Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 46. 14 nov. 1931 - Mål och medel i modernt husbyggande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att det även är det billigaste, men påståendet har
aldrig bevisats. Däremot ha flerfaldiga
undersökningar givit ett tydligt utslag till det djupa husets
förmån ur ekonomisk synpunkt. Och om det djupare
huset är billigare per m3, så blir det ännu billigare
per m2 nyttig golvyta. Ty det medgiver ett flertal
lägenheter per trapplan.
Om sålunda ekonomiska skäl tala för större djup
på huslängorna 13–16 meter, tala däremot de
hygieniska för ett tunnare hus. Det tunna, grunda
eller smala – alla beteckningarna brukas – ger en
bättre bostadsplan, och det är lättare att i ett
sådant hus på ett effektivt sätt tillgodogöra sig
golvytan för småbostäder. Det ger en högvärdigare
bostadsyta men en mindre för samma kostnad som i
ett djupt hus. Det möjliggör genomgående
lägenheter även för små bostäder, som på så vis bli bättre
genomluftade och belysta från flera väderstreck. I
flera länder, exempelvis i Tyskland, där man dock
är tvungen att till ytterlighet ekonomisera, är den
genomgående lägenheten i författningarna påbjuden.
Där bygger man alltså hus av ett djup mellan 6–11
meter. Däremot förekommer ej vårt ventilationssystem
med utsugningskanaler och friskluftsventiler.
Utan ett kraftigt ventilationssystem vore också den
ensidiga lägenheten förkastlig.
Om husdjupet var en fråga av både hygienisk och
ekonomisk art, så gäller detsamma om hushöjden.
Den frågan tycks tyvärr alltför ofta ha blivit även
en känslosak. Den ena svärmar för den gamla
småstadens låga två- och trevåningslängor, den andra
får en svindlande känsla av stolthet och lycka, när
han tänker på höghusets djärva resning.
Men låt oss för ett slag eliminera dessa känslor.
För höghuset tala otvivelaktigt de hygieniska
kraven. Med samma boendetäthet kan man erhålla ett
betydligt större avstånd från hus till hus vid t. e.
tiovånings- än vid trevåningshus. Att avståndet
ökas till det tredubbla eller mer är väl för de flesta
åtminstone en avgjord vinst. Fru Andersson kan
icke längre så väl följa fru Petterssons göranden och
låtanden på andra sidan gatan. Större, sammanhängande
parkområden erhållas mellan husen, även
det blir en obestridlig fördel. Därtill kommer, att
ljusets infallsvinkel blir gynnsammare vid ett högre
byggnadssätt.
Andra skäl tala emellertid mot den stora hushöjden.
Enligt gällande avtal och arbetsmetoder stiger
byggnadskostnaden rätt avsevärt, när man kommer
upp över en höjd av sju–nio våningar. Det
vertikala kommunikationssystemet blir även en dyrare
och mer svårlöst fråga. Vid en hushöjd på tre–fyra
våningar kan man ju reda sig utan hiss. Men måste
man anlägga hiss, bör man gå till en höjd, som fullt
utnyttjar anläggningen. Fem–sex våningar, som är
det vanliga hos oss, kan därför ej vara den mest
ekonomiska typen. Den är väl närmast en kvarleva
från den tid, då hiss ej fanns. Undersökningar i
Hamburg lära ha pekat på elvavåningshuset som det
ur hissynpunkt mest ekonomiska.
För höghuset skulle slutligen tala den
omständigheten, att det som en större enhet bättre kan
finansiera och utnyttja gemensamma välfärdsinrättningar:
lekstugor, gymnastiksalar, värme- och tvättanläggningar
osv. I en framtid kanske centralkök,
matsalar, sällskapsrum m. m.
Jag skall emellertid avstå från att profetera om
den höjd, som kommer att segra. Den frågan är
mycket beroende av den grad, i vilken vi måste
utnyttja marken. Ty vid ett glest byggnadssätt
erbjuder ju det låga huset, tre våningar eller så omkring,
obestridligen trevnadsvärden, när avståndet mellan
huslängorna kan göras stort.
Jag har här huvudsakligen uppehållit mig vid
hyreshuset, dels därför att detta, åtminstone vid
större samhällen, nog alltid måste bli den dominerande
bostadsformen, dels därför att hyreshuset som
bostadsform av dem" som ivra för bättre
förhållanden på bostadsområdet alltid behandlats som ett
styvbarn. Trädgårdsstaden med det egna hemmet
anses ju av många som den enda sunda bostaden.
Egnahemsbyggandet har ju också hos oss fått en
oanad omfattning under senare år. Men även om
denna bostadsform ur kommunikationssynpunkt och
rnarksynpunkt kunde genomföras för hela
stadsbefolkningen, tror jag ej att det vore möjligt med
hänsyn till andra faktorer. Ty lika visst som det
finns en ständig längtan ut till landet hos stadsbon,
lika visst finns det en ständig längtan till staden hos
lantbon, och så länge folk fritt får välja hur de
skola bo, kommer också såväl egna hemmet som
hyreshuset att finnas sida vid sida som stadsbons
bostadsform.
En modifierad form av trädgårdsstaden,
radhusbebyggelsen, saknas däremot ännu praktiskt taget
hos oss. Radhuset ger mycket av trädgårdsstadens
behag utan att kräva så stora områden. Det lämpar
sig väl för standardisering och industriell
produktion i stor skala med därav följande ekonomiska
fördelar. Men det är ännu ej populärt hos oss, fast
kanske skall det få sin tid, blott det gives en chans
att under samma förutsättningar konkurrera med
det friliggande huset.
Jag har hittills mest berört stadsplanen. En god
stadsplan är nämligen förutsättningen för ett sunt
bostadsbyggande. Jag övergår nu att något beröra
bostadshuset och våningsplanen.
Den allmänna utvecklingen under det sista
århundradet, den ökade sociala ansvarskänslan, de
ekonomiska och sociala omvälvningarna, teknikens
och hygienens oerhörda framsteg ha och borde
kanske i ännu högre grad ha satt sin prägel även
på bostadsbyggandet.
Hemmets karaktär har ganska genomgripande
förändrats och dess uppgift är delvis en helt annan än
förr. Mycket av det arbete som skedde i hemmet
har nu övertagits av industrien eller det allmänna.
Hemmet är ej längre en arbetsplats i samma grad
som förr. Industrien förser oss i stor utsträckning
med mat och kläder. De flesta av hemmets innevånare
ha förvärvsarbete utanför dess murar. Även
förströelserna söker man nu på annat håll, på
föreningar, biografer, teatrar, i sport och idrott. Den
representativa karaktären, som förr var så viktig för
ett hem, börjar ehuru sakta förlora sin betydelse för
ett yngre mer oceremoniellt och osentimentalt släkte.
Slutligen ha olika slag av skolor, sjukhus,
ålderdomshem, badanläggningar m. m. övertagit mycket
av det, som förr var hemmets självklara uppgifter.
Den av idrott och sportliv utomhus härdade
människan har däremot större behov av ljus, luft och
vatten i sin bostad än hans föräldrar hade. Men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
