liten. En ideell
1/2-vågsantenn skulle sålunda inte alls vidkännas några
jordledningsförluster, så länge som motsvarande
motstånd kan anses koncentrerat till antennens bas. Yi
ha ju där en strömnod. I det föregående ha vi
emellertid sett, huru det är högst sannolikt, att
strålningen mer och mer reses upp från jordytans nivå,
allteftersom jordytans ledningsförmåga i sändarens
närhet blir sämre. Det är därför icke orimligt
förmoda, att ju ofullständigare jordnätet är utbildat eller
ju sämre markens naturliga ledningsförmåga är inom
strålningsfältets första knoppningsområde, desto mera
1 Proc. Royal Society, London 1917. is/e sid. 279.
Jahrbuch der D. T. 1918: sid. 229. (Bd. XIII.)
2 Appendix 4.
3 Proc. I. R. E., dee. 1924, sid. 831.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
