Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Häfte 11. 14 mars 1931
- Elektrisk reflexionsugn, av C. Benedicks och J. Härdén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
TEKNISK TIDSKRIFT
HÄFT. 11 ÅRG. 61 14 MARS 1931
UTGIVEN AV SVENSKA TEKNOLOGFÖRENINGEN
HUVUDREDAKTÖR: CARL KLEMAN
INNEHÅLL: Elektrisk reflexionsugn, av C. Benedicks och J. Härdén. – Polarskensproblemet och elektronstrålkompassen.
– Notiser. – Apokryfisk översättning. – Tekniska föreningar. – Personalnotiser. – Sammanträden.
ELEKTRISK REFLEXIONSUGN.
Av C. Benedicks och J. Härdén.
1. Inledning.
Vid åtskilliga laboratoriearbeten föreligger behovet
att kunna till smältning upphetta ett prov direkt utan
att provet kommer i beröring med någon främmande
substans, såsom en degels väggar. Detta innebär att
upphettningen skall kunna lokaliseras till viss del
av provet.
Detta kan ju ernås genom användandet av konvergerande
katodstrålning (elektronström), en metod som för
Crookes möjliggjorde att smälta iridium[1].
Katodstrålningens verkan att uppvärma anoden utnyttjades
av v. Wartenberg[2] under användande av
Wehneltkatod (glödkatod); andra utföranden ha beskrivits av
A. Fischher,[3] Parson och Swinton[4] och
Tiede.[5]
Denna metod lider dock av flera olägenheter. Dels
avger substansen under uppvärmningen gaser, som
förhindra vidmakthållandet av erforderligt vakuum
även vid kontinuerlig pumpning; dels erfordrar den
nödvändiga höga likströmsspänningen mycket dyrbar
apparatur.
Vida generellare är därför en metod som tillhör fysikens
allra äldsta, nämligen användandet av koncentrerat
solvärme. Det var ju på detta sätt t. e. Averani
och Targione[6] i Florens 1694 upptäckte
diamantens förbränning i luft.
Denna klassiska metod har i nyare tid kommit till
användning i ett arbete av Stock och Heynemann.[7]
De använde en glaslins av 50 cm brännvidd och 40 cm
diameter (verksam öppning 1 200 cm2). En
evakuerad glaskolv, vari provet i eldfast degel inlagts,
placerades i brännpunkten. Hela apparaten var monterad
rörligt, så att den kunde inställas efter solens rörelse. Som
resultat angavs, att kisel (smältpunkt 1 450°) smälte "efter
några få sekunder".
Rörande det effektbelopp, som det är möjligt att erhålla på
detta sätt, må här följande överslagsräkning göras.
Solarkonstanten kan i medeltal för årets varmaste tid (juli)
uppskattas till 1,2 gcal/cm2 min. Förlusterna i en
glaslins (reflexion + absorption) torde kunna skattas till ca
15 % (bägge uppgifterna lämnade av docenten A. Ångström).
En lins med den verksamma ytan 1 200 cm2 bör i
enlighet härmed kunna giva ett effektbelopp av
(1 200 . 1,2 . 0,85 =) 1 220 gcal/min.,
eller
0,086 kilowatt.
Härav framgår, att genom solvärme knappast några högre
effektbelopp kunna ernås.
Det är därför – även alldeles frånsett solvärmets starka
variabilitet – ganska närliggande att söka ersätta
solstrålningen med strålningen från den elektriska ljusbågen
– en tanke som den ena av författarne redan för många år
sedan diskuterat med fil. lic. O. Tenow, och som nyss
anförda författare även omnämna såsom värd prövning,
utan att någon dylik tyckes ha genomförts.
I det följande kommer en redogörelse att lämnas för de försök
som utförts vid Metallografiska institutet i Stockholm. Dessa
försök – i huvudsak avslutade och för åtskilliga personer
förevisade under år 1929, hava givit vid handen, att en enligt
sagda princip byggd apparatur – i vilken linsen ersatts med en
kopparspegel – utgör ett effektivt tillskott till hithörande
laboratoriehjälpmedel, och att detta, på grund av bekväm
användning, med fördel kan ifrågakomma även i fall då
hittillsvarande anordningar leda till målet.
2. Förberedande försök.
Av optiska skäl borde givetvis en elliptisk spegel komma till
användning. Då dylik i början ej var tillgänglig, gjordes några
förförsök dels med en större lins, dels med tidigare i handeln
förekommande försilvrade Paraboliska reflektorer. Linsen
visade av lätt insedda skäl ringa effektivitet. Speglarna gåvo
något gynnsammare resultat, som här må omnämnas.
Verkningsgraden bestämdes sålunda att en med termoelement
försedd invändigt svärtad koppar-kalorimeter insattes i en
evakuerad glaskolv, där den utsattes för strålning; den funna
värmemängden dividerades med den ljusbågen tillförda energien.
[1] Jfr A. Stähler, Handbuch d. Arbeitsmetoden in der
anorganischen Chemie, Bd I, Leipzig: 1913, s. 392.
[2] Ibidem, s. 393, 442.
[3] A. Fischer, Z. f. anorg. Chem. 81, s. 178, 1913.
[4] Parson and Swinton,, Proc. Roy. Soc., London, Ser. A,
184, 1908.
[5] E. Tiede, Ber. d. d. chem. Ges. 46, 2 229, 1913, jfr
K. Arndt, Handbuch d. physik.-chem. Technik, Stuttgart 1915, s. 54.
[6] Jfr A. Stähler, Handbuch d. Arbeitsmetoden . . . a. st., s. 390.
[7] A. Stock und Heynemann, Ber. d. d. chem. Ges. 42, 2 863,
1909; Stähler, a. st, s. 390.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Fri Oct 18 15:27:03 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tektid/1931a/0159.html
