- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1931. Allmänna avdelningen /
633

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 49. 5 dec. 1931 - Det utrikespolitiska kvartalet, av Rütger Essén

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

dessutom omedelbart som en importtull å lyxvaror.
Och slutligen ha de franska guldtillgångarnas värde
som politiskt påtryckningsmedel genom den
engelska aktionen kraftigt reducerats.

Mången hade tänkt sig att nationalregeringen på
några veckor skulle kunna slutföra sitt värv och de
samverkande partierna därefter återtaga sin
handlingsfrihet. Det visade sig emellertid att dess
uppgift krävde en längre termin och ett fastare stöd.
Parlamentsupplösning med nyval framstod med
andra ord som en nödvändighet. Valen utsattes till
den 27 oktober.

Utgången av valstriden blev icke endast som
väntat en seger för den nationella regeringen utan en
seger av sådan omfattning att den långt överträffade
de mest optimistiska beräkningar. Regeringen
erhöll ej mindre än 553 av de 615 mandaten och
ungefär 14 millioner röster av 21 millioner avgivna. De
verkliga segerherrarna äro emellertid de
konservativa, vilkas mandatsiffra stigit från 263 till 472 och
röstsiffra från 8,7 millioner 1929 till 11,8 millioner nu.
Högern har därmed ensam absolut majoritet såväl i
parlamentet som bland valmännen.

MacDonald-gruppen har valt 14 man och erhållit
340 000 röster; de liberala ha fått 71 representanter
(vinst 12), men deras röstetal har gått ned från 5,3
millioner 1929 till 2,3 millioner nu. Arbetarpartiets
mandatsiffra har slutligen sjunkit från 265 till 52.
dess röstsiffra från 8,4 till 6,7 millioner.

Majoritetsvalen ha givetvis gjort utslagen i fråga
om mandatfördelningen långt större än förskjutningen
i väljarnas röstning, men även denna är högst
betydande. Det finnes intet tvivel om att det
engelska folket klart underkänt arbetarpartiets officiella,
socialistiskt färgade regeringspolitik under åren 1929
till 1931 och med all önskvärd tydlighet uttalat sig
för en konservativ kurs.

De liberala stå splittrade mellan Sir John Simon’s
grupp till höger, som anses komma att acceptera
den väntade tullpolitiken, Sir Herbert Samuel’s
grupp, som endast i nödfall och som provisorium
vill godtaga tullar, och slutligen Lloyd George’s –
vilken nu helt skilts från partiledarskapet – lilla
familjegrupp på 4 man, som är principiellt orubbligt
frihandelstrogen och föredrager arbetarstyre framför
högerkoalition.

Den verkliga makten tillhör emellertid de
konservativa. Nationalregeringen har också omdanats
till bättre överensstämmelse med detta nya läge.
Mac Donald förblir visserligen premiärminister, men
som finansminister (skattkammarkansler) i stället för
Snowden (vilken blir viscount och sålunda drager
sig tillbaka till överhuset) har inträtt den presumtive
kommande högerledaren Neville Chamberlain.
Handelsminister är den jämförelsevis
frihandelsvänlige liberalen Runciman, utrikesminister Sir John
Simon; Mac Donalds följeslagare Thomas kvarstår
som minister för dominions, Baldwin och Sir Herbert
Samuel erhålla poster i kabinettet. Den uppåtgående
konservativa förmågan Sir Philip Cunliffe-Lister blir
kolonialminister.

De starka namnen i detta kabinett äro framför allt
Neville Chamberlain, Cunliffe-Lister, Simon,
Runciman och Thomas. Sinsemellan dra de knappast jämt.

Den politik som kommer att föras av denna
Englands "nationella regering", vilken i en orubblig
parlamentarisk maktställning nu griper sig an med
sin ekonomiska räddningsuppgift, kommer att få en
utomordentlig betydelse för världen i dess helhet.
Detta gäller såväl de internationella valuta- och
handelsförhållandena som det brittiska imperiets
framtid. Att protektionism i större eller mindre
utsträckning kommer att genomföras torde få anses
avgjort. De tullvänliga konservativa äga makt att
pressa ganska långt i denna riktning. Frågan
huruvida tullar skola påläggas även råvaror och
livsmedel är dock ännu öppen. Sker detta kommer den
nya tullpolitiken emellertid utan tvivel att
sammankopplas med ett gigantiskt försök att organisera
hela imperiet i ett enhetligt handelspolitiskt system
med ömsesidig preferensbehandling. Detta skulle i
så fall kunna gå hårt ut över vissa mindre
leverantörer till de brittiska öarna, exempelvis Danmark
och även Sverige, såvida icke det hela skedde på
en bredare basis och med dessa länders esren
medverkan. I så fall skulle den sista stora
frihandelsmarknadens övergång till tullsystem måhända kunna
komma att betyda början till slutet på den trångt
nationalistiska protektionism som behärskar så stora
delar av Europa.

I fråga om de inre partiförhållandena i England
lär det väl för övrigt endast vara en tidsfråga när
den maktägande konservativa gruppen ensam vill
övertaga ledningen. Winston Churchill – en
presumtiv högerledare av större begåvning men med
osäkrare framtidshoroskop än Neville Chamberlain
– bidar sin tid.

Den konservativa valsegern i England har
sammanfallit med ett slutligt misslyckande av den andra
indiska runda-bordskonferensen i London.
Detta var
den konferens, i vilken Gandhi deltagit som
oavhängighetspartiets representant. Särskilt
motsättningen mellan hinduer och mohammedaner har under
konferensen visat sig oöverkomlig. Det förslag till
ny provisorisk lösning av den indiska
författningsfrågan, som nu kan komma att föreläggas det
brittiska parlamentet, blir sannolikt rätt olika det som
arbetarregeringen skulle framlagt. Både Sir John
Simon’s och Winston Churchills inflytande borga för
detta. Samtidigt har emellertid i själva Indien det
relativa lugn som rått sedan i våras ännu icke blivit
stört. Oavhängighetsrörelsen synes för denna gång
ha uttömt sina resurser.

Mot bakgrunden av det bedrövliga läget i
England, Tyskland och U. S. A. har Frankrikes situation
länge tett sig som en ljuspunkt. Dess jämförelsevis
slutna ekonomiska system har hållit tillbaka
känningen av världsdepressionen och hittills reducerat
arbetslösheten till mindre mått. Guldöverflödet har
givit landet och dess regering en stark finansiell
maktställning samt möjliggjort de stora likvida
tillgångarnas utnyttjande i politiskt syfte genom
statslånetransaktioner med politiska villkor, som
exempelvis helt nyligen skett ifråga om Ungern.

Hemligheten i denna finansiella maktställning
ligger icke så mycket i tillgångarnas storlek som i
deras likviditet. Knappast något land tål i
nuvarande läge ett större tillbakadragande av kortfristiga
fordringar. Detta är grunden för Frankrikes
finansiella diktatorsposition.

Mycket tyder emellertid på att denna ställning dock
är labil och Frankrikes senaste segrar på det

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Oct 18 15:27:03 2024 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1931a/0643.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free