Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
-28
TEKNISK TIDSKRIFT
1 febr. 1930
Fig. 11. Fältstyrkans vertikalkarakteristikor för vertikalantenner för
samma utstrålade effekt och fullständigt speglande jordyta. Typ nr 1.
Kvartsvågsantenn. Typ nr 2. Maximalt strålningsmotstånd. Typ nr 3,
Halvvågsantenn. Typ nr 4. Teoretiskt optimal antenn.
gränsen särskilt för det lägre rundradiobandet. Vid
konstruktion av en antenn bör man givetvis söka
beskära den ödesdigra rymdstrålningen, när det gäller
rundradio. Sannolikt är den strålning, som utsändes
under ganska hög vinkel mot jordytan, farligast,
emedan densamma slår ned närmare sändaren. Bland
de fåtaliga experimentella undersökningarna anför
jag Appleton och Ratcliffe’s1 resultat, vilka i
England under september månad på 365 m våglängd
funno ett medeltal på den nedslående
rymdstrålningens höjdvinkel av 56° på så pass stort avstånd från
sändaren som 130 km. i fig. 2 ha vi förut sett, huru
rymdstrålningen fördelar sig vid en 1/2- och
1/4-vågs-antenn, när jordytan besitter allmänna elektriska
egenskaper. Dessa kurvor gällde för
samma strömbuk. Yi drogo den
slutsatsen, att förhållandena ej avveko
synnerligen mycket från det fall, då jordytan
är fullständigt speglande. i detta enkla
fall2 framställas vertikalkarakteristikorna
vid samma utstrålade effekt för några
särskilt intressanta typer i fig. 11. När
antennens höjd växer från 1/4 till en 1/2
våglängd förbättras karakteristiken stadigt.
Så fort man går över 1/2 våglängd,
utbildas en eller flera noder utmed själva
antennledaren. Varje dylik extranod kan
föra med sig, att en bilob utbildas i
vertikalkarakteristiken på sådant sätt att
rymdstrålningen förstärkes. Den med
avseende på relativa fältstyrkan vid jordytan
optimala antennen, vilken som vi sett är högre än
1/2 våglängd, torde därför ur fadingsynpunkt ställa
sig mindre gynnsam. Den med hänsyn till
fading-gränsens utflyttning samt relativa fältstyrkan vid
jordytan bästa antennen kan därför knappast
vara någon annan än 1/2-vågsantennen eller
möjligen en antenn, som är obetydligt högre än
densamma. Då det väl i praktiken icke annat än i
sällsynta undantagsfall kan komma i fråga, att man går
inför ännu högre antenner än 1/2-vâgstypen,1 bör
därför densamma anses som idealet bland vertikala
antenner. Som typiska exempel på de för den
nuvarande rundradion omöjliga egentliga
övertonsantennerna visas i fig. 12 vertikalkarakteristikor för en
vertikalantenn, som omfattar 3 halva våglängder,
resp. 5 fjärdedels våglängder vid naturlig fasföljd.
Det är här icke den i själva verket idealiska ytloben,
som fäller utslaget, utan i stället de utomordentligt
uppsvällda rymdloberna. Av fig. framgår även, att
den "omvända strömfördelningen", där nod finnes
vid basen, ställer sig något gynnsammare ur
rymd-strålningssynpunkt än den "naturliga fördelningen"
med nod i toppen, då antennhöjderna äro desamma.
Detta gäller under förutsättning, att det erforderliga
toppnätet självt ej ger upphov till egentlig
rymdstrålning. Jag erinrar i detta sammanhang om, att
strålningen från toppnätet hos en symmetrisk
T-an-tenn över fullständigt speglande jordyta är noll. Är
antennens toppnät osymmetriskt samt jordytans
egenskaper allmänna, ställer sig frågan mera oviss.
Jag går ej närmare in på förutbestämningen av
fa-dinggränsen, utgående från vår nuvarande
kännedom om den högre atmosfärens elektriska tillstånd
samt gängse utbredningsteorier,2 emedan tillräckligt
experimentellt belägg ännu ej finnes för vederbörlig
prövning av resultaten.
(Forts.)
1 Oegentligt användes stundom beteckningen :
"halvvågsantenn" på en "omvänd kvartsvågsantenn" eller därmed
besläktad typ.
2 t. e. O. Pedersen: The propagation of radio waves etc.,
Köpenhamn 1927.
yf.îX A-tX
i Av uppgifter i J. I. E. B., London 1928,
vol. 66, sid. 872 etc.
- Appendix 5.
Fig. 12. Fältstyrkans vertikalkarakteristikor för vertikalantenner. Beräknade för samma
utstrålade effekt och fullständigt speglande jordyta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
