Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
-162
teknisk tidskrift
1 febr. 1930
riktarens genombrott under det senast förflutna
decenniet. Även för anläggningar av vanlig
spårvägstyp erbjuder den väsentliga fördelar genom god
verkningsgrad och enkel automatisering.
Motorgeneratorns tid inom spårvägstekniken kan anses
definitivt förbi.
De senaste 15 årens utveckling av den egentliga
banmaterielen kännetecknas framför allt av
strävanden mot mer ekonomiska konstruktioner — för
övrigt, liksom elektromaskintekniken i dess helhet.
Vid driftkostnadernas nedbringande tages först sikte
på personalen. Man söker lösningen efter tvenne
linjer: smärre vagnar med enmansbetjäning för den
lättare trafiken och större vagnar för den tyngre
trafiken för att göra tvåmansbetjäningen mer
ekonomisk. Man söker vidare att ekonomisera genom
förhöjda körhastigheten dvs. förbättrad
vagncirkulation. Allt detta kräver väl avpassade
vagnkonstruktioner, som medgiva så friktionsfri cirkulation av
på- och avstigande som möjligt, effektiva system för
upptagande av avgifter samt enkel kontroll av
vagnen från förarens sida. Kravet på snabbare
igångsättning och förbättrad kraftekonomi nedpressar efter
hand vikten av såväl vagnar som deras elektriska
utrustning. Den ventilerade motorn betyder
härutinnan ett mycket väsentligt framsteg. Ytterligare
viktminskning har man på sina håll sökt vinna
genom förhöjda varvtal och dubbla växlar,
användning av lättmetall för vissa vagndetaljer etc.
Hela denna utveckling, som emanerat från Amerika
och i vilken efter hand även ledande europeisk
spårvägsteknik tagit del, har till ganska väsentlig
del framtvingats av automobilkonkurrensen, i
Amerika företrädesvis privatbilen, i Europa bussen.
Över huvud taget har spårvägsväsendet att tacka
automobiltekniken för många goda impulser, även
om de här och där anammats ej utan knot.
Sannolikt har man ej ännu nått slutet av denna
utveckling ens där den är som mest avancerad, i trots av
att de resultat som uppnåtts på sina håll äro
synnerligen anmärkningsvärda.
Den moderna utvecklingen inom den egentliga
spårvägstekniken kan även väntas till viss grad
verka befruktande på angränsande områden,
för-ortsbane- och tunnelbaneteknik. Man kan säkerligen
räkna med, att hastighetskravet även här kommer
att göra sig allt starkare gällande; den lugna lunken
från sekelskiftet för dylika anläggningar kommer
snart nog att tillhöra det förflutna.
Det ligger nära till hands att till ovanstående
ansluta några reflexioner över den numera alltid
brännbara frågan om spårvägarnas framtida raison d’être,
med särskild tanke på bussteknikens utveckling.
Ingen förnekar deras mycket stora samhälleligà
betydelse under den tid som gått. Då det gäller att
se in i framtiden, har teknikern vanligen svårare än
lekmannen, som ofta nog har en intuitiv uppfattning
fix och färdig för omedelbar leverans. Icke minst i
kommunikationsfrågor, där envar gör anspråk på
full auktoritet, liksom i fråga om en del andra
spörsmål av mera allmän natur. Då teknikern ser på en
dylik fråga söker han först extrapolera den tekniska
utvecklingen av kommunikationsmedlen och
kommunikationsbehoven. Han säger sig kanske då, att de
elektriska kommunikationerna hava vissa väsentliga
och med all sannolikhet bestående fördelar i
sin större kapacitet och sin bättre ekonomi vid
stordrift, och att dessa fördelar äro av den art,
att de inom större samhällen få växande värde med
växande kommunikationsbehov. Han säger sig
kanske också, att automobilbussen är ett smidigt
kommunikationsmedel, som väl är på sin plats, där
tràfikbehovet ej är alltför krävande, och att den
därför i åtskilliga fall utgör ett lämpligt komplement
till ett större spårvägsnät. Svårigheten ligger i att
planlägga dylika kombinerade system, så att
optimum av ekonomi erhålles. Här inverka ett stort
antal allmänna och lokala faktorer, som kräva
undersökning i varje särskilt fall. Möjligheten att med
bussdriften ernå större framkomlighet i hårt
belastade eller trånga gator är härvid en viktig, men
svårbedömlig faktor, som till viss grad utgör en
något osäker grund att bygga på, då denna
framkomlighet är en funktion av den allmänna trafik, i vilken
bussarna ingå. Ä andra sidan är det ostridigt, att
spårvagnarna understundom kunna verka så pass
hindrande för övrig trafik, att försök till ernående av
förbättrade förhållanden genom andra lösningar äro
fullt befogade. I detta samband är måhända
anledning erinra om det intresse, som på senare tid på
olika håll ägnats den s. k. kontaktledningsbussen,
vilken synes förena vissa av bensinbussens och
spårvagnens fördelar.
Hur man vänder på dessa frågor, kommer det hela
till sist ut på stadsplanespörsmål. Möjligt utrymme
måste under alla förhållanden skapas för den
växande trafiken. Kommunikationsteknikerns
uppgift blir därvid att med stöd av sina insikter i fråga
om trafikmedlens tekniska utvecklingsmöjligheter
och ekonomiska förutsättningar angiva riktlinjer för
kommunikationssystemets allmänna utformning.
Som förhållandena nu ligga till, föreligger ingen
anledning att misströsta om de elektriska
kommunikationernas framtid, och utvecklingen på andra
håll där trafikkraven äro svårare än hos oss,
och där de tekniska framstegen inom denna bransch
till fullo utnyttjats, ger heller intet stöd för sådan
uppfattning. Kommunikationsbehoven på
lokaldistanser hava drivits upp till en tidigare knappast anad
höjd, tack vare automobilismen och tidsandans
forcerade inställning över huvud taget. Samhället har
säkerligen därför alltid användning för vem som kan
bjuda snabb och billig trafiktjänst över eller under
jord, på spår eller utan. Men trafikmonopolens tid
är säkerligen förbi, i så motto, att intet företag kan
längre riskfritt låta rörelsen löpa i kända välsmorda
gängor utan att fråga efter vad som händer utanför
de egna knutarna. Det gäller att tänka framåt,
tänka i tid, tänka rätt och — handla. Under sådana
förutsättningar synas föreligga goda grunder för en
fortsatt lyckosam utveckling för svensk
spårvägsteknik, som från sin begynnelse kännetecknats av
hög standard och soliditet. Och det vid årets
spårvägsmöte tagna initiativet till allmänt skandinaviskt
meningsutbyte om de mest brännande spörsmålen är
utan tvivel ägnat att kraftigt befordra en sådan
utveckling.
J. K.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
