Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1 febr. 1930
ELEKTROTEKNIK
95
Generell definition av reaktiv effekt.
Den reaktiva effekten förorsakar att strömmen i
maskiner, ledningar osv. blir större än vad som svarar mot
den aktiva effekten enbart. Med bibehållande av totala
aktiva effekten i ett trefassystem kan denna
strömökning i den enskilda fasen stegras genom att strömkurvan
deformeras och vidare genom att belastningen blir
osymmetrisk.
Eftersom det är omöjligt att på ett allmängiltigt sätt
taga ekonomiskt riktig hänsyn till alla dessa orsaker till
strömökning, torde det också vara utsiktslöst att
försöka teoretiskt uttrycka en däremot svarande effekt på
ett för alla förhållanden tillfredsställande sätt.
De mättekniska möjligheterna måste bli avgörande
för frågans praktiska lösning, och följande utväg synes
mig vara den enda framkomliga. Vissa mätmetoder,
givetvis korrekta vid sinusform och symmetri, böra
fast-ställas för den reaktiva effektens resp. energiens
uppmätning och skola tillämpas även vid avvikelse från
sinusform och symmetri.
Den av Jacobsson föreslagna definitionen på reaktiv
effekt motsvarar icke någon känd praktisk mätmetod.
Den har vidare några mindre sympatiska egenheter med
avseende på det erhållna resultatet. Om en reaktans
matas med en växelspänning, bestående av grundton och
en 3 gånger så stor tredje ton, ger metoden en reaktiv
effekt = 0. Jämna övertoners aktiva effekt återkommer
som reaktiv effekt av olika tecken, beroende på
ordningstalet, medan deras verkliga reaktiva effekt
försvinner. Udda övertoners reaktiva effekt ändrar tecken
för ordningstalen 3, 7, 11...: därför kunde summan i
det anförda exemplet bli = 0. Jag tror icke det skall
lyckas Jacobsson att vinna gehör för sin definition, trots
dess särskilt för grafiska undersökningar bekväma form.
John Wennerberg.
Herr Redaktör.
Utan att ingå i längre filosofiska betraktelser
angående denna fråga vill jag härmed endast framhålla en
synpunkt, som tydligen blivit förbisedd av de
föregående insändarne.
Kilowatt är en talstorhet och kilosin en vektorstorhet.
Kilowatt — IEcos<p är ju nämligen = den skalara
produkten av de bägge vektorerna / och E och
kilosin = IE$in<p är åter = vektorprodukten av I och E.
De bägge storheterna äro sålunda till sin natur
fullkomligt väsenskilda och böra därför äga skilda
mätbe-teckningar, även om deras c. g. s. enheter sammanfalla.
På samma sätt förhåller det sig med det mekaniska
arbetet PScosy, som också är en skalsr, och momentet
PSsintp, som ju är en vektor.
Ett arbete kan ju uttryckas i kilowattimmar, men det
skulle väl näppeligen falla någon in att mäta ett
moment i kilowattimmar.
Ett annat exempel utgör en sträcka som är en
vektor, och en självinduktion, som är en skalar. Bägge
hava till sin dimension i c. g. s. centimeter. Men skulle
vi väl därför tänka på att vilja mäta en längd i henry?
W. R. Vggla.
NOTISER
Elektriska föreskrifter i Finland. Sedan några år
tillbaka hava pågått en del arbeten å utformning av
starkströmsföreskrifter, varav resultatet nu föreligger i
form av "Elektriska inspektoratets handbok nr 1:
Säkerhetsföreskrifter för elektriska anläggningar" (Finska
bokhandeln, Helsingfors, i distribution). De uppgjorda
förslagen till säkerhetsföreskrifter hava av finska
elektrotekniska standardiseringskommittén godkänts den 13
februari i är och sedermera av handels- och
industriministeriet fastställts den 1 mars att gälla för alla
anläggningar, som byggas efter den 1 juli 1930 ävensom
vid utvidgningar och större reparationer å anläggningar,
som utförts före denna dag.
Föreskrifterna jämte tillhörande lagar och
förordningar, som ävenledes medtagits i handboken, omfatta
c:a 250 sidor. Föreskriftsmaterialet är uppdelat på
följande kapitel: Allmänna förklaringar, maskiner,
transformatorer och ackumulatorer, kopplings- och
fördelningsanläggningar, apparater, belysningsanordningar och
elektriska förbrukningsapparater, ledningar,
förläggning av ledningar, installationer i särskilda rum, hissar,
inomhusinstallationer för högre spänning mot jord än
250 V, provisoriska anläggningar, anslutning av
radioapparater till inomhusinstallationer för lågspänning,
luftledningar för högspänning, jordkablar, allmänna
skyddsåtgärder, kopplingsschemor, underhåll och tillsyn.
Härtill ansluta sig normalbestämmelser för tråd och
linor, järn- och träkonstruktioner samt isolatorer för
kraftledningar, ävensom föreskrifter för isolerade
ledningar och kablar.
En närmare jämförelse mellan de nya finska och nu
gällande svenska normer medgives här ej av utrymmet.
För kraftledningsföreskrifterna, som med tanke på
tidigare interskandinaviska diskussioner torde erbjuda
särskilt intresse, har av ingenjör Kuusinen utarbetats en
orienterande översikt som följer nedan.
Översikt över de nya finska föreskrifterna för
kraftledningar. De av handels- och industriministeriet i
Finland stadfästa nya ledningsföreskrifterna gå i allt
väsentligt efter samma principer som Svenska
teknologföreningens normer för kraftledningar. Avvikelserna
äro i huvudsak följande:
De finska föreskrifterna räkna med 3 ledningsklasser,
av vilka de båda första (stamledningarna och
landsledningarna) ungefär motsvara klass I resp. II à III
enligt STF-normerna, medan den tredje
(ortsledningarna) ungefär motsvarar klass V enligt STF-normerna.
Den exceptionella islasten, vilken räknas olika för de
olika klasserna inen lika för hela landet, antages verka
utan samtidigt vindtryck. Dess storlek motsvarar för
klass I och II ungefär den resulterande tillsatslasten av
isbark (för isområde F) och vindtryck enligt
STF-normerna, för motsvarande klasser, och den tillåtna
påkänningen för kopparledare är även lika (32 kg/mm2).
— Den normala islastnormen återfinnes icke i de
finska föreskrifterna. I stället har den exceptionella
islasten för den lägsta ledningsklassen räknats så mycket
större, att ungefär samma uppspänning erhålles som
enligt STF-normernas normala islastnorm. —
Köldnormen förekommer icke heller som uppspänningsnorm. I
stället föreskrivas vissa maximala påkänningar (för
koppar 15 kg/mm2) vid normal väderlek (= STF:s
jämviktsnorm).
Ledningsmaterialens töjningsegenskaper, för vilka
STF-normerna räkna med variabla elasticitetsmoduler,
beaktas genom en uppdelning i elastiska töjningar med
konstant elasticitetsmodul (för koppar = 12 500 kg/mm2)
och kvarblivande töjningar, vilka sistnämnda inträda så
snart påkänningen överstiger det högsta värde som
tidigare förekommit. De kvarblivande töjningarna
återgivas i tabellform.
Som ett särskilt belastningsfall har införts "lokal
islast", varvid räknas med en 2 cm tjock isbeläggning
( ~ 1 kg/m) på en ledare i ett spann medan övriga äro
isfria. Detta belastningsfall är jämte det av
"exceptionell värme" (+ 50°C) karakteriserade bestämmande för
stolphöjderna. Därjämte skall detsamma beaktas även
vid hållfasthetsberäkningen av stolparna. De
belastningsfall för vilka olika slag av stolpar i allmänhet skola
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
