Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
20 sept. 1930 mekanik 153
TILL FRÅGAN OM KOLASKANS FÖRHÅLLANDE UNDER
FÖRBRÄNNING.
Av civilingenjör Hilding Håkanson.
Kravet på ökat ånguttag från en given ångpanna
har dragit med sig stora svårigheter av
förbränningsteknisk art. I många fall har förbränningens
kvalitet icke kunnat bibehållas med mindre än att
förbränningsrummet ombyggts, sekundärluft införts
i eldstadsgaserna o. d. De största svårigheterna ha
dock förefunnits på rosten. Ökningen av den
specifika belastningen på tillgänglig rostyta har dock icke
utan vidare kunnat drivas upp, det må nu ha skett
med bläster eller med förvärmd luft. Rosten har
mekaniskt sett måst förstärkas. Den ökade
temperaturen i kolbädden, som är en oeftergivlig följd
av specifika förbränningshastighetens ökande, har
nödvändiggjort användning av eldhärdigare material
i roststavarna. Man kan dock påstå, att alla dessa
åtgöranden varit av ringa betydelse, om icke först
och främst uppmärksamheten riktats på ett rationellt
urval av bränsle.
Under den tid, då fordringarna på ånguttag och
förbränningshastighet höllos låga, behövde man vid
inköp av bränsle icke taga någon annan hänsyn än till
priset per million kalorier. Då var det berättigat att
kalla ett bränsle med ett högt värme värde för ett
högvärdigt bränsle. I våra dagar får denna
definition givas en annan formulering. Månne icke
definitionen på högvärdigt bränsle numera bör vara: ett
högvärdigt bränsle skall vara sådant, att det under
alla driftförhållanden kan giva största möjliga effekt
med högsta möjliga ekonomi. Det gives nämligen
kvaliteter å kol som i en viss eldstad icke med
bibehållen ekonomi låta sig förbrännas utöver en viss
rostbelastning, enär kolaskan på grund av den höga
temperaturen i kolbädden sammansintrar,
primärluftens jämna tillträde förhindras, varigenom
förbränningshastigheten sänkes, och brännbara beståndsdelar
inneslutas i den sammansintrade askan, Sä ätt
ekonomien minskas.
Redan år 1924 började författaren få känning med
askproblemet. Efter ett sammanträffande med den i
förbränningstekniska kretsar kände amerikanaren
Fieldner började författaren i ackvisitionsarbetet för
Ljungströms luftförvärmare tillämpa begreppet
ask-smältpunkt som kvalitetskiljande faktor vid
bedömandet av ett kols lämplighet för förbränning med
förvärmd luft. Därvid tillämpades de upplysningar därom,
som på den tiden sparsamt förefunnos i den tekniska
litteraturen. I vissa fall visade sig dock att kol, vars
aska uppgavs hava en jämförelsevis hög smältpunkt,
voro absolut olämpliga för förbränning med
förvärmd luft under det att andra, vars askas smältpunkt
låg betydligt lägre icke framkallade någon olägenhet
vid förbränning med varmluft i samma eldstad och vid
ungefär samma rostbelastning. På grund av dessa
erfarenheter miste författaren sin tillit till uppgivna
asksmältpunkter, när det gällde att bedöma ett kols
lämplighet för varmluftseldning. Det visade sig vara
fördelaktigare att kvalificera ett kols lämplighet för
ifrågavarande ändamål på följande sätt: ett kol, vars
aska icke sammansintrar vid forcerad förbränning
lämpar sig också för eldning med förvärmd luft.
Denna "tumregel" eller arbetshypotes visade sig i de
allra flesta fall giva bättre vägledning än det förut
tillämpade asksmältpunktsbegreppet.
Några år senare framkom den kände holländske
förbränningsteoretikern Kreulen med en hypotes, efter
vilken han ansåg sig kunna förklara, varför ett
kol med en jämförelsevis hög asksmältpunkt
ändock föranledde svårigheter under förbränningen. Ett
exempel belyser bättre än en utredning hans hypotes.
I en ångpanneanläggning förbrändes vid två olika
tillfällen men under nästan likartade förhållanden
två olika kolsorter. De voro av samma sortering,
nämligen Nuss IV. Rosten var en kedjerost. Båda
kolsorterna hade ungefär samma askhalt och värmevärde.
Det ena var ett typiskt fett kol och det andra av
antra-cit-kvalitet. Det förstnämnda, A-kolet, förhöll sig
klanderfritt under förbränningen; det sistnämnda,
B-kolet, lämnade en hårt sammansintrad slagg.
Detta trots att de båda kolsorternas askor hade
ungefär samma smältpunkt.
En viss mängd av B-kolet pulvriserades. Det som
gick genom sikt 400 och stannade kvar på sikt 900
avskildes. En del därav upphettades utan lufttillträde
i en Pt-degel. Vid siktning av koksen å sikt 900
visade sig att ca 30 % av provet gick genom sikt 900.
Under förkoksningen sprängdes således
kokspartiklarna sönder. Vid en senare förbränning finnes en
större angreppsyta för luftens syre, vilket förhållande
måste resultera i en ökad förbränningshastighet och
därav föranledd ökad temp. i kolbädden.
Ett liknande prov med A-kolet visade, att de olika
partiklarna bakade samman under förkoksningen, så
att kornstorleken blev större. Därav skulle kunna
förklaras att en lägre kolbäddstemperatur erhölls vid
förbränningen, så att askan icke sammansintrade.
Den tekniska litteraturen har under de senaste åren
innehållit en mängd meddelanden angående kolaskan.1
Ett särskilt svårt problem har varit att finna
normerande laboratoriemetoder. Som förhållandet hittills
varit, har man icke med någon större behållning
kunnat följa med vad som skrivits på området, då i
många fall författarna underlåtit att meddela något
bestämt om de använda metoderna.
Det är också med rätta som Bleirtreu2 i sin
senaste bok säger: "Eine Normung der
Schlacken-schmelzpunktverfahren ist daher dringend notwendig."
Under år 1928 hade författaren tillfälle att
närmare studera föreliggande fråga, varvid
konstaterades samma olägenheter som Bleibtreu i ovannämnda
uttalande givit uttryck för. Över dessa arbeten, som
i laboratoriet genomfördes med docent Sten
Kai.-lenrergs välvilliga hjälp, uppsattes i oktober 1928
1 Evert Norlin: Stenkol, 1927, sid. 140—142. Sten
Qvarfort: "Der Schmelzpunkt der Kohlen- und Koksasche",
Welt-kraftkonferenz, Berlin, 1930. H. Häkanson : "Högt förvärmd
luft, bränslen och förbränningsprocess." Teknisk tidskrift
Mekanik, 1926, häfte 4 och 5.
2 Hermann Bleietreu: Kohlenstaubfeuerungen, 1930, sid. IS.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
