Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 47. 21 nov. 1931 - Notiser - Ny metod för utvinning av CO2 och H2S ur gaser, av F. H. S. - Galvaniska överdrag av volfram, av F. H. S. - Internationella materialprovningskongressen i Zürich, av René Leonhardt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
från andra gaser genom blandningens nedkylning till
så låg temperatur att endast helium förblir i gasform
och sålunda kan avdestilleras. Härvid bereder
emellertid kolsyra, även i små mängder, svårigheter därigenom
att den fryser ut i fast form och bildar proppar, som
täppa tuberna i värmeutbytesapparaturen. Då det
förfarande som utarbetats för att råda bot på detta
förhållande även kan tillämpas på gasrening i allmänhet
och speciellt är värdefullt för återvinning av CO2 och
H2S ur gaser, kan ett omnämnande av detsamma även
vara av intresse för svenska tekniker.
Tidigare förfaranden för adsorption av CO2 ha i
allmänhet gått ut på kolsyrans bindande i starka
oorganiska baser, varvid emellertid en avfallsprodukt t. e. i
form av natrium- eller kalciumkarbonat erhållits. I
modern industri söker man som bekant att såvitt
möjligt undgå avfall, vars blotta bortförande kostar pengar,
och då kolsyrans värde i och med de moderna
frysmetoderna (kolsyresnö etc.) avsevärt stigit har man
flerstädes övergått till metoder vilka, samtidigt som de
tjäna att avlägsna kolsyran ur gaser där den uppträder
som förorening, medger dess återutvinning i ren form i
någon annan del av apparaturen. För detta ändamål
har speciellt absorption i kaliumkarbonat eller rent
vatten under tryck använts. I det förra fallet frigöres
kolsyran åter genom uppvärmning. Under vissa
förhållanden blir emellertid den härtill erforderliga
värmemängden på grund av absorptionsvätskans stora volym
alltför kostsam. Tryckabsorption i vatten erfordrar å
andra sidan ofta tämligen stora kraftmängder.
Vid den i det följande beskrivna metodens
utarbetande, vilket skedde vid The Helium Companys
anläggning i Thatcher, Colorado, uppställdes därför
följande villkor för ett lämpligt återutvinningsmedel:
a. Stor absorptionsförmåga för CO2 och stor
reaktionshastighet, b. Lätt frigörande ur absorptionsmedlet av
CO2 vid jämförelsevis låg temperatur, c. Stabilitet vid
lösningens kokpunkt, d. Lågt ångtryck i ändamål att
förhindra förluster.
Till en början provades anilin och andra kvävebaser,
vilka emellertid befunnos äga för svag basisk karaktär
för att bilda karbonat. Guanidin- och piperidinkarbonat
återigen dissocierades ej vid upphettning. Etylamin och
andra aminer med låg molekylarvikt ledo av det felet
att vara alltför lättflyktiga. Slutligen befanns dietanol-
och trietanolamin (dioxi- resp. trioxietylamin) besitta
alla de ovan uppställda, önskvärda egenskaperna.
Etanolaminerna kunna numera erhållas i kommersiella
kvantiteter (tillverkas bl. a. i U. S. A." av Carbide
and Carbon Chem. Corp.) varför något hinder för deras
tekniska användning ej möter. De äro mera basiska än
ammoniak men avsevärt svagare än alkalihydraten
varför deras karbonat ha ett mätbart dissociationstryck,
vilket varierar med temperaturen.
I praktiken användes en 50 % vattenlösning av
dietanolamin. Enligt reaktionsformen skulle 1 mol
dietanolamin (M = 105) upptaga 1/2 mol CO2 vilket med
hänsyn till sp. v. innebär att 1 cm3 50 %-ig lösning
skulle kunna upptaga omkring 55 cm3 CO2. På grund
av en del bikarbonatbildning jämsides med
karbonatbildningen blir emellertid verkliga
absorptionsförmågan omkring 72 vol. CO2 pr volymsenhet av den
50 %-iga lösningen vid ett CO2-partialtryck av 1 atm och
35 °C.
Absorptions- och reaktionsvärmet uppgår till 361 v. e.
pr kg upptagen kolsyreanhydrid. Motsvarande siffra
vid vätesvavleabsorption är 284 v. e. pr kg H2S. För
beräkning av det värme som åtgår för att åter frigöra
gaserna ur absorptionsmedlet måste även tillägg göras
för den vattenmängd som samtidigt avgår i de med
vattenånga mättade gaserna. Därigenom att
absorberande lösning och avdriven, "reaktiverad", vätska ledas
i motström kan god värmeekonomi erhållas. Såväl
skrubber som avdrivare äro utförda som kolonner med
ett antal bottnar. För CO2-absorbering har en temp. av
40 °C visat sig lämpligast. I avdrivaren avgår 90 % av
kolsyran vid 95 °C och de övriga 10 procenten kunna lätt
avlägsnas genom samtidig bortkokning av en mindre
kvantitet vatten.
Den i Thatcher renade gasen håller vid ingåendet
15 % CO2, 8 % He, 0 % kolväten och 77 % N2. En
rening ned till 0,01 % CO2 erhålles på det beskrivna sättet.
Processen uppgives lämpa sig väl för separering av
såväl CO2 som H2S från naturgas och andra industriella
gaser. Enligt uppgift av Carbide & Carbon Chem. Corp.
har dietanolamin en kokpunkt av 271 °C och trietanolamin
277 °C (150 mm) varför avdunstningsförlusterna
givetvis måste bliva små. F. H. S.
Galvaniska överdrag av volfram. I ett stort antal fall
har krom av kända orsaker kommit att övertaga nicklets
roll som galvaniskt överdrag på "oädla" metaller. I
vissa specialfall är emellertid krom icke användbar, och
försök hava därför gjorts att finna en metall vars
beständighet mot såväl kemiska som fysikaliska angrepp
är ännu högre är kroms. Enligt meddelanden av C. G.
Fink och F. L. Jones vid Columbia University har man
nu lyckats att på galvanisk väg utfälla Volfram i täta
och korrosionsbeständiga överdrag, som besitta vissa
önskvärda egenskaper vilka saknas hos krom.
Volfram har en silvervit färg och en hårdhet = 7.
Dess smältpunkt är 3 030 °C. Till jämförelse kan
nämnas att platina smälter vid 1 760 °C. Metallen angripes
icke av någon av de vanliga syrorna eller av
kungsvatten. Likaså motstår den angrepp av svavel och
fosfor. Endast blandningar av fluorvätesyra och
salpetersyra verka lösande, däremot icke dessa syror var för
sig. På grund av god värmeledningsförmåga, hög
smältpunkt och stor hårdhet lämpar den sig synnerligen väl
för elektriska gnistkontakter. Såsom skyddande
överdrag å kemisk apparatur torde den även lämpa sig på
grund av ovannämnda motståndskraft mot de flesta
reagens.
Vid elektrolys av natriumvolframatlösningar vid
rumstemperatur erhöllos utfällningar pä katoden av
metall blandad med oxider. Vid 80 °C erhöllos
emellertid silvervita metalliska överdrag med samma
högpolerade yta som hos den underliggande basmetallen av
mässing. De bästa resultaten nåddes med strömtätheter
från 8–10,7 A/dm2, ehuru goda överdrag kunde
åstadkommas med så hög strömtäthet som 43,2 A/dm2. Badet
utgjordes av en natriumkarbonatlösning vilken försatts
med volframsyra. Ett dylikt bad är varken giftigt eller
frätande och därför lätt att handhava. Inga tillsatser
av lim e. d. behövdes för att erhålla täta överdrag.
Lösningen förstöres emellertid efter en tids användning.
Uppgift om pH saknas, men det framgår av redogörelsen
att badet var alkaliskt.
Genom att använda andra anoder än platina (t. e.
nickel och järn, resp. ferrovolfram) synes man i vissa
fall kunna åstadkomma utfällning av legeringar på
katoden. Liknande resultat erhölls även genom tillsats
av järnoxalat till badet. De på detta sätt erhållna
järnvolfram legeringarna voro emellertid mindre resistenta
än motsvarande nickel-volfram legeringar, vilka senare i
sig förenade bägge dessa metallers resistens mot
kemiska angrepp.
På grund av sitt höga pris kan Volfram väl knappast
tänkas få en allmännare användning som korrosions- och
nötningsbeständigt överdrag på andra metaller, men för
vissa specialändamål torde den, som av det ovanstående
framgår, fylla behovet av ett på samma gång fysikaliskt
som kemiskt motståndskraftigt material vilket som
bekant icke i regel är fallet med de s. k. ädelmetallerna.
F. H. S.
Internationella materialprovningskongressen i Zürich.
Nya internationella materialprovningsföreningens (N. I.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
