Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 45. 7 nov. 1931 - De ekonomiska gränserna för mekaniseringen, av Erik Aug. Forsberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
man kan lyckas bringa ned produktionskostnaderna
samtidigt med att arbetarnas löner kunnat höjas?
Nej, visst inte. Om vi frånse de fall, då
maskinutrustningen kunnat vara dålig och organisationen
underhaltig – vilka kanske äro de vanligaste, men
som falla utanför denna undersökning – och
koncentrera oss på den föreliggande uppgiften, nämligen
mekaniseringsgraden, kan diagrammet ge en
överskådlig bild av situationen.
Antag, att en verkstad arbetar vid punkten A.
Arbetslönen är alltså 100 och mekaniseringsgraden
30. Kostnaden är 118,67. Affären antages gå
nödtorftigt i hop.
Nu tvingas man emellertid att betala en arbetslön
av 120. Man flyttas alltså från punkten A till
punkten B, och kostnaden stiger till 136,96. Företaget
står inför ruin.
I detta läge ser man sig om efter räddning och
söker modernisera verkstaden.
I bästa fall kommer man till punkten C, varvid
kostnaden blir 109,54.
Man har alltså lyckats dels höja arbetslönen från
100 till 120 öre, och dels sänka produktionskostnaden
från 118,67 till 109,54 enheter.
Storartat! Är man nu av rätta sorten kan man
dessutom slå på reklamtrumman. Här ser ni den
moderna arbetsledaren, som förstår "de höga lönernas
ekonomi". Här ser ni den, som kan göra rättvisa
åt både kapitalet och arbetskraften. Och kanske
man rent av inte nekar sig en liten farbroderlig
tillrättavisning åt dem, som redan tidigare ställt sig
på den rätta mekaniseringsgraden, och därför ej ha
tillfälle att utföra detta konststycke en gång till.
Man glömmer härvid hela tiden, att det varit
möjligt att redan under den lägre lönenivåns period
ställa in sig på rätt mekanisering, varvid man
kommit till punkten D med lägre kapitalbehov och en
produktionskostnad av endast 100 enheter. Allting
är relativt. Det är lätt att visa ett gott resultat, om
utgångspunkten är tillräckligt dålig.
Det anförda exemplet är ägnat att belysa ännu en
fråga, som ofta förbises.
Vad var felet med verkstaden? Jo tydligen, att
den var efterbliven, den hade för gammalmodig
maskinutrustning, med ett ord, den var för lågt
mekaniserad. Eller uttryckt i vårt mått: den hade för små
omkostnader. Ur synpunkten av billig produktion
är detta ett lika stort fel, som att ha för höga
omkostnader. Vid ett visst löneläge finnes det en viss
omkostnadshöjd, som är den bästa. När man vill
jämföra den ekonomiska skötseln av två verkstäder,
är det alltså ej riktigt att – som ofta sker – se
efter vilken, som har lägsta omkostnaden. Detta är
en lätt men tyvärr missvisande analys. Vill man veta
sanningen, måste man söka det vida svårare svaret
på frågan, vilkendera verkstaden, som har de bäst
avvägda omkostnaderna.
För att det ovanstående ej skall missförstås, är det
nödvändigt, att fasthålla själva problemställningen
vid vårt resonemang. Det är frågan hur långt man
bör utnyttja den vid en viss tidpunkt till förfogande
stående tekniken, och ej hur tekniken själv kan
tänkas utveckla sig.
Till denna senare fråga – teknikens utveckling –
skall jag senare med några ord återkomma.
I nuvarande sammanhang vill jag endast påpeka
att, om någon lyckas förbättra tekniken – antingen
i fråga om konstruktioner, tillverkningsmetoder
eller organisation – han givetvis får en möjlighet
att öka både arbetslönerna och sin egen förtjänst –
så länge han får vara ensam om framsteget. Men
även i bästa fall är detta en kort period, varefter
det gjorda framsteget ingår i teknikens allmänna
ståndpunkt.
Genom de ständigt tillkommande framstegen
ändras sålunda teknikens ståndpunkt, men ändringen
är i allmänhet långsam. När man vid en viss
tidpunkt skall välja mekaniseringsgraden, är man dock
bunden av vad som i det givna ögonblicket finnes
att välja på plus vad man eventuellt själv kan
uppfinna. Kapitlet om nya uppfinningar och vad
därmed kan vinnas är mycket intressant men hör ej till
denna utredning, varför detsamma lämnas å sido,
och problemet konsekvent begränsas till, hur man
bör välja inom det område, som vid varje tidpunkt
står till buds.
Av det sagda framgår tydligt, att funktionen (b)
är av mycket stor betydelse.
Om man kunde fastställa denna funktions form.
skulle det givetvis först och främst vara möjligt att
besvara den fundamentala frågan om [phi] (b) > eller
< 2, men vidare – under den förra förutsättningen
– kunde även avgöras hur långt man i varje fall
borde driva mekaniseringen. Den ofta svåra frågan,
hur man bör ställa sig till det alltid aktuella
moderniseringskravet, skulle få sin definitiva lösning.
Vad den första frågan angår, torde det dock ej
fordras någon djupare analys för att fastställa,
inom vilket område vi för närvarande befinna oss.
All erfarenhet visar nämligen utan ringaste tvekan
att [phi] (b) > 2. Det är visserligen sant, att i
nutidens industriella liv några bildningar uppträtt, som
i viss mån föra tanken på det motsatta grundläget.
Jag tänker härvid särskilt på den amerikanska
automobilindustrien. Man ser här oerhört stora företag
med en mycket långt driven mekanisering, och där
trots mycket höga löner produkten kunnat
framställas till förvånande lågt pris. Men även i dessa
ultramoderna företag spelar det mänskliga arbetet
en dominerande roll. Även här har mekaniseringen
sin gräns, och ingen tendens har visat sig att
utsträcka densamma in infinitum. Och ha inte just i
dessa dagar även dessa företag blivit tvungna att
göra besparingar på lönekontot? Har ej
verksamheten börjat överflyttas till Europa med dess lägre
löner, och har ej lönereduktion blivit nödvändig
även vid verkstäderna i Amerika?
Så mycket synes alltså alldeles klart, som att
under nuvarande förhållanden [phi] (b) > 2.
Finnas några möjligheter att komma frågan
närmare in på livet? Säkerligen är detta fallet, och jag
skall i korthet antyda några framkomliga vägar.
När man nu vet att [phi] (b) > 2, ligger det nära till
hands att försöksvis antaga en f (b) av formen
k . b–a. Koefficienten k beror på arbetets omfång
och bestämmer ej funktionens karaktär. Det gäller
att bestämma a. Om man undersöker några
verkstäder, som äro erkänt klokt och vetenskapligt
skötta, dvs, där man varken blivit efter sin tid eller
hemfallit åt ekiperingsraseri, och där man därför kan
förutsätta, att man ej ligger allt för långt från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
