Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
84
TEKNISK TIDSKRIFT
15 FeBr. 1930
att få några detaljerade uppgifter. I ett
föredrag inför Institution of Engineers and
Fhipbuilders in Scotland i mars 1929 har
Eng. Capt. J. C. Brand bl. a. lämnat följande
uppgifter.
Effekt ahk Kostnad inkl. inmontering Vikt ton
2 500 £7 800 30
3 500 £ 8 250 32
9 000 £ 12 500 60
15 000 £ 26 000 120
Då mitt föredrag egentligen utgör ett referat av
tillgängliga uppgifter rörande kolpulvereldningens
utveckling och jag icke haft tillfälle att i praktiken
göra erfarenheter rörande hithörande frågor, skall
jag icke göra något försök att jämföra de olika
systemen och bedöma deras värde. De fördelar som
kolpulvereldning över huvud taget medför äro:
effektiv förbränning av kolet därigenom, att den kolyta,
som kommer i kontakt med luften blir avsevärt ökad.
På grund av att kolet och luften blandas väl
erfordras ett mindre luftöverskott för fullständig
för-l ränning, varför temperaturen i förbränningsrummet
ökas. Ångbildningen i pannan blir större och mera
regelbunden än vid handeldning. Trots den högre
temperaturen är den regelbundna eldningen mindre
skadlig för pannan än handeldning. Förlusterna av
kol i askan bliva mindre. Ur ekonomisk synpunkt
särskilt förmånlig är den omständigheten, att billiga
stybbrika kol, som äro omöjliga att elda för hand
på vanliga roster, kunna finna användning — samt
att eldrumspersonalen kan minskas.
Det är givet, att svårigheter icke saknas.
Kol-pulvret visar sig förorsaka stark avnötning på
fläktarnas skovelhjul, på rörkrökar osv., varjämte en
detalj, som vållar stora svårigheter är utförandet av
packboxar vid axlar i fläktar o. d., som hålla tätt
för det fina kolpulvret. Underhåll och drift av det
nyinstallerade maskineriet äro kostnader, som på
förhand icke kunna tillförlitligt beräknas.
Hur de olika faktorerna inverka på det slutliga
resultatet av en installation för kolpulvereldning äro
frågor, på vilka endast framtiden kan ge uttömmande
och riktiga svar. Tages hänsyn även till
förbättrade arbetsförhållanden för personalen i ett eldrum,
torde emellertid kolpulvereldning på fartyg med
säkerhet få anses hava "framtiden för sig".
Diskussion:
Civilingenjör A. Björklund ansåg, att
kolpulvereldningens fördelar huvudsakligen inskränkte sig till
möjligheten av att använda mindervärdiga bränslen, men
framhöll, att man ej kunde påräkna dylika i alla
hamnar. Talaren ansåg, att en kolpulvereldningsanläggning
av nu använda typer ombord å fartyg på grund av den
höga anläggningskostnaden knappast kunde ur
räntabilitetssynpunkt tävla med en anläggning för vanlig
handeldning.
Civilingenjör D. A. Hector ansåg, att
kolpulveran-läggningar måste bliva dyrbara såväl i anskaffning som
underhåll och trodde, att en anordning med "mechanical
stoker" vore minst lika bra ur ekonomisk synpunkt.
Föredragshållaren framhöll, att "mechanical
stoker" vore svår att anordna för eldrörpannor, och att
kolpulvereldning därför vore att föredraga för dylika
pannor.
Civilingenjör Björklund meddelade, att det enligt
holländska undersökningar hade visat sig, att "mechanical
stoker" med fördel endast kunde användas i
vattenrörpannor och då endast vid eldning med vissa kolsorter.
Ansåg att handeldningen f. n. var den förnämsta
metoden för koleldade fartyg.
Direktör Åström betonade, att man av rent sociala
hänsyn måste frångå handeldningen, som var ett
synnerligen hårt och påfrestande arbete. Rekryteringen av
eldarpersonal för koleldade fartyg erbjöd numera stora
svårigheter, och personalen ville ej heller längre tid
kvarstå i sådan tjänst. Talaren var övertygad om att
bl. a. av dessa skäl en mekanisk eldningsanordning för
kol måste tvinga sig fram och framhöll, att ju förr man
på allvar tog itu med problemet dess bättre.
Civilingenjör Hector framhöll, att kolpulvereldning
knappast kunde ifrågakomma i Sverige, enär den del
av vårt lands tonnage, som använde koleldning,
utgjordes av relativt små fartyg, å vilka det knappast
funnes plats för installation av kolpulvereldning.
Civilingenjör Björklund påpekade, att man vid
kol-pulveranläggningar ej, med hänsyn till slaggens
beskaffenhet, kunde använda alla slags kol, och att man
därför, även om anläggningen var anordnad för
framställning av kolpulver ombord, ej alltid kunde påräkna
lämpligt bränsle. Att redan vid gruvorna eller i
exporthamnarna förmala kolet till pulver för att sedermera
distribuera detsamma, ansåg talaren av flera skäl
olämpligt. Som en utväg att få lämpligt kol för
pulvereldning distribuerat till olika hamnar refererade talaren
ett nyligen framkommet uppslag, som innebar, att
kolpulvret framställdes vid gruvan, varefter detsamma
tillsammans med lämpligt bindemedel
sammanpressades till ett slags briketter av hasselnötsstorlek.
Dylika briketter behövde endast passera en fläkt ombord
för att i pulverform kunna insprutas i eldstaden.
Civilingenjör G. O. M. Olsson tog för givet att
kolpulvret måste förmalas ytterst mjölfint i och för
användning vid kolpulvereldning. Ett dylikt
"stenkols-mjöl" var hygroskopiskt och upptog lätt fuktighet,
varför pulvret lätt bakade ihop sig och blev odugligt för
pulvereldning, om transporten ägt rum i öppna
järnvägsvagnar vid regnig väderlek. Vid torr och blåsig
väderlek kunde lätt stor förlust uppstå därigenom att pulvret
virvlades upp och bortfördes av vinden såsom vid
transport av malmslig i öppna vagnar. Talaren ansåg därför
nödvändigt att transportera pulvret i säckar och att
bereda regnskydd genom presenningar. Trots dylika
skyddsåtgärder befarade dock talaren, att "kolmjölet"
under en längre tids upplagring skulle komma att
absorbera fuktighet, som nog bleve både besvärlig och
dyrbar att borttaga.
Efter en replikväxling mellan ingenjörerna Hector
och Björklund framhöll civilingenjör A. Rosborg det
kända faktum att magasinering av kolpulver var
omöjlig såväl i land som ombord på grund av risken för
självantändning. Talaren ansåg det på grund härav
nödvändigt att ombordtaga kolet i form av stycken
och sedermera förmala det till pulver omedelbart före
inblåsningen i eldstäderna.
E. L—g.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
