- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1931. Allmänna avdelningen /
460

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 34. 22 aug. 1931 - Världsproduktion, tillgångar och förbrukning av svavel, av Frithiof H. Stenhagen - Ombyggnad av ångpanneanläggningen vid Lessebo pappersbruk, av E. Winning

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

av salpeter- och saltsyra ägt rum. Förr voro dessa
fabrikationsgrenar beroende av svavelsyra för
frigörandet av resp. syror ur salpeter och koksalt.
Numera framställes salpetersyran i allt större
utsträckning genom oxidation av syntetisk ammoniak, dvs.
oberoende av svavelsyra. Likaså kan
saltsyretillverkningen helt frigöras från svavelsyra genom
framställning ur elektrolytisk klor.[1] För viskossilket
finnas fullgoda ersättare i andra produkter som ej
kräva svavel i någon form för sin tillverkning. För
svavelsyreackumulatorn kan alkaliska ackumulatorer
(Jungner–Edison) träda istället. Praktiskt taget
allt det förbrukade svavlet vid sulfitcellulosatillverkningen
återfinnes i avlutarna, och komma dessa en
gång till ekonomisk användning genom förbränning,
så borde samtidigt en stor del av svavlet, liksom nu
är fallet vid sulfatcellulosatillverkningen, kunna
återföras i processen. Varom ej så kommer under alla
omständigheter en brist på svavel icke att ställa
världen utan papper, då andra förfaranden finnas
som kunna övertaga såväl sulfit- som sulfatprocessernas
roll, ifall detta bleve en nödvändighet. För
jordbrukets vidkommande, slutligen, kan svavelsyran
helt undvaras. Fosforsyran kan som bekant
utvinnas ur fosfat på andra vägar än genom
uppslutning med svavelsyra, och ammoniak tillföres redan
nu i en mångfald andra former än som sulfat. En
mängd industriellt viktiga organiska produkter,
färgämnen etc., vilka nu framställas via sulfoneringsprocesser,
kunna utan tvivel vid andra prisförhållanden
på svavel och derivat därav framställas utan dettas
medverkan resp. ersättas av andra likvärda produkter.

Det sagda torde vara nog för att visa att svavel,
om än f. n. av största vikt för världshushållningen,
dock ej är av en sådan utslagsgivande betydelse att
en katastrof vore att befara på grund av den under
nuvarande period alltmera stegrade förbrukningen av
detsamma och därmed skeende utarmning av
världsförrådet därav. Snarare kan med sannolikhet
väntas att parallellt med en framdeles skeende
prisfördyring på svavel tillföljd av nödvändigheten att
övergå till alltmera svårarbetade källor för
detsamma många fabrikationsgrenar, i vilka svavlet
ingår som en integrerande del, komma att ersättas med
dylika som äro oberoende av detta. Klart är, att
då redan nu processer uppstått, som eliminerat
svavel ur fabrikationen, exempelvis de ovan nämnda
syntetiska metoderna för framställning av saltsyra
och salpetersyra, så kan givetvis en dylik
eliminering även framdeles tänkas komma att äga rum
inom andra industrier, oberoende av om svavlet
stiger i pris eller ej. På det ena eller andra sättet
komme svavelförbrukningen att inskränkas till
framställandet av sådana produkter som oundgängligen
kräva svavel för sin framställning eller i varje fall
kunna framställas med användning av svavel i
konkurrens med andra metoder, som arbeta oberoende
av detta. Genom en dylik av många faktorer
beroende utjämningsprocess är en inskränkning i
svavelförbrukningen framdeles tänkbar.
Förutsägelser om tidpunkten när världens svaveltillgångar
skulle vara uttömda äro därför fåfänga. Endast
för de närmaste decennierna kunna vi med någon
säkerhet överblicka situationen, och under denna
tidsrymd synes det som om någon större omvälvning
till följd av den ökade svavelförbrukningen ej vore
att vänta, även om, som i uppsatsens början
nämndes, ifråga om nativt svavel en förskjutning av
tyngdpunkten från U. S. A. till andra
produktionsländer synes ytterst sannolik.

OMBYGGNAD AV ÅNGPANNEANLÄGGNINGEN VID
LESSEBO PAPPERSBRUK.

Av ingenjör E. Winning.


Orienterande inledning.
Den lämpligaste anordningen av ångpannecentraler
vid industriella anläggningar har som bekant
under senaste tiden varit föremål för ingående
diskussion bland teknici. Till ytterligare belysning av detta
för en rationell fabriksdrift så betydelsefulla
spörsmål skall här lämnas en kortfattad redogörelse för en
nyligen utförd modernisering av en äldre
ångpanneanläggning. Därvid blir tillfälle att något beröra de
synpunkter, som varit vägledande vid valet av
panntyp, eldstadsanordning, ångtryck in. m.

Ångpanneanläggningen vid Lessebo aktiebolags
pappersbruk i Lessebo bestod till slutet av år 1928 av
5 st. ångpannor för 10,5 resp. 7 ato, vilka lämnade
hela den för brukets drift erforderliga värme- och
kraftångmängden. Denna ångpanneanläggning var
av ganska hög ålder och arbetade i ekonomiskt
avseende så otillfredsställande, att beslut nämnda år
fattades att modernisera anläggningen. Anskaffandet av
ny ångpanna föregicks av ingående utredningar,
varvid anskaffnings- och driftkostnaderna för pannor av
olika typer och fabrikat jämfördes med varandra.

En förberedande undersökning angående det inom
bruksområdet disponibla platsutrymmet gav vid
handen, att den nya ångpanneutrustningen måste
förläggas i det befintliga pannhuset. Denna
omständighet vållade en del svårigheter, i det att golvytan i
detta pannhus redan var fullt upptagen av
ovannämnda fem pannor med tillhörande hjälpapparater
och samtliga dessa pannor normalt höllos i drift för


[1] I en artikel i Chem. Märkets för aug. 1930 kallad "We are
threatened with a shortage of crude sodium sulfate"
framhålles exempelvis att U. S. A. som tidigare varit praktiskt
taget självförsörjande i avseende på såväl natriumsulfat som
bisulfat ("salt cake" resp. "niter cake"), vilka erhållas som
biprodukter från saltsyre- resp. salpetersyrefabrikationen,
numera, tillföljd av att saltsyra och salpetersyra i allt större
utsträckning tillverkas syntetiskt, nödgas importera "salt
cake" i ökade kvantiteter. 1926 5 700 metr ton ; 1927 10 000
ton; 1928 26 000 ton och 1929 83 000 ton.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Oct 18 15:27:03 2024 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1931a/0470.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free