Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 4. April 1931 - A. Ritzler: Regulatorer av reostattyp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
<h1>REGULATORER AV REOSTATTYP.<</h1>footnote>Föredrag vid Elektroingenjörsföreningens sammanträde
den 25 april 1930.</footnote>
Av A. RITZLER.
Inledning.
Regulatorer av reostattyp kunna särskiljas i
direktverkande regulatorer, där magnetmotståndet är
inbyggt i regulatorn, och indirekt verkande regulatorer,
där magnetmotståndet är uppställt separat och
förbundet med regulatorn genom mekanisk överföring
(förställningsorgan el. manöverorgan).
Samtliga indirekt verkande regulatorer av
reostattyp på ett undantag när tillhöra de s. k. tröga
regulatorerna till skillnad från de moderna s. k.
snabbregulatorerna, vare sig till regulatorn hänföres
impulsorgan och magnetmotstånd, vilket torde vara
riktigast, då ingen reglering äger rum utan
magnetmotstånd - eller med regulator förstås endast
impulsorgan. Då de tröga regulatorerna numera knappast
hava någon praktisk betydelse, komma i det följande
endast snabbregulatorer av reostattyp att behandlas.
Vad som närmast karakteriserar en snabbregulator
vid jämförelse med en s. k. trög regulator, är en
stark överreglering i kombination med elastisk
återföring.
Vi antaga, att en generator arbetar med en viss
spänning och en spänningsändring inträder på grund
av belastnings- eller varvtalsändring. Genom den
ändring i regulatorns inställning, sorn härigenom
förorsakas, förändras spänningen efter en viss kurva, vars
branthet med hänsyn till risken för pendlingar ej kan
stegras över ett visst värde. Då emellertid alla
generatorer och mataremaskiner besitta en viss
elektromagnetisk tröghet, bestämd av den s. k.
tidskonstanten, vars storlek är beroende av självinduktion och
motstånd i fältströmkretsen, kommer strömmen efter
spänningen med en tid, som för en viss
regleringsimpuls är proportionell mot tidskonstanten. Den tid.
som åtgår, innan regleringsförloppet är avslutat och
generatorspänningen uppnått jämviktsläge, benämnes
regleringstid. Enär tidskonstanten är given, kan
regleringstiden ändras endast genom hastigheten hos
regleringsorganet. Om emellertid regleringshastigheten
stegras utöver ett givet värde och regleringsorganen
ej äro försedda med särskild återföringsanordning,
återreglerar regulatorn, först efter det att strömmen
nått jämviktsläget. Är regleringshastigheten härvid
för stor, inträda lätt pendlingar. Om dessa
pendlingar kompenseras genom dämpning, blir följden en
minskning av regleringshastigheten och en ökning av
regleringstiden. För att reducera regleringstiden till
ett minimum utan att trots högre regleringshastighet
riskera pendlingar äro moderna regulatorer försedda
med återföring. Inträder en ändring i det elektriska
tillståndet, vilket har till följd, att en viss kraft
påverkar det reglerande systemet - antingen
servomotor eller vridsystem - verkar återföringen i första
hand som en fast punkt. I återföringsorganet
upplagras därvid en viss energi, som kommer till
utlösning, först sedan skillnaden mellan det elektriska
momentet och momentet från förställningsorganet
reducerats till ett minimum. Detta innebär, att
regleringsförloppet avbrytes, innan strömmen nått sitt
jämviktsläge, varför en större regleringshastighet än
vad som är fallet vid anordningar utan återföring här
kan tillåtas utan risk för pendlingar.
Då bland indirekt verkande snabbregulatorer av
reostattyp endast den av professor THOMA
konstruerade regulatorn, som impulsorgan betraktad, och av
direktverkande snabbregulatorer av reostattyp endast
Brown Boveris regulator kunna anses fylla de
fordringar som i praktiken ställas på en snabbregulator,
kommer i det följande endast dessa båda typer att
närmare beskrivas.
Thoma-regulatorn
består av en oljepump, styrventil och servomotor.
Oljepumpen är en ventillös kugghjulspump, som
suger oljan ur en behållare och för densamma till
styrventilen och servomotorn. Oljepumpen drives
antingen medelst rem eller med direktkopplad motor.
Regulatorns huvudventil manövreras från ett som
voltmeter kopplat ferrodynamiskt styrorgan. Den
består av en hästskoformig kärna av
transformatorplåt, som uppbär lindningen, samt ett ankare, som är
förbundet med ventilen. Mellan kärna och ankare
finnas två trånga luftgap. Det magnetiska fältet
flyter för den skull till största delen genom järnkärnan.
Härigenom bibringas styrorganet en i förhållande till
energiförbrukningen stor manöverkraft i motsats till
de vanligen använda solenoidspolarna enligt Ferraris
system. Servomotorn påverkar shuntreostaten
antingen direkt genom en kuggstång, såsom framgår av
vidstående bild 2, eller genom en kedjeöverföring.
Sjunker generatorns spänning av någon anledning,
exempelvis ökad belastning eller minskat varvtal, så
sjunker den magnetiska dragkraften på
spänningsreläet och ankaret, liksom den därmed förbundna
styrventilen rör sig nedåt. Tryckolja tillföres härvid
servomotorn över huvudventilen. Genom det
övertryck, som härvid uppstår, förflyttar sig
servo-motorkolven, och kuggstången förskjuter sig
följaktligen åt vänster, varigenom en del av det till
densamma kopplade regleringsmotståndet kortslutes. Genom
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
