Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1 febr. 1930
ELEKTROTEKNIK
67
ges den bild, som skall sändas, kring en cylindrisk
vals. Strålen från en intensiv ljuskälla sammanbrytes
medelst ett linssystem till en punkt eller rättare sagt
en liten yta på bilden i fråga. Om rastreringen är
den finaste av de nyss nämnda, bör ljusstrålen på
bildytan motsvara en kvadrat med en sida på 1/3 mm.
Vrides valsen runt och förskjutes härvid ljusstrålen i
generatrisens riktning 1/5 mm för varje varv, vandrar
ljuspunkten över bilden efter en skruvlinje med 1/s
mm stigning. För att erhålla rastrering även i
skruvlinjens riktning är på ljusstrålens väg till bildytan
insatt en hålskiva, som roterar och därigenom gör
ljusstrålen intermittent. Hastigheten hos denna hålskiva
är avpassad så, att valsens yta vridit sig 1/5 mm på
samma tid som hålskivan roterat en vinkel
motsvarande avståndet mellan hålens mittpunkter i skivan.
2. Förvandlingen av varje punkts ljushet till
elektrisk ström eller spänning är ett av de
huvudproblem, på vilket hela bildtelegraferingen vilar. Vid
äldre bildtelegrafer såsom Szigyartos, Korns
m. fleras användes för detta ändamål selenceller.
Sedan länge har man ju vetat, att grundämnet
selen besitter den egenskapen, att det ändrar sin
elektriska ledningsförmåga allt efter den belysning,
för vilken det utsättes. Emellertid åtföljes detta
fenomen vid selen av stark hysteresisverkan, så stark, att
det är omöjligt att få en bildöverföring till stånd med
en för praktiskt bruk tillräcklig hastighet. Först
sedan celler grundade på elektronföreteelser (s. k.
fotoceller) uppfunnits, blev tröghetsverkan så liten,
att praktisk bildtelegrafering blev möjlig.
En fotocell grundar sig, såsom namnet angiver, på
den s. k. fotoelektriska effekten, vilken som bekant
består däri, att belysningen med vanligt ljus av vissa
ämnen liksom utlöser en elektronavdunstning från
ämnets yta till det omgivande mediet. Som speciellt
verksamma ämnen visar sig härvid metallerna kalium,
natrium, rubidium och caesium, varför man ofta hör
fotocellen benämnas alkalicell. De från dessa
metaller utsända elektronerna höra enligt
undersökningar av J. J. Thomson och P. Lenard till samma
kategori som de långsamma katodstrålarna, vilkas
hastighet ju är omkring 50—100 millioner cm i
sekunden. Någon hållning på elektronavgivningen
kunde man först få, sedan man inneslutit det
elektron-avdunstande ämnet i ett evakuerat glaskärl och där
även insatt en anod, som drog elektronerna till sig,
varigenom en elektrisk ström kom till stånd.
Denna ströms beroende av belysningens styrka har
ingående studerats utav Elster och Geitel. De
funno, att elektronavgivningen kunde sättas
proportionell mot belysningsintensiteten inom ett mycket
stort ljusområde.
En fotocell består sålunda av en katod av
metalliskt kalium, vars yta genom behandling med väte
(hydrering) gjorts speciellt ljuskänslig, samt en anod,
vanligen i gallerform. Spänningen mellan anod och
katod väljes så, att proportionalitet mellan det
påfallande ljuset och elektronavgivningen erhålles.
Väljer man för hög anodspänning uppkommer lätt s. k.
glimurladdning, och ju närmare man kommer denna
gräns, desto ogynnsammare blir det med hänsyn till
den eftersträvade proportionaliteten. Denna
proportionalitet är mycket viktigare än en kraftig
fotoström. Lämplig styrka på densamma kan man
alltid erhålla med tillhjälp av förstärkarrör. Foto-
cellen som användes vid Karolussystemet är den
i fig. 3 visade. Den har som synes formen av
en ring, genom vars hål ljusstrålen släpp es fram
till bildytan och där reflekteras till fotocellen.
Karakteristiken för denna fotocell visas i fig.
4 för olika spänningar på cellen. Som jag förut
nämnt, är en av de väsentligaste fordringarna på en
<D
Fig. 3. Fotocell vid Karolus system.
dylik cell den, att den arbetar utan tröghet. Försök
hava visat, att någon tröghet ej kunnat påvisas ens
vid en ljusvariation på 100 000 svängningar i
sekunden.
Belyses den i fig. 5 visade fotocellen och
inkopplas denna till ett förstärkarrör med en
milliampère-meter i anodkretsen, återgives varje ändring i
belysningen å ampèremetern.
Den vid Siemens—Karolus—Telefunken-systemet
använda avkänningsanordningen ävensom fotocellens
placering visas i fig. 6.
Såsom vi se av fotocellkarakteristiken, bliva de
framkallade fotoströmvariationerna svaga, de få
räknas i mikroamp. Detta har till följd, att icke endast
ledningarna till fotocellen utan även hela den
strömkrets, i vilken fotocellen är inkopplad, måste om-
Fo†os†röm ijuA
7,00
/OD 200 300 100 500 600 700 800 M 1000
Ljusinfensifef
Fig. 4. Karakteristik för Karolus fotocell.
Fofoc^ll 12.1 MA
@-"
100 V
20 v
Fig. 5. Demonstration av fotocellens verkan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
