Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 52. 26 dec. 1931 - Böra så kallade gratisförslag infordras från leverantörer och entreprenörer? av Gösta Richert
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
chimar, så synes det åtminstone rättvisare och riktigare,
att anbudsgivarna finge direkt ersättning av
beställaren för varje av dem lämnat projekt.
Men har den beställare eller byggherre, vars egen
organisation icke är tillfyllest för projekteringen
eller för programmets upprättande, under sådana
förhållanden, och då han från leverantören och
entreprenören i varje fall icke kan begära att få opartiska
förslag, någon anledning att icke för detta ändamål
vända sig till fristående konsulterande ingenjörer?
Den opartiske konsulterande ingenjörens eget
intresse måste vara helt inriktat på en allsidig
bedömning av varje föreliggande problem och på att
efter alla konstens regler åstadkomma den tekniskt
och ekonomiskt fördelaktigaste lösningen, och detta
är ju identiskt med beställaren-byggherrens intresse.
Den av leverans- och entreprenadintressen oberoende
konsulterande ingenjören är vid förslagets utarbetande
beställarens förtroendeman. Han måste leva
på sitt anseende just i fråga om projektering och
måste därför med alla sina krafter och resurser
anstränga sig för att ernå så ändamålsenliga och väl
genomtänkta förslag som möjligt.
Det torde knappast vara förmätet att påstå, att en
kår av rättrådiga och sakkunniga konsulterande
ingenjörer med förmåga att på ett vederhäftigt sätt
medla mellan olika parter har en viktig uppgift att
fylla och är ägnad att verksamt befordra såväl den
lojala affärsuppgörelsen som en sund teknisk
utveckling. Den konsulterande ingenjörens viktiga
uppgift såsom sakkunnig förmedlare mellan
beställaren och leverantören-entreprenören har
accentuerats genom ett ej sällan mycket påtagligt behov av
dylik förmedling. Båda parterna få i honom så att
säga en första sakkunnig-instans, till vilken
uppkomna meningsskiljaktigheter kunna hänskjutas,
utan att det mera tidsödande och dyrbara
skiljedomsförfarandet behöver tillgripas. Icke mindre
viktig för arbetets ostörda gång är hans uppgift
såsom samordnare av och medlare mellan de skilda
leverantörerna och entreprenörerna vid ett och
samma byggnadsföretag. Den konsulterande ingenjören
bör över huvud taget kunna i hög grad befrämja
icke blott beställaren-byggherrens utan även den
lojala leverantören-entreprenörens intressen.
Mellan leverantörer och entreprenörer föreligger
naturligtvis en bestämd artskillnad ifråga om
vederbörandes verksamhet och förhållande till
beställaren-byggherren. Under det att entreprenören i regel
utför en anläggning efter för varje individuellt fall
särskild uppgjord och av byggherren på förhand
godkänd plan, är leverantören vanligen tillverkare
i stor skala av vissa i stort sett mer eller mindre
generellt fixerade varor eller maskiner. Det ligger
då i sakens natur, att stora fabriker och verkstäder
själva stå som konstruktörer av sina fabrikat. Det
är därför också helt visst riktigt att för vissa
begränsade ändamål infordra förslag från leverantörer, t. e.
inom maskinindustrien. Exempelvis de elektriska
storleverantörerna ha genom sina laboratorier i
högsta grad främjat teknikens utveckling. Förslag till
maskinkonstruktioner, utarbetade av dylika
verkstäder, innefatta då de framsteg, som gjorts under
dessas verksamhet och vilka det måste vara av
intresse för uppdragsgivaren att få sig förelagda. I
sådana fall kommer den konsulterande ingenjörens
insats till en början att begränsas till uppgörande
av program för installation och tillsyn av att
utförandet blir programenligt. Gäller anläggningen
däremot en kombination av standardfabrikat, såsom fallet
vanligen är t. e. inom värme- och sanitetstekniska
branschen, bör självfallet en inom detta område
specialiserad konsulterande ingenjör anförtros
utarbetandet av anläggningens konstruktion.
Naturligtvis är det av vikt, att den konsulterande
inom maskinfacket tager vederbörlig hänsyn till den
för fabriksindustrien nödvändiga standardiseringen
av typer och modeller m. m. och icke i onödan
framtvingar dyrbara specialkonstruktioner, vilket dock
icke utesluter, att det i vissa fall är hans plikt mot
tekniken och uppdragsgivaren att göra front mot
slentrianmässighet.
Stundom förekommer det, att beställaren först
infordrar förslag från ett antal leverantörer eller
entreprenörer och därefter vänder sig till en konsulterande
ingenjör. Denne får då vanligen "börja om från
början" och orientera sig angående betingelserna för
anläggningen. I regel finner han sedan, att en
gemensam jämförelsebasis för de ofta mycket brokiga
förslagens bedömande saknas. Svårigheter uppstå
att förena det tekniskt bästa med det i föreliggande
fall ekonomiskt mest gynnsamma. Eventuellt får ett
nytt, enhetligt program uppgöras och helt nya anbud
eller kompletteringsanbud infordras. Tillvägagångssättet
framstår såsom skäligen bakvänt och medför i
varje fall åtskillig onödig omgång med tid och
arbete. En hänvändelse till en erfaren konsulterande
ingenjör redan från första början är uppenbarligen
ett rationellare förfarande.
Generellt bör emellertid i detta sammanhang
särskilt erinras om att de planer och program, som
uppgöras av den konsulterande ingenjören, inom vilket
fack det vara må, skola lämna full frihet för
anbudsgivaren att, om denne på en eller annan punkt
finner sig kunna föreslå en konstruktivt bättre lösning,
inrymma förslag därtill i sitt anbud. På så sätt kan
också leverantörernas och entreprenörernas speciella
erfarenhet tillgodogöras och teknikens utveckling
genom en sund tävlan verksamt främjas utan onödig
mångdubbling av projekteringsarbetet i dess helhet.
Om man nu försöker betrakta saken enbart ur
leverantören-entreprenörens synpunkt, hur bör då
frågan om de s. k. gratisförslagen bedömas? Ha
leverantörerna och entreprenörerna verkligen intresse
av att bibehålla "gratis"-förslagsystemet, av att
beställare för ett och samma arbete utan något direkt
vederlag begära omfattande förslag från ett flertal
konkurrerande firmor, vilka var och en i sin stad
måste nedlägga ett betydande arbete på
projekteringen och av vilka ändock endast en till slut får
sitt förslag antaget? För alla de övriga måste det
bli ett mer eller mindre smärtsamt konstaterande av
att det på projekteringen nedlagda arbetet – vilket
är av en helt annan art än den rena anbudsberäkningen
– varit ett alldeles i onödan bortkastat arbete.
Dr-ing. Abeles i Wien relaterar en undersökning,
som år 1925 gjordes av ett typiskt exempel på detta
system. I en industriort hade infordrats anbud på
ett vattentorn, varvid i detalj utarbetade anbud
fordrades men anbudsgivarna lämnades fullständig frihet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
