Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 8. 8 aug. 1931 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
58
TEKNISK TIDSKRIFT
8 AUG. 1931
förgasas den något redan vid denna temperatur, vilket
väsentligt kan nedsätta dess hållbarhet, i all
synnerhet som man ,av kostnadsskäl är nödsakad att
dimensionera elementen klent.
Vid årets tekniska mässa i Leipzig utställdes av
Siebert i Hanau en laboratorie-rörugn med
motståndselement av rhodiumtråd, vilken gav l 700°C
arbetstemperatur. Man sade sig även tillverka
iridium-ugnar för 2 000°C. Båda metallerna oxideras icke
vid dessa temperaturer och behöva alltså icke
skyddsgas eller vakuum. Smältpunkten för platina är ca
1 770°C, för rhodium ca l 920°C och för iridium ca
2 340°C.
Platinas elektriska ledningsmotstånd är vid
rumstemperatur 0,107 ohm pr m och mm2. Mellan dess
motstånd och temperaturen gäller ett enkelt
samband, som inom ett stort temperatursområde kan
återgivas med en kvadratisk formel.
Miotstånds-tempera-turkurvan innebär dock ingen nämnvärd avvikelse
från den räta linjen. För platina, rhodium och
iridium är motståndets temperaturkoefficient starkt
positiv. Vid 700°C är motståndet hos Pt ca 81/* ggr så
stort som vid 0°, vid l 000° för Ir 6 å 7 ggr och för Rh
ca 8 ggr resp. värden vid 0°C.
Vår tids belysningsteknik, som använder Wolfram
till glödkroppar och molybden till fästen för
desamma i elektriska lampor, har kraftigt stimulerat
tillverkningen av dessa metaller och därvid utan
tvivel haft att övervinna stora svårigheter inte minst
vid deras neddragning till klen tråd. Det är även
huvudsakligen för den till glödlampfabrikationen
knutna vetenskapliga forskningens behov, som
wol-fram och molybden tagits i bruk som
motståndsmaterial i ugnar för att uppnå arbetstemperaturer av
2 000 å 3 000°C. Detta möjliggöres av de höga
smält-punkterna, för Wolfram ca 3 400°C och för molybden
ca 2 600°C. Metallernas höga pris jämte
nödvändigheten att använda skyddsgas eller vakuum
omöjliggör eller lägger givetvis hinder i vägen för deras
användning i ugnar i industriell drift, men de nämnas,
dock här för fullständighetens skull.
I vakuum kan man med wolframelement nå 3 000°C,
med molybden 2 000°, varvid i båda fallen ett vakuum
med 0,005 mm Hg-tryck är tillfredsställande. Som
skyddsgas användes vätgas eller ännu bättre en
vät-gas-kvävgasblandning med exempelvis 75 % N2
-f-4 25 % H2, av tyskarna kallad "formiergas". Denna
måste vara fullständigt torr och fri från syrgas och
kolsyra. Heraeus i Hanau har för molybden funnit
en utmärkt skyddsgas i metylalkohol, som har
fördelen att icke giva vätgasblandningens
explosionsrisk. I U. S. A. har även ett element bestående av
metallisk Wolfram inbäddad i zirkoniumoxid
paten-terats, vilket uppgives vara avsett att arbeta utan
vare sig skyddsgas eller vakuum. Huruvida goda
resultat uppnåtts å denna väg är mig icke bekant,
men det förefaller icke sannolikt, att en dylik
beläggning, den må utgöras av zirkoniumoxid eller någon
annan eldfast massa, kan göras så kompakt, att deri
i ett jämförelsevis tunt skikt utgör ett effektivt
gasskydd, förhindrande oxidation av metallen. När det
gäller wolfram bestå motståndselementen stundom
- icke av tråd eller band utan av kroppar av
wolfram-pulver, pressat till viss form och sintrat i neutral
atmosfär, ett förfarande, som är att hänföra till den
moderna teknik, vilken benämnts metallkeramik, och
som inom sig rymmer exempelvis framställning av
Widia-dragskivor m. m. Svetsning av Wolfram och
molybdenelement kan ske med atomärt väte enligt
Langmuir.
Som motståndsmaterial har även tantal med dess
höga smältpunkt ca 3000°C satts ifråga, men det
har givetvis ej något större praktiskt intresse, ehuru
det på sin tid användes till lyskroppar i glödlampor.
I Feuerungstechnik 1924 omnämnes ett av Rudolf
Schnabel uppfunnet motståndsmaterial benämnt
Ke-ramonit, som består av ett metallskelett med en
kera-misk beläggning, som penslats på och bränts fast.
Detta material skulle vara ytterst okänsligt för
temperaturväxlingar, vara mjukt och kunna lindas till
spiraler utan att beläggningen skadas samt tåla
l 800°C. Då man icke senare hört något härom, torde
dock uppgifterna innebära avsevärda överdrifter.
Den storslagna utveckling, som de elektriska
inot-ståndsugnarna nått i våra dagar, har så gott som
uteslutande baserats på nikrom som motståndsmatérial.
Utgående från dr Marsh’s patenter av år 1908
ut-experimenterade firman Hoskins i U. S. A. under de
följande åren för ändamålet användbara legeringar.
Sedan patenttiden utgått, tillverkas numera nikrom
av många verk, priset har nedgått, och
användningsområdet har givetvis mycket ökats. Detta materials
bearbetning och dragning till tråd torde dock ännu i
denna dag, ca 20 år senare, erbjuda väsentliga
svårigheter. Nikrom är emellertid nu en utmärkt produkt,
vars huvudsakliga nackdel ligger i den snäva övre
begränsningen av dess temperaturområde. Genom
förändringar i sammansättning och tillverkningssätt
har det successivt förbättrats, så att tillverkarna för
de högsta kvaliteterna för åtminstone grövre
dimensioner anse sig kunna tillåta l 150°C som
maximitemperatur å elementen.
Under namnet nikrom innefattas en grupp
legeringar, för vilka grundtypen är ca 80 % Ni och 20 %
Cr. Från denna analys givas dock avsevärda
avvikelser. Kromhalten kan varieras från ca 10 till
35 %. På bekostnad av såväl nickel som krom
tillsättes stundom järn intill ca 25 %. För att förbättra
legeringarnas egenskaper i skilda avseenden tillföres
även några procent mangan och molybden, endera
eller båda tillsammans. Nickelhalten kan på så sätt
nedgå till 50 %.
Rent nickel, vars smältpunkt är ca l 435°C,
oxideras avsevärt, om det upphettas i luft till 900° å
l 000°, blir grovkristalliniskt och sprött, beroende på
att oxidationen följer korngränserna. Kromtillsats
minskar dess oxidationsbenägenhet. Med växando
kromhalt tilltager denna oxidationsbeständighet,
varjämte strukturen förfinas och korntill växten hämmas,
Krom ökar emellertid i hög grad
bearbetningssvårigheterna, varför man i motståndstråd eller -band icke
kunnat gå över ca 35 % Cr. Järn ökar nikrom s
elektriska ledningsmotstånd. En erfaren
ugnstekniker har som sin erfarenhet meddelat mig, att do
järnhaltiga kvaliteterna stoppa bättre i reducerande
ugnsatmosfär, men att de efter längre tids drift å
andra sidan bli sprödare än de järnfria. Molybden
har man funnit förbättrar hållfasthetsegenskaperna,
och mangan ökar oxidationsbeständigheten.
Svavelhaltiga gaser, framförallt svavelväte, utöva
ett fördärvbringande angrepp å nikrom. Atmosfären
i en elektrisk motståndsugn är väl mera sällan svavel-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
