Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
30
TEKNISK TIDSKRIFT
12 april 1930
Fig. 11. Backman-anläggning vid en tysk alkalifabrik.
laterna kommande luten, som är högst 50 %-ig, till
kaustikt alkali i fast form har man som bekant måst
tillgripa insmältning i stora direkteldade grytor.
Sker smältningen vid atmosfärtryck måste man
nämligen gå upp till över 300° temperatur. På senare
tid ha emellertid utförts vakuum-smältanläggningar.
vid vilka ånga kunnat användas som
värmeöverförande medium. Ångan genereras härvid i en spiral
av smala rör vid ett tryck av ej mindre än 200
atmosfärer. Vid en sådan anläggning har man kunnat
komma ned till en förbrukning av 200 kg koks pr
ton 92 %-igt kali, ett synnerligen lågt värde. Vid
generatorgaseldning är kolförbrukningen ungefär
dubbelt och vid direkt eldning med kol minst 3
gånger så stor. — På sina håll har man med fördel
även använt elektrisk uppvärmning vid
färdigsmältningen. Detta ställer sig givetvis fördelaktigast, när
tillgång finnes till billig energi, t. e. i form av
överskottsenergi, och där arbetskraften är dyr.1
Vad utvecklingen av den elektrolytiska
alkaliin-dustrien beträffar, så ha under senare år åtskilliga
nya fabriker byggts, särskilt i Italien, Frankrike och
Ryssland. Då jag varit med om igångsättningen av
en större anläggning i Ryssland, vilket land ju ännu
i någon mån omgives med en viss hemlighetsfullhet,
torde några uppgifter härifrån kunna påräkna
intresse.
Sovjetregeringen har satt in stor energi och satsat
betydande kapital för utveckling av den kemiska
industrien i Ryssland, som ju tidigare varit skäligen
obetydlig. Äldre anläggningar ha moderniserats och
åtskilliga nya uppförts. För detta ändamål ha
utländska experter och firmor anlitats i stor
utsträckning. Intet har sparats för att göra anläggningarna
högmoderna och förstklassiga i alla avseenden, enligt
mitt tycke stundom på räntabilitetens bekostnad.
Säkerligen finnas i Ryssland alltjämt goda chanser
för tekniker med fackkunskap och firmor, som ar-
1 Angel, Ind. & Eng. Chem., vol. 19 (1927), sid. 1 314.
„ , Chem. & Met. Eng., nov. 1927.
beta med exploatering av värdefulla uppfinningar.
För min del har jag endast goda erfarenheter av
ryssarna och märkte ej något av tjekan eller andra illa
beryktade institutioner. Men naturligtvis får man
vara beredd på, att förhållandena där äro helt andra
än i Sverige.
Vad alkali-klor-fabrikerna beträffar, som närmast
falla inom min intressesfär, så känner jag till 4 större
sådana. I Rastiapino finnes en äldre sådan, som av
sovjetregeringen moderniserats. I Samara byggdes
under den sista tsar-tiden en ny fabrik, projekterad
av Hamilton & Hansell i Stockholm. Den hann
emellertid knappast komma igång, förrän revolutionen
utbröt och fabriken råkade i förfall. Nu är även denna
iståndsatt. I närheten av Moskva och i Beresniki i
övre Ural ha två nya anläggningar igångsatts. Vid
båda dessa fabriker användas Backmans
klorkalk-kainmare. Den största hittills utförda anläggningen
med 16 kammare och en maximal kapacitet av ej
mindre än 64 ton klorkalk pr dag finnes på det
sistnämnda stället.
Beresniki-fabrikens läge är bestämt av tillgången
till naturlig saltlösning, som pumpas ur jorden från
c:a 100 m djup. Denna är, som framgår av
nedanstående analys, en jämförelsevis mycket ren, nära
mättad koksaltlösning.
Cl — 185 gr pr ’ )
_ - I motsvarande 298 gr NaCl pr 1.
S04 — 4’,12 ’,’, ’,’, "
Ca 1,5 „ „ „
Mg — 1,37 „ „ „
H,S — 0,1—0,17 gr pr 1
På denna saltlösning leva talrika saltfabriker längs
övre Kama (en biflod till Volga), vilka sedan
gammalt täckt större delen av Rysslands saltbehov. I
Beresniki ligger även en stor ammoniaksodafabrik
med en kapacitet av 60 000 ton pr år. Denna är
uppförd av Solvay-trusten långt före kriget men
nationaliserades under revolutionen.
Sedan länge har det varit bekant, att i samma
trakt även funnits kalisalter. Först 1926 blev
emellertid storleken och betydelsen av dessa lager bekant
efter systematiska borrningar. Dessa ha fastställt
förekomsten av ett ofantligt lager, nästan rent
klor-kalium på 100—200 m djup inom ett område, som
begränsas av Oust-Borovaya, Solikamsk och Beresniki.
Förrådet har beräknats uppgå till 1 500—1 750
millioner ton K20. 1927 påbörjade man i Solikamsk två
schakt, det ena under ledning av ryska, det andra
under ledning av tyska ingenjörer. Dessa torde nu
vara färdiga. En del av kalisalterna komma att
bearbetas vid den elektrokemiska fabriken i Beresniki
till kaustikt kali, pottaska m. m. Större delen
kommer givetvis att gå till jordbruket. Gruvornas
avlägsna läge och det sibiriska klimatet är givetvis en
svår olägenhet, men enligt uppgift beräknar man
kunna sälja kalisalterna i Leningrad för 25 rubel pr
ton med 30 % K20. Huvuddelen av produktionen
torde komma att transporteras med flodbåtar, men då
Kama sällan är öppen mer än 5 månader om året,
måste man lagra kalisalterna under vintern, liksom
man gör med koksaltet.
I förhållande till sin storlek är Ryssland fattigt på
lätt utbyggda vattenfall, men å andra sidan finnas
oerhört rika mineralfyndigheter. Uralområdet är ju
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
