Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 5. 31 jan. 1931 - Kolmarknadens läge, av Bn. - Det utrikespolitiska kvartalet, av Rütger Essén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
systemet tillämpades. I Skottland gick emellertid
så gott som hela distriktet i strejk under hänvisning till
att "spread över" var olagligt. Då arbetet fortsatte i
övriga distrikt, och en omröstning om allmän
arbetsnedläggelse gav till resultat majoritet mot strejk,
avvecklades emellertid konflikten efter endast några
dagar. Sedermera hava gruvarbetarna godkänt
"spread över", vadan detta system väl numera får
anses vara lagligt.
Vid årsskiftet utbröt strejk i Wales, omfattande ca
170 000 man. Efter upprepade misslyckade
medlingsförsök träffades den 15 januari nytt avtal,
och arbetet återupptogs den 19 januari. Avtalet är
märkligt såtillvida, att detsamma uppgives hava blivit
avslutat för en tid av minst 3 år, varvid de i november
1929 tillämpade löneskalorna skola gälla t. o. m.
februari i år och därefter lönesatser, som fastställas av
en gemensam skiljenämnd. Arbetstiden är 7 1/2 timme
per veckodag. Någon uppgörelse enligt "spread over"-systemet
ha gruvägarna alltså icke lyckats genomföra. I ett flertal
distrikt gälla f. n. endast tillfälliga avtal, vilka utgå inom
närmaste tiden, varför ytterligare konflikter icke äro uteslutna.
Den 1 juli 1931 träder bestämmelsen om 7 timmars arbetsdag
för gruvindustrien åter i kraft, och man emotser inom
kolkretsar detta datum med ganska stor oro.
En ytterligare minskad arbetstid går säkerligen icke att
genomföra utan motsvarande löneminskning, men
huruvida detta kommer att medföra arbetskonflikter
är svårt att säga.
Att den engelska kolindustrien i många avseenden är
ohjälpligt efterbliven är utan vidare klart, och säkert är,
att den har en lång väg att vandra på rationaliseringens
väg, innan den såväl tekniskt som kommersiellt blir lika
välorganiserad som den tyska.
I Tyskland pågår som bekant f. n. ett försök att tvångsvis
få ned prisnivån. Sålunda ha priserna för såväl kol som järn
och andra metallvaror sänkts med bortåt 10 %, i samband
varmed regeringen genom att giva avkunnade skiljedomar
laga kraft sörjt för att arbetslönerna reducerats mellan
6 à 8 %. I Ruhr höll denna lönesänkningstaktik på att leda
till öppen konflikt, och partiella strejker på kommunistiskt
initiativ kommo även till stånd, men sedan regeringen
genom att införa en nödförordning avkunnat en självständig
skiljedom, innebärande 6 % lönereduktion för gruvarbetarna
ha lugna förhållanden åter inträtt. Gruvägarna fordrade 12 %,
vilken fordran under hand nedprutades till 8 %, och arbetarna
förklarade sig villiga att påtaga sig 4 % lönesänkning. Det
förefaller som om gruvägarna, då kolprisen den 1 december
sänktes, av regeringen ställts i utsikt en reduktion i lönerna
av 8 % från den 1 januari, vilket emellertid under trycket av
de oroliga politiska förhållandena icke ansetts genomförbart.
I Belgien och Holland ha lönesänkningar för gruvarbetarna
tidigare genomförts, och även i Polen ha gruvägarna insisterat därpå.
I pressen ser man gång efter annan uppgifter om, att
överenskommelse mellan de trenne viktigaste
kolexporterande länderna, England, Tyskland och Polen
skulle vara omedelbart förestående. Finnes det då
verkligen några utsikter för en dylik överenskommelse
inom den närmaste tiden? Knappast. Visserligen skulle
säkerligen samtliga kolexporterande länder önska bättre
priser, men därifrån och till att kunna komma överens
om exportkvoter etc. för de olika länderna är steget
säkerligen långt. De försök, som från engelsk sida i bl. a.
Geneve gjorts för att få till stånd likformiga arbetsförhållanden
i de olika produktionsländerna, ha ju icke heller lett till
något resultat. I den till Skandinavien utsända engelska
koldelegationens rapport framhålles, att det vore högeligen
önskvärt, att en för den engelska kolindustrien fördelaktig
internationell överenskommelse kunde träffas, men man
kan ju knappast kalla det fördelaktigt för England att vid
en konstlad högre prisnivå låta exempelvis Polen behålla
den vidsträckta skandinaviska marknad, som på engelsk
bekostnad vunnits tack vare statliga, indirekta subsidier.
Det skulle därför icke vara allt för förvånande om England,
därmed följande konkurrenternas exempel, började
subventionera exporten för att kunna återvinna de förlorade
marknaderna. Ännu en tid torde det alltså finnas utsikter
för att de kolkonsumerande länderna få dra fördel av den
hårda konkurrensen, men förr eller senare torde väl en
överenskommelse komma till stånd. Om en dylik sedan
kan göras verkligt bindande återstår att se. Bn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
