Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 2. Feb. 1931 - G. Swedenborg: Undersökningar beträffande ömsesidiga induktionen mellan parallella, i ändpunkterna jordade ledningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HÄFTE 2
TEKNISK TIDSKRIFT
FEBR. 1931
ELEKTROTEKNIK
INNEHÅLL: Undersökningar beträffande ömsesidiga induktionen mellan parallella, i ändpunkterna jordade
ledningar, av G. Swedenborg. - Television, av E. T. Glas. - Notiser. - Litteratur. - Föreningsmeddelanden.
UNDERSÖKNINGAR BETRÄFFANDE ÖMSESIDIGA
INDUKTIONEN MELLAN PARALLELLA, I ÄNDPUNKTERNA
JORDADE LEDNINGAR.1
Av G. SWEDENBORG.
Kännedom om storleken av ömsesidiga induktionen
mellan i ändpunkterna jordade ledningar är av
stor betydelse för bedömning av inverkan från
kraftledningar och elektrifierade järnvägar på
svagströms-ledningar. En tillförlitlig metod för beräkning av de
inducerade spänningar, som alstras vid
kortslutningar och jordfel i starkströmsnäten, är synnerligen
önskvärd. Problemet är emellertid ganska
svårtillgängligt, enär ju jorden ingår som del i de med
varandra kopplade strömkretsarna. Strömmarnas
fördelning i jorden måste sålunda ha en väsentlig
inverkan. Då man ej vet något om jordens
beskaffenhet i elektriskt avseende på de större djupen, måste
man använda sig av hypoteser för att få fram
åtminstone närmevärden å induktionsverkan.
Tidigare tänkte man sig återgångsströmmarna i
jorden koncentrerade till en linje under den
inducerande ledaren. Valdes härför spegellinjen, erhöllos
alldeles för små värden på ömsesidiga induktionen.
Tänkte man sig återgångsströmmarna koncentrerade
till större djup, framgick det, att detta ej var
oberoende av avståndet mellan den inducerande ledningen
och den ledning, där induktionen uppkom.
Vid mätningar i Mellan-Sverige för en del år sedan
med Vattenfallsstyrelsens stamledning Trollhättan-
Västerås som inducerande ledning, visade det sig, att
det tänkta ekvivalenta djupet för
återgångsströmmarna måste väljas av storleken 3 å 10 km för att
överensstämmelse skulle erhållas med de uppmätta
värdena. Man ser härav, att jordskorpans elektriska
beskaffenhet på avsevärda distanser från ytan bör
vara av betydelse.
Den av BREISIG i en äldre upplaga av
"Theore-tische Telegraphie" angivna formeln
m
= 2 (log - - q\ 10~4 H/km.;
där l = parallellismens längd,
a m avståndet mellan ledningarna,
q = en konstant >> 1.
i Föredrag" vid Svenska elektroingenjörsföreningens
manträde den 7 nov. 1930.
begagnades på sin tid som beräkningsnorm.
Konstanten q var härvid avsedd att ersätta siffran l i
uttrycket för ömsesidiga induktionen mellan två
parallella enkelledare utan återgångsledning:
m :
–––-1)10~4 H/km.; (l stort relativt a)
Meningen med införandet av q i formeln var alltså
att taga hänsyn till inverkan av återgångsströmmarna
i jorden.
Det visade sig emellertid i praktiken, att q måste
väljas högst olika i olika fall för att
samstämmighet med mätresultaten skulle ernås. I Sverige
erhölls bästa överensstämmelsen i allmänhet med
q = 2,5 å 3,5. I Tyskland fick man i vissa fall välja
q så pass stort som 7. Då q skall subtraheras från
en logaritmterm av samma storleksordning, inser
man omedelbart betydelsen av variationerna.
Formeln kunde i själva verket på grund av
föränderligheten hos q knappast anses vara praktiskt användbar.
Då den internationella rådgivande kommittén för
långdistanstelefoni (CCI) bildades år 1924, upptogos
bl. a. störningsproblemen som en särskild huvudgrupp
av frågor för behandling. För beräkning av
induktionen från en i ändpunkterna jordad ledning
föreslogs formeln
0,004 u/,
m = –=- H/km.
y/ö
där a - ledningsavståndet i meter (som
maximalvärde för formelns giltighet angavs l 000 meter).
Mätresultaten i Sverige visade i regel 3 å 4 ggr
större induktion än den formeln gav. Härtill kom,
att beroendet av ledningsavståndet enligt
rotuttrycket i nämnaren gav en felaktig bild av de
faktiska förhållandena, i det att induktionen enligt
formeln avtager för hastigt med ledningsavståndet vid
små värden, för långsamt vid stora värden å a.
F. ö. är m, enligt vad som sedermera visat sig, starkt
beroende av periodtalet, vartill hänsyn icke tagits i
någon av hittills omnämnda räknemetoder.
Man fick söka sig fram på nya vägar för att få
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
