Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 35. 29 aug. 1931 - Undersökningar om varaktighet och hållfasthetsegenskaper hos svenskt barrvirke, av Ragnar Schlyter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
år 1923 och offentliggjordes 1927 av T. Lagerberg,
G. Lundberg och E. Melin4 vid skogshögskolan i
Stockholm. Enligt planen skulle å ena sidan utföras
en rent vetenskaplig undersökning över blåytans
natur och ekologiska förutsättningar och å andra
sidan anställas praktiska försök i syfte att utröna de
lämpligaste metoderna att lagra rundtimmer till
förekommande av blåyteskador.
Det var ursprungligen vår avsikt, säga författarna,
att begränsa studiet av blåytesvamparna så tillvida,
att renkulturer skulle göras endast i anslutning till
de praktiska försöken. Då emellertid
isoleringsresultaten redan från början gingo i en högst
intressant och oväntad riktning – de syntes nämligen
visa, att hyphomyceter och pyknidsvampar spela en
större roll såsom blånadssvampar än ascomyceter –
blev det nödvändigt att göra en mera allsidig
utredning över blåytesvamparnas natur.
Isoleringsförsök utfördes därför med virke från skilda delar
av Sverige. Härvid undersöktes såväl stående träd
som timmer och sågat i brädgårdar lagrat virke.
Ehuru de praktiska försöken ytterst åsyftat ett
studium av olika lagringsformers inverkan på
blåytans uppträdande, ha samtidigt även andra skador,
framför allt rötskador och sprickbildning, studerats.
Därjämte har i detta samband även uttorkningsförloppet,
särskilt i under sommarhalvåret avverkat
virke, varit föremål för ett ingående studium.
1. Blåytesvamparna och deras biologi.
I praktiken betecknas sedan gammalt allt genom
svampar mörkfärgat virke, vilket icke är rötskadat,
som blånat. Även färger utan ett spår av blått
komma härvid i fråga. Detta uttryckssätt får dock
ej tagas alltför bokstavligt, då mörkfärgningen
nästan oftast icke innehåller ett spår av blå färg.
I praktiken urskiljas stundom två olika slag av
blånad: stockblånad och ytblånad. Den förra
utbildas i timmer, som icke utdrivits omedelbart efter
avverkningen, eller i stammar, som dött på rot, och
medför i allmänhet större förlust, då splintmassan i
sin helhet kan bli missfärgad på ganska kort tid.
Ytblånaden uppkommer mest i brädgårdar på det
sågade virket och når i gynnsammare fall icke vidare
på djupet, varför den med tjänliga medel kan
avlägsnas. Samma svamparter äro i regel verksamma
i båda fallen.
1. Undersökningarna ha visat, att de flesta
praktiskt betydelsefulla blånadssvamparna tillhöra
sphaeropsideer och hyphomyceter. Den roll, som
man tidigare allmänt tillskrivit arter av fam.
Ceratostomataceæ (Ceratostomella och
Endoconidiophoraarter), har uppenbarligen överskattats.
2. Av egentliga blåytesvampar hava isolerats och
närmare prövats 16 arter och former, av vilka 5
tillhöra fam. Ceratostomataceæ, 3 äro sphæropsideer och
8 hyphomyceter. Dessutom har ur virke isolerats en
Penicilliumart, vilken tack vare en riklig konidiealstring
inuti veden även kan framkalla en tydlig blånad.
3. De flesta blånadssvampar leva så gott som
uteslutande i splintens parenkymatiska vävnader.
Den som blånad betecknade missfärgningen blir
därför praktiskt taget begränsad till splintved.
Undersökningarna hava emellertid ådagalagt, att även en
fullt typisk kärnblånad förekommer.
4. De flesta arterna ha experimentellt prövats med
hänsyn till sina krav på vatten- och syrehalt i virket
ävensom beträffande tillväxthastighetens beroende
av temperaturen.
5. Beträffande svamparnas utvecklingshastighet i
virke med samma vattenhalt föreligger en påtaglig
skillnad, då de få växa i paraffinerade och icke
paraffinerade sektorer, emedan syre under försökets
gång intränger långsammare i det förra än i det
senare materialet. En paraffinerad sektor motsvarar
närmast rundvirke, och den oparaffinerade sektorn
kan närmast jämställas med sågat virke.
6. Den vattenhalt, som normalt förekommer i
vinteravverkat virke, medger icke någon eller i alla
händelser en ytterst obetydlig blånadsbildning,
beroende på för ringa syretillgång. I ej paraffinerade
sektorer frän sådant virke har dock en vattenförlust
av ca 10 % varit tillräcklig, för att svamparna skulle
nå sitt utvecklingsoptimum. I de sektorer, som
paraffmerades, måste dock först en vattenminskning
av 60–80 % åstadkommas, för att detta optimum
skulle uppnås.
7. Av försöken måste den slutsatsen dragas, att
olika blånadssvampar ha olika syrekrav.
8. Sedan blånadsmaximum uppnåtts, är den för
hyferna tillgängliga vattenmängden avgörande för
deras tillväxtintensitet. Vid en vattenhalt, som
närmar sig fibermättningspunkten (ca 30 % av
torrsubstansen), ha svamparna icke längre förmåga att
missfärga virket. För en del arter ligger dock den undre
gränsen högre än för andra.
9. För fastställandet av svamparnas temperaturkrav
ha ägarkulturer använts. Optimum ligger i
allmänhet vid omkring +22°C. Den nedre gränsen
torde ligga omedelbart ovan nollpunkten.
10. Granvirke är i stort sett ett mindre gynnsamt
substrat för blåytesvamparna än tallvirke.
11. Vår- och sommaravverkat virke är ur
näringssynpunkt ej gynnsammare för blåytesvamparna
än vinteravverkat. Beträffande granen synes snarare
det motsatta förhållandet äga rum. Om
sommaravverkat tallvirke mera utsättes för blånad än
vinteravverkat, som lagrats så, att vattenavgivning
förhindrats, så är orsaken härtill den, att vatten- resp.
syrehalten varit gynnsammare för svamparna i det
förstnämnda fallet.
12. Under sommaren sjunker vattenhalten till
följd av trädens transpiration – i synnerhet hos
gran – så starkt, att möjlighet föreligger för vissa
svamparter att intränga i de levande stammarna, där
veden blottats. Ett exempel härpå utgör den s. k.
stämplingsblånaden hos gran, förorsakad av
Endoconidiophora cærulescens och Discula pinicola.
13. Svamparnas förhållande till tallvirke av olika
täthet har undersökts. De flesta arter utvecklas
hastigt även i virke av stor årsringstäthet.
De mera känsliga arterna kunna icke utvecklas i
flottat virke, medan andra här framkalla en tydlig
blånad.
2. Lagringsförsök med rundvirke.
Lagring av rundvirke kan avse högst olika ändamål.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
