Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
-66 TEKNISK TIDSKRIFT 1 febr. 1930
Fig. 1. Bakewells kopieringatelegraf (1848).
telegraf måste tecknas med oledande bläck på ett
elektriskt ledande papper. Detta papper lindades
omkring cylindern C på avgångsstationen. Denna,
som sattes i gång utav ett urverk, överfors i en tät
skruvlinje av spetsen vid r. På
mottagningsstationen hade man en alldeles likadan apparat, men där
lades på valsen C ett fuktigt papper, impregnerat
med en elektriskt ledande vätska, som vid strömmens
genomgång från spetsen till valsen blev färgat.
Strömmen från ett batteri leddes på sätt fig. visar.
Villkoret för att färgteckningen på
mottagningsstationen skulle bliva en reproduktion av bilden på
av-sändningsstationen var nu, att avsändnings- och
mottagningsapparaterna skulle gå synkront, dvs. icke
endast med inbördes lika hastighet utan spetsen på
mottagningsstationen skulle i varje ögonblick beröra
exakt motsvarande punkt på papperet som spetsen
på avsändningsstationen. Att åstadkomma denna
synkrona gång var på den tiden den största
svårigheten. En förbättring i det hänseendet åstadkoms
1856 av abbé Caselli i Florens, som konstruerade en
apparat, som visas i fig. 2. Han använde som synes
pendlar för att åstadkomma den synkrona gången.
Anmärkningsvärt är, att vi här för första gången
påträffa den senare i tekniken använda
start-stoppprincipen, dvs. den synkrona gången varar endast
under kortare tidsmoment (en svängning hos den
stora pendeln). Utlösningen och stannandet
ombe-styres av den lilla fria sekundpendeln U.
Under årens lopp hava flera bildtelegrafer blivit
konstruerade. Jag kan nämna några av namnen i
utvecklingskedjan, såsom von Szigyarto,
Schöffler, Korn m. fi.
Först sedan elektronrören blevo tekniska redskap,
som kunde tagas i bruk av
bildtelegrafkonstruk-törerna, blevo dessa telegrafer tekniskt användbara
i samfärdselns tjänst.
Studera vi vad som skall försiggå vid
överförandet av en bild på telegrafisk väg, finna vi, att
förloppet härvid kan uppdelas på följande sätt:
1. Bildens uppdelande i små ytelement
(rastrering) och varje ytelements systematiska avkännande
i ljushänseende.
2. Förvandlingen av dessa ytelements
ljushetsgrad till elektrisk ström- eller spänningsverkan och
detta i välordnad följd (motsvarande avkännandet).
3. Överförandet av dessa ström- eller
spänningsvariationer till den andra stationen.
4. Dessa variationers översättande från elektriska
variationer till ljusvariationer.
5. Upptecknandet på en bildyta i
mottagningsstationen av dessa ljushets variationer i samma
ordningsföljd (synkront) med avkännandet på
avsändningsstationen.
Jag vill i det följande inskränka mig till att mera
detaljerat beskriva hur nu skisserade problem blivit
löst vid det system, som installerats här i Stockholm,
nämligen Siemens—Karolus—Telefunkens.
1. Vad bildens rasterartade uppdelande beträffar,
veta vi av erfarenheten från klichétillverkningen
enligt autotypimetoden, att densamma bör ske i små
ytelement. Givas ytelementen en storhetsordning av
1/10—1/25 kvmm kan man erhålla samma intryck vid
betraktandet av kopian som vid betraktandet av
originalet.
Om vi sålunda hava en bild av 100 kvcm yta bör
densamma uppdelas i 100 000 à 250 000 ytelement. Ju
mindre bildelementen väljas desto större blir den
precision, med vilken bilden återgives.
Vid Siemens—Karolus—Telefunken-systemet läg-
Fig. 2. Caselli« pantelegraf (1856).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
