Teknisk Tidskrift / 1931. Elektroteknik / 61 (1871-1962) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 4. April 1931 - E. T. Glas: Television. En översikt av grundläggande fakta, apparatur och resultat

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Fig. 6. Neonlampor. Lampan t. h. är Bell Telephones
ursprungliga från 1927. Dess utseende är karakteristiskt för de oftast
använda lamporna för televisionsmottagning. Lampan t. v. en
av B. T. senare utbildad, vattenkyld typ.



Fig. 8. Detalj av televisionsmottagaren, som användes av
Bell Telephone 1927. Man ser på bilden fr. v. bildramen,
analysatorskivan, neonlampan och drivmotorerna.


med televisionssignalen, kommer alltså lampans sken
också att variera på samma sätt som signalens styrka:
en användbar omformare från elektrisk ström till
belysning är funnen. (I själva verket råder
proportionalitet mellan lampströmmen och
belysningsintensiteten.) Emellertid måste också lampan utformas så.
att den blir praktiskt användbar för bildåtergivning.
I och för detta fordras sålunda att man skall ha att
tillgå en jämnt lysande yta av ungefär samma
storlek som bilden. En av lampans elektroder, den som
tjänstgör som katod, bör alltså utformas som en
fyrkantig platta e. d. Skenet måste uppstå på
plattans utsida, ej mellan elektroderna som hos vanliga
neonlampor. Denna senare uppgift kan lösas genom
att man gör avståndet mellan de båda parallella,
plana elektroderna så litet, att jonisation ej kan



Fig. 7. Neonlampans verkningssätt.

uppstå mellan dem. Vid tillräckligt litet avstånd blir
nämligen eventuellt alstrade joners fria väglängd så
liten, att en jon ej hinner förvärva den för
stötjonisation erforderliga rörelseenergien, innan jonen
kolliderar och då förlorar sin rörelseenergi, som ej
är tillräcklig för söndersprängning av ett eventuellt
förut mötande komplex. Enligt denna princip äro de
vanliga lamporna för televisionsmottagning
konstruerade[1]. Skenet uppstår alltid vid den negativa
elektroden, varför lampan måste inkopplas med rätt
likströmspolaritet. Hänsyn måste också tagas till den
av mottagaren likriktade växelströmmens fas i
förhållande till likströmmen. När televisiorissignalen är
stark, måste ju lampan lysa upp mera, dvs. den
likriktade växelströmmen måste understödja
batterispänningen. Ett arrangemang, som utan vidare ger rätt
fas, är t. e. en detektor för gallerlikriktning, åtföljd
av ett udda antal kapacitets-motståndskopplade
förstärkningssteg. Den statiska lampströmmen, som ger
bildens grundton, kan regleras med tillhjälp av
gallerpotentiometern; således har man i sin hand att
återinföra fotoströmmens medelvärde, som ju ej
överfördes.

En väsentlig procedur i mottagningsänden är den
syntes, varigenom bildelementen undan för undan
grupperas till den sökta bilden. Man vill, att
samtliga belysningsimpulser skola inplaceras så, att deras
lägen i bilden fördelas likformigt med lägena hos de
element, vari föremålet analyserats i sändningsänden.
Detta sker enklast genom att mellan neonlampan och
åskådaren uppställa en analysatorskiva, som är
utförd på alldeles samma sätt som den analyserande
skivan. Neonlampan uppställes omedelbart bakom
skivan, så att den rektangulära elektroden kommer
att "randas" av spiralen. Betraktas nu neonlampan
genom skivan, när denna roterar, ser man ett
rektangulärt, i svagt rött lysande fält, förutsatt att
lampströmmen är konstant. När televisionssignalen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>