Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 18. 2 maj 1931 - Det utrikespolitiska kvartalet, av Rütger Essén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tekniska svårigheterna, särskilt med hänsyn till mest
gynnad nations klausulens tillämpning i de båda staternas
speciella avtal med andra länder, äro dock stora, och
under alla omständigheter kan en verklig tullunion endast
gradvis realiseras.
Oppositionen inom Tyskland och Österrike mot
tullunionprojektet är ringa. Den framträder endast
i någon mån hos konservativa nordtyska element
samt hos de österrikiska Habsburg-anhängare, vilka
föredraga en närmare förbindelse med Ungern.
Några mera allvarliga inrikespolitiska svårigheter för
planens genomförande möta sålunda icke i Tyskland
eller Österrike.
Däremot har den tysk-österrikiska aktionen utlöst en
pressdebatt och en politisk oro, vars omfång och
intensitet säkerligen blivit större än man i de båda
regeringarna förutsett. Särskilt i Frankrike och
Tjeckoslovakien har man i det tagna steget velat se
en direkt förberedelse till den fruktade Anschluss,
Österrikes politiska uppgående i Tyskland. Från
fransk sida har man ju i fredssluten genomdrivit
särskilda garantier mot denna eventualitet, och
förhindrandet av anslutningen har allt sedan dess
varit en orubblig grundsats både för Frankrikes och
lilla ententens politik. Någon rättslig grund för att
likställa den planerade tullgemenskapen med ett
uppgivande av Österrikes statssuveränitet kan man
emellertid svårligen framkonstruera. Man har därför
funnit det mera givande att härvidlag stödja sig på
de särskilda förpliktelser Österrike åtagit sig i det
protokoll av den 4 oktober 1922, varigenom
uppgörelse träffades rörande villkoren för det
rekonstruktionslån, som då genom Nationernas
förbunds förmedling och med bistånd av ett flertal
stater lämnades Österrike.
Även i dessa villkor kan man endast med pressning
av deras innebörd finna något som kan ge folkrättsligt
stöd åt motståndet mot de tyska planerna. Denna
rättsfråga torde för övrigt komma att behandlas inför
högsta kompetenta forum, nämligen den fasta
mellanfolkliga domstolen i Haag, mot vars prövning
av ärendet man från tyskt och österrikiskt håll icke
gör några invändningar. Alla parter torde sålunda
kunna ena sig om detta rent juridiska spörsmåls
hänskjutande till denna instans. Skulle emellertid
domstolen finna att något rättsligt hinder icke möter
för de tysk-österrikiska planernas genomförande
återstår för de regeringar, som till varje pris vilja
förhindra planens fullföljande, närmast vägen att
hänskjuta frågan till Nationernas förbunds politiska
prövning, med åberopande i främsta rummet av artikel
11, enligt vilken frågor som äro vådliga för "freden
och det goda samförståndet mellan folken" kunna och
böra upptagas till behandling av förbundets organ.
Det är tydligt att man åtminstone i Frankrike och
Tjeckoslovakien är beredd att till det yttersta utnyttja
alla möjligheter att på denna väg hindra Tysklands och
Österrikes ekonomiska samgående. Särskilt för Briand
– vars "paneuropeiska" uttalanden här fått en synnerligen
ovälkommen första praktisk tillämpning – är läget pinsamt,
och det har för hans ställning i fransk politik tydligen i hög
grad blivit en prestigesak att nu stoppa tullunionsplanen.
Både i Italien och i England ställer man sig emellertid
mera tveksam. Arbetarregeringens utrikesminister
Henderson har att börja med igångsatt en särskild
engelsk utredning i rättsfrågan men även påyrkat och
genomdrivit hela frågans upptagande till prövning vid
N. F:rådets förestående sammanträde i maj. En inbjudan
till herrar Brüning och Curtius till besök i England för
överläggningar med engelska regeringens ledande män
har i anledning härav upp skjutits till juni – efter
rådssammanträdet. På utgången av detta rådsmöte beror
för övrigt i hög grad om atmosfären vid junimötet på
Chequers skall bli vänskaplig eller laddad med tunga
moln av oro och misstro.
Det är nämligen tydligt att om Nationernas förbunds
organ skola visa sig med framgång kunna användas
till att förhindra Tysklands och Österrikes folk från
att taga ett steg, som otvivelaktigt befordrar både
deras egen och hela Europas ekonomiska framåtskridande,
som står i bästa överensstämmelse med förbundets
grundtanke, den mellanfolkliga samverkans utbyggande,
och som dessutom nästan enhälligt önskas av alla
meningsriktningar inom de närmast berörda länderna
– då måste den stämning av besvikelse gent emot
förbundet och hela Genève-politiken, som redan nu
är så stark i Tyskland, ytterligare vinna i styrka och
frågan om Tysklands utträde ur förbundet bli i hög
grad aktuell. Detta skulle icke endast äventyra utgången
av den nu till februari 1932 fastsatta stora
nedrustningskonferensen utan också bli ett grundskott
mot förbundets ställning i det hela, ja, sätta alla de sista
sju årens vinster i fråga om den europeiska
samförståndstanken ånyo på spel.
Hela denna fråga är alltså fylld av ödesdigra möjligheter.
Under de sista månaderna har emellertid på en punkt
den europeiska samförståndstanken vunnit en icke
oväsentlig framgång. Det flottrustningsavtal mellan
Frankrike och Italien, som avslutits i mars, innebär
nämligen övervinnandet av ett sedan flera år bestående
orosmoment. Vid flottkonferensen i Washington 1921
lämnade Frankrike sitt medgivande till Italiens krav på
jämlikhet i fråga om slagskepp; vid flottkonferensen i
London 1930 framförde Italien samma krav i fråga
även om mindre örlogsfartyg. Detta vägrades dock
från franskt håll, och denna bristande överensstämmelse
mellan de latinska makterna blev huvudanledningen till
att fjolårets Londonkonferens endast resulterade i en
uppgörelse mellan England, U. S. A. och Japan. Sedan
dess har engelska regeringen under hand ivrigt arbetat
för en särskild överenskommelse Frankrike–Italien.
Vid besök som utrikesministern Henderson och
flottministern Alexander i slutet av februari avlade i
Paris och Rom kom nu en preliminär uppgörelse äntligen
till stånd. Denna har karaktären av ett provisorium –
ett modus vivendi fram till 1936. Frankrike behåller i
huvudsak sin nu bestående faktiska flottöverlägsenhet;
Italien får däremot större utrymme för nybyggnader –
de franska inskränkas huvudsakligen till ersättningsbyggen
för uppenbart föråldrade fartyg.
Uppgörelsen kräver de andra stora sjömakternas
samtycke. Detta kan emellertid betecknas som givet.
Genom sin aktiva medverkan till flottutjämningen
Frankrike–Italien har den engelska arbetarregeringen
vunnit en välbehövlig diplomatisk framgång.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
