Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
20 sept. 1930
MEKANIK
69
mot plattan sådan den användes vid Arcaregulatorn
angår, anför ing. Lundholm en formel
d2 + 32j/2
där a är munstycksarean och d diametern. Ehuru det
är av föga betydelse för huvudfrågan må här anmärkas,
att denna formel, som tydligen erhållits genom addition
av ett statiskt tryck mot skivan och ett
retardations-tryck mot densamma, den första termen representerande
det förra trycket, den sista termen det senare, knappast
kan vara riktig. Något statiskt tryck bör, om
kontraktionen frånses, ej kunna uppträda så snart y > d/4
och det dynamiska trycket skall för y <; d/i ensamt
bliva 2 p. a. Enligt formeln skulle K genast växa från
värdet p. a vid y = o enligt en kurva i fig. 3 i ing.
Lundholms uppsats. En direkt uppmätning har skett
hos a.-bol. Area Regulatorer å ett 10 mm munstycke vid
2 m vattenpelaretryck och givit det resultat vidstående
fig. 3 utvisar.
Av denna se vi, att kurvan i stället har en svagt
fallande tendens inom det område, som här är av intresse.
Att K vid små i/-värden överskrider värdet p. a beror
givetvis på godset i rören. Någon friktionsförlust i
till-ledningsröret kan dock hava i viss grad förryckt
resultatet vid större j/-värden.
Som jäg redan framhållit, är dock stråltryckskurvans
form i och för sig av ringa betydelse, då den alltid
samverkar med fjäderkurvan. Huvudsaken är, att
balanseringen hos ventilorganet ej alls spelar någon roll i
avseende å det reglerade ångtryckets inställning vid
variationer i vattenledningstryck, primärt ångtryck eller
ångmängd. Variationerna bestämmas av andra ovan
påpekade faktorer, nämligen systemets olikformighetsgrad
och den nödiga förskjutningen av den i varje fall för helt
regulatorslag nödiga motsvarande
ventilförskjutnings-sträckan. Balanseringen innebär sålunda ej i detta
hänseende någon fördel. I ett par andra hänseenden torde den
äga direkt nackdel gent emot den obalanserade plattan
hos Arcaregulatorn. Den balanserade ventilen synes
behöva en styrning och då denna medför friktion, inkräktar
den på känsligheten hos regulatorn. Tänker man speciellt
på förloppet hos de båda regulatortyperna, då
vattentrycket pi förändras, så är som framgår av fig. 4 och 5
förloppet vid den obalanserade ventilen mera direkt, i
det att det förändrade vattentrycket p direkt för in
ventilplattan i dess nya läge, under det att vid den
balanserade ventilen servomotorkolven måste göra ett visst
utslag för ernående av den ändring i det reducerade
ångtrycket P, som erfordras för ventilens inställning i sitt
nya riktiga läge. Omställningen sker sålunda mera
direkt och med mindre störningar vid det obalanserade
systemet.
I slutet av sin uppsats framhåller ing. Lundholm
vissa andra fördelar hos det balanserade reläet såsom
god regleringshastighet utan "mellanrelä" och liten risk
för att ventilöppningarna skola sätta igen sig på grund
av föroreningar i vattnet, enär
genomsläppningsöpp-ningarna för vattnet kunna göras relativt stora. Då
emellertid stråltrycket vid den obalanserade ventilen
endast utgör en additiv term till fjädertrycket, ligga
naturligtvis dessa vägar även öppna här. För resten torde
det ej vara munstycksöppningen utan strypventilen för
trycket p± som närmast kan sättas igen av föroreningar
i vattnet. Ing. Lundholms värdesättning av de båda
systemen sinsemellan är sålunda byggd på felaktiga
kalkyler och själv felaktig.
Några diagram upptagna vid en Area
ångtrycksregulator återgivas i fig. 6.
Stockholm den 19 sept. 1927.:
Hjalmar O. Dalil.
Svar.
År 1927 publicerade jag en uppsats av huvudsakligen
teoretisk natur i denna tidskrift "Om regulatorer
arbetande med ett strömmande tryckfluidum, speciellt
Armasregulatorn". Uppsatsen tycks hava väckt betydligt
mera intresse än författaren väntat, då den nu nära tre
år efteråt göres till föremål för ett bemötande. Visst är
jag efter att hava läst prof. Dahls kritik medveten om
att uppsatsen har brister. Kanske borde jag ställt
härledningarna på en mera generell bas och närmare
skärskådat flera specialfall beträffande utförande och
injustering av anordningarna. (Min underlåtenhet att
behandla ett visst sådant specialfall har särskilt
uppmärksammats.) I stället har jag mera strävat efter att göra
räkningarna enkla och kortfattade och de
förutsättningar jag valt äro därför också något förenklade och
omfatta ej alla tänkbara fall. Prof. Dahl påstår
emellertid, att några av dessa förutsättningar äro felaktiga
eller delvis rent av orimliga. Men när han skall bevisa
det sistnämnda begår han på denna den kanske mest
avgörande punkten i hela kritiken ett tyvärr ödesdigert
matematiskt fel, som när det rättas fullständigt vänder
på hans eget påstående, så att sanningen blir den raka
motsatsen. Nedan kommer jag alltså närmast att visa,
att mina förutsättningar icke äro orimliga utan tvärtom
låta sig väl försvaras, och då riktigheten av själva
beräkningarna, som vila på förutsättningarna aldrig
ifrågasatts, bestyrkas i och därmed även resultaten av min
utredning i allt väsentligt.
En av anmärkningarna gäller min formel för en
vattenstråles tryck emot en plan skiva vinkelrät emot
strålen vid olika avstånd y mellan skivan och
munstycket under förutsättning av att tryckförlusten i
munstycket är = 0. Det erkännes, att jag vid framställning
av formeln gjort en del approximativa antaganden
(bland annat att vattnet efter anslaget mot skivan
avböjes vinkelrätt utåt), men mycket felaktig kan dock
formeln knappast vara. För y — 0 ger den en kraft
Ky = 0 =p-a
(a = munstyckets area, p — vätsketrycket omedelbart
innanför munstycket), vilket uppenbarligen är riktigt,
och för stora värden på y ger den ett värde på kraften,
som överensstämmer med formeln för en fri stråles
tryck emot en plan yta, vilket tryck är
K
f/2
: 2 p • a.
i Inlägget kom tidskriften tillhanda i mars 1930.
Red.
(Se exempelvis Westin: Vattenmotorer, första
upplagan, sid. 50.)
Det är emellertid klart, att man genom lämplig
formgivning av plattan (liten diameter) eller strypning i
munstycket (tryckförlusten ej längre = 0) eller
bådadera kan väsentligt påverka formen på den kurva, som
anger strålningstrycket som funktion av öppningen y.
Därför erkännes att jag kunde hava gjort teorien mera
generell genom att i mina formler utbyta konstanten 1,8
mot en allmän, approximativt konstant faktor fc, som i
allmänhet är mindre än 1,8 och även kan vara noll eller
negativ. Jag skyndar att gottgöra denna försummelse
och vill på samma gång släppa antagandet att
fjäderkraften är konstant, vilket antagande prof. Dahl anser
otillåtligt — varom mera nedan.
Formeln (3) i min uppsats kan då skrivas på
följande sätt:
P+cp(l + ^y) = Pn(l + fy).
Här är konstanten † enbart beroende på fjäderns
konstruktion.
Formlerna (4), (5), (6) och (8) i uppsatsen förbli
oförändrade men formlerna (7) och (9) ändras och den
senare får efter någon hyfsning följande utseende:
-l.-AL
?max. -Pl - P’
P= P» — c [p„ + ■
[Pnf-
Pl
^P A.
Pl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
