Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
150
TEKNISK TIDSKRIFT
20 SePt. 1930
kunde elimineras och vi innan svängningens början
böjer ut staven ett stycke f i mitten samt sedan
överlämnar densamma åt sig själv, så försättes den i
svängning med en viss period och med en
max.-amplitud
f = Dt.
Vidare framgår av den andra faktorn sin —- i
(27 A), att stavens rörelse är enkel sinussvängning,
varvid elastiska linjen vid godtycklig ton har antalet
2 bukar och 2 + 1 noder. För att slutligen bestämma
värdet av frekvensen co, vilket kräves för att (27)
eller (27 A) verkligen skola vara lösningar till (5 A)
resp. (5), insättes t. e. z enligt (27) i (5 A).
Härigenom fås värdet på egenfrekvensen, då
axialtryck är förhanden.
1 j
\ ML3[
\L> JJ
vilken formel tydligen är likartad med ekv. (21), dock
med den väsentliga skillnaden, att i (28) termen
P
-a)1 nä
nämnaren har plus-tecken. Ekvationen
(27 A) är sålunda endast en lösning om co = coeg ?
varvid svängningstiden eller perioden
2jt
T =
L p -
co.
Analogt med föregående övergår (28) för S = 0 till
1
M) 1
= cokra ■ Xi .................. (29)
och, om jämväl skjuvspänningen förbises, till
COe, = 0>*r„ •.. / 1 .... - COkr<) ■ X2. (30)
,(28)
Den sistnämnda fiktiva formeln skall sålunda i likhet
med ekv. (24) icke användas numera.
(Forts.)
TEORI OCH PRAKTIK VID MASKINELEMENT,
SPECIELLT KULLAGER.
Av tekn. dr Arvid Palmgren.
Såsom klart kom till uttryck under
mekanikkongressen i augusti i år ha de vanliga
hållfasthetsformlerna en starkt begränsad giltighet. Med de vanliga
hållfasthetsformlerna menar jag då dem, som
förekomma i vanliga handböcker och som i de allra
flesta fall tillämpas av det stora flertalet ingenjörer.
Så länge man har möjlighet att förlägga de
beräknade materialpåkänningarna duktigt på säkra
sidan, kan man ju undvara noggrannare beräkningar,
men i samma mån fordringarna på ekonomi stegras
tvingas man till en riktigare, mera harmonisk
dimensionering. En ingenjör, som vill vara up to date,
gör i varje fall klokt i att aldrig lita på en
hållfasthetsformel utan alltid komplettera den med en
smula eftertanke: "Huru mycket kunna
approximationerna inverka i detta speciella fall" eller "vad
säger erfarenheten om hållfastheten i detta fall".
Ehuru det fordras av en ingenjör, att han skall
kunna förutberäkna en konstruktion, så kommer dock
teorien i regel i efterhand, då det gäller ett
banbrytande arbete på ett visst område. Varje
specialiserad ingenjör står ständigt inför uppgiften att
utveckla tekniken inom sitt gebit. Experimentella
rön måste iklädas teoriens form och en uppställd
teori måste bekräftas eller vederläggas med
praktikens hjälp. En specialist måste vara en pioniär,
och som sådan finner han givetvis läro- och
handböcker ofullständiga. Han måste vara sin egen
handboksförfattare. Under mekanikkongressen
förekommo ju ett flertal föredrag, som redogjorde för
dylika pioniärarbeten och belyste metodiken i
desamma, t. e. om helixfjädrar av grov tråd och liten
diameter, om bladfjädrar med l-sektion, om spän-
ningsfördelning i belastade konstruktioner och om
förloppet av utmattningsbrott m. m.
Ju. enklare ett maskinelement är, desto lättare är
det att få teori och praktik att överensstämma,
Eller man kanske skulle vända på satsen och säga,
att ju mera komplicerat ett maskinelement är, desto
svårare är det att uppställa en teori, som
tillfredsställer praktiken. Ibland är problemet så svårt att
det överskrider vår förmåga. Vi få då lita enbart
på praktiken, sammanfattad i några mer eller mindre
enkla "tumregler", med vilkas begränsade giltighet
vi få nöja oss.
Kul- och rullager äro maskinelement, som torde
höra till de mest komplicerade i
hållfasthetshänseende och som också lämna ett typiskt exempel på
ett stort och långvarigt arbete på att få teori och
praktik att överensstämma.
Var och en, som överhuvud kommit i beröring
med kullagerteori, vet att grunden för densamma
utgöres av Hertz’ teori för beröring mellan fasta
elastiska kroppar. Som de flesta teorier bygger
även denna på vissa förutsättningar, vissa
förenklade approximationer. Även de utvidgningar av Hertz’
teori, som gjorts av Huber, Sundberg och
Weibull, äro bundna till samma approximationer. Varje
kullageringenjör är, eller borde vara medveten om,
ej blott att dessa approximationer äro gjorda, utan
även att de medföra en begränsning av teoriens
giltighetsområde. som åtminstone vid
hållfasthetsberäkning yttrar sig i bristande överensstämmelse med
praktiska rön.
Nu är det visserligen så, att
hållfasthetsvetenskapen ännu icke är fullt på det klara med vilken på-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
