Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 2. Feb. 1931 - E. T. Glas: Television. En översikt av grundläggande fakta, apparatur och resultat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
speglar, genom vilkas ömsesidiga inverkan en
ljusstråle kan fås att beskriva en zigzag-linje över
föremålet. Senare användes skivor med prismatiskt
slipad kant av varierande sektion, trumspeglar etc. Det
hela är ju ett optiskt reflektionsproblem, som kan
lösas på många sätt<footnote>Analys medelst en som sökare använd katodstråle har
också använts; katodstrålen i mottagningsänden påverkar då
en fluorescerande skärm, på vilken bilden synes./footnote>
2. Sändningsanordningen.
Den numera vanligaste konstruktionen stöder
sig på genomsläppriing av en liten del av ett
parallellt ljusknippe med tillhjälp av en
analysator-skiva ("scanning-disc"), som först uppfunnits av
PLOTNOW 1884, men vanligen benämnes
Nipkow-skiva. Denna skiva är försedd med en serie
små, cirkulära hål av ca l mm diameter, anbragta
utmed en spirallinje med ganska liten stigning.
Endast ett spiralvarv användes, där skillnaden i radiellt
avstånd mellan varvets begynnelse- och slutpunkt blir
lika med deri till analysatorskivans plan reducerade
bildens höjd, under det att denna bilds bredd
bestämmes av perifera avståndet mellan två på
varandra följande hål. Endast ett hål i sänder får
nämligen släppa igenom ljus. Om en kraftig ljuskälla
uppställes på ena sidan analysatorskivan och det givna
föremålet på dessa andra sida, kommer vid skivans
rotation på grund av de små hålens spiralställning ett
ca l mm brett ljusknippe att småningom överfara
hela det föremål, vars bild skall sändas. För att
bilden ej skall bli för utpräglat randig, överlappa hålen
varandra något, så att radiella avståndet mellan två
på varandra följande håls centra alltid är mindre än
håldiametern. Vid skivans rotation analyseras
tydligen föremålet i lika många parallella strimlor som
antalet hål i skivan. Antalet hål bör således vara
minst 50, om en någorlunda acceptabel ansiktsbild
önskas. Också här har man prutat ned antalet till
exempelvis 30 för amatörtelevision etc., men man får
då ej heller tillfredsställande resultat. Då skivan
ger en bild för varje varv, som den roterar, bör
varvtalet vara 16-17 per sek., motsvarande ca 1000
varv/min. Som förut nämnts, betingas bildens
storlek efter analys helt och hållet av skivans
geometriska dimensioner, närmare bestämt av hålens
avstånd, och då detta av praktiska skäl ej kan göras
alltför stort, får man vid analysatorskivor av
rimliga dimensioner nöja sig med ganska små bilder
efter analys, t. e. 4 X 4 cm, åtminstone då endast
ett ljusknippe användes för analyseringen.
<footnote>För syntesen vid mottagning användes en kongruent
hålskiva (jfr följande framställning)./footnote>. Det är
känt, att ALEXANDERSON använt 7 ljusknippen
samtidigt åtminstone för syntes på mottagningssidan.
Där skulle bildstorleken kunna ökas genom
projektion på en skärm, men en gräns nås snart nog,
beroende på att ögat börjar urskilja bildens olika
element. Den starka begränsning av bildstorleken,
som sålunda särskilt för amatörtelevision synes
ofrånkomlig med nuvarande system, är ett ganska
betydande hinder för televisionens popularisering.
Stundom har man sökt kringgå svårigheten genom
att först framställa en filmbild av föremålet, vilken
kan analyseras betydligt skarpare, men man är då
inne på ett slags "fjärrbiograf" i stället för verkligt
fjärrseende.
Belysningen av det föremål, vars bild skall
sändas, kan tänkas ordnad på två principiellt skilda
sätt, direkt eller indirekt. Erfarenheten har visat,
att ej mindre än 16 000 nlj., alltså en intensitet, som
är svår att uthärda för ögat, erfordras för att få en
skarp bild om ca 6 cm2 av ett föremål på något över
1 m avstånd från ljuskällan vid användning av så
goda linser, som överhuvudtaget kunna frambringas.
Den indirekta belysningen, varpå vi för övrigt
närmast tänkt vid klarläggandet av analysatorns
funktion, förminskar obehaget för "patienten"; det är
ju här egentligen en liten intensiv men momentant
rörlig ljusfläck, som bestryker föremålet, t. e.
ansiktet. Dettas olika partier återkasta emellertid ljuset
i divergerande ljusknippen åt olika håll. Då
samling knappast är möjlig, måste man gå in för
användning av flera stycken fotoceller med stor
ljuskänslig yta för att taga vara på det spridda,
reflekterade ljuset. Bell Telephone har sålunda använt
tre, vid sidan av föremålet och över detsamma
anbragta fotoceller med en sammanlagd aktiv yta av
ej mindre än 770 cm2. De tre fotocellernas
strömmar kombineras till en gemensam förstärkare. Då
de ljusknippen, som analysera föremålet, äro väl
skilda från varandra även på något avstånd, spelar
det ej heller någon större roll, om föremålet
befinner sig i måttlig rörelse från eller till televisorn, ett
 |
|
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
