Teknisk Tidskrift / 1931. Allmänna avdelningen / 171 (1871-1962) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 12. 21 mars 1931 - Ett nytt framsteg på tonfilmsområdet, av A. Salmony

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Fig. 2. Skiss till projektofonapparat
för praktiskt bruk.


Fig. 3. Projektofonapparat.

projektionsapparaten. En sådan tonfilmsapparat skulle
befria biografägaren från alltför höga anskaffnings- och
ombyggnadskostnader och kunna förräntas även av en
mindre biograflokal.

På senaste tid har även en uppfinning framkommit,
som synes uppfylla de här omnämnda fordringarna
och som utmärkes av en förbluffande enkelhet.
Apparaten, kallad "projektofon", har uppfunnits av
den kände ljudfilmsspecialisten dr von Mihaly i Berlin.
Den ledande principen för projektofonapparaten är,
att den i kanten av bildfilmen befintliga "ljudskriften"
projicieras synkront med bildfilmen av en liten optisk
projektionsapparat i riktning mot projektionsskärmen
för att där påverka den fotoelektriska cellen.
Projektionsapparaten för själva bilderna röner härvid
ingen inverkan av den enkla och billiga tillsatsapparaten,
som kan apteras på vilken projektionsapparat som helst.

Tillsatsapparaten monteras på sådant sätt, att filmen från
det s. k. malteserkorset ledes in i densamma (På 19 bilders
avstånd från projektionsstället) och därifrån till kasetten
för filmens upplindning. Under det filmen föres genom
tillsatsapparaten, löper "ljudskriften" förbi en ljusöppning,
som har dimensionerna 2 X 2 mm. Här finnes en liten
glödlampa, vars ljus via en kondensorlins faller på
"ljudskriften"; ett normalt kino-objektiv projicierar därvid
ljudskriften in i förevisningssalen.

Denna anordning erbjuder väsentliga fördelar. Det är icke
längre nödvändigt att uppställa de för ljudåtergivningen
erforderliga apparaterna, såsom fotocell, förstärkare,
nätanslutningsapparater, batterier, högtalare osv. i det
vanligen trånga apparatrummet, utan man kan inbygga
alla dessa hjälpmedel i ett mycket litet utrymme vid
sidan av projektionsskärmen eller ock på vilken plats
som helst inom lokalen och därigenom undgå alla
störande inflytanden frän starkströmsledningar. I
stället går tonen från apparatrummet i form av ett
smalt, nästan osynligt ljusknippe till den utanför befintliga
fotocellen. Ljusknippet, vars riktning kan förändras efter
behag med hjälp av prismer, träffar en samlingslins,
som bryter tillsammans det divergerande strålknippet
och koncentrerar detta på den 0,05 mm smala öppningen
framför fotocellen. Denna öppning har en selektiv uppgift,
i det att den tillåter endast en intensitetslinje, resp.
transversal linje, i taget att inverka på fotocellen. Cellen
reagerar genom ljuselektriska impulser, vilka äro precis
proportionella mot ljudsvängningarna vid filmens
upptagning, och de sålunda alstrade elektriska svängningarna
förstärkas först i en mycket känslig förstärkare för att
sedan efter kraftförstärkning påverka högtalaren.

Ovanstående schematiska bild (fig. 1) förklarar projektofonens
konstruktion. A betecknar här den övre filmkasetten,
B tandhjulet för filmens frammatning, C
bländaröppningen för bildfilmens belysning medelst
kondensorlinsen D. E är objektivet, som projicierar
bilden på skärmen. G är axeln till malteserkorset, resp.
griparen eller motsvarande anordning för filmens ryckvisa
frammatning. Sedan filmen passerat denna mekanism, bildar
den en slinga och föres därefter under ett lätt tryck från
rullarna X kring röret, resp. det på detta anbragta
kullagret, H. Det undre tandhjulet M har till uppgift
att kontinuerligt frammata filmen till den undre kasetten
N, i vilken den upplindas. Filmens kontinuerliga
frammatning genom projektionsapparaten för ljudskriften
influeras ej av den diskontinuerliga rörelsen förbi det
vanliga objektivet, enär den bildar en liten slinga mellan dessa
apparater. Ljudskriften genomlyses vid den lilla
bländaröppningen Y, varvid ljuset från den lilla
glödlampan K koncentreras mot öppningen med hjälp
av kondensorn I. Strålknippet kastas från projektofonens
objektiv L mot samlingslinsen O, genom den smala
bländaröppningen P och in i fotocellen R, De
ljuselektriska impulserna förstärkas först i förstärkaren S,
därefter i kraftförstärkaren I, som är kopplad omedelbart
före högtalaren U.

Den i praktiken använda formen av projektofonen visas i
fig. 2 och 3. Apparaten har en periskopliknande byggnad,
som tillåter ljusknippet att kringgå de hinder vissa apparatdelar
kunna ställa för en obruten projektionsväg och möjliggör en
platsbesparande konstruktion, som är lätt att aptera på
huvudapparaten. I fig. 2 betyder A projektionsaxeln
hos kinoprojektorn, X ljusstrålen från "tonljus"-projektorn,
B periskopröret, vid vilket kullagren C och D för filmens
styrning monterats. E är bländaren för "tonljuset", dvs.
genomlysningsstället för tonskriften, F kondensorlinsen, G den
lilla glödlampan med reservlampan O. Det av kondensorn
F samlade ljusknippet kastas av prismat H genom objektivet
J och brytes av prismat K i riktning mot fotocellens objektiv
L och bländare M, genom vilken det inträder i själva cellen
N. Fig. 4 visar apparaten, monterad på en Ernemannprojektor.

Detta nya projektofonsystem innebär ett väsentligt framsteg i
optiskt, elektriskt, mekaniskt och ekonomiskt avseende. I
optiskt avseende såtillvida, att det bygger på den vanliga biograf
optiken och ej på mikrooptiken. De vid andra system inträdande
störningarna till följd av oskärpa vid inställningen och
böjningsfenomen ha eliminerats genom det nya systemet.
Olägenheten hos mikrooptiken är den, att systemet erfordrar
avbildning av ljuset i form av ett band med 2,5 mm längd och
0,03–0,05 mm bredd för att möjliggöra en selektiv
reproduktion av tonfrekvenser om 10 000 à 16 000 per
sekund. Den ringaste oskärpa hos denna smala linje medför
böjningsfenomen och ljusgårdsbildning, som inverka synnerligen
störande. Alla finare nyanser i ljudet gå förlorade,
ljudreproduktionen blir oskarp, de högre frekvenserna falla
bort, varjämte väsljud och genom främmande, överlagrade
frekvenser framkallade nasalljud göra sig

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>