Teknisk Tidskrift / 1931. Elektroteknik / 70 (1871-1962) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 4. April 1931 - A. Ritzler: Regulatorer av reostattyp

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ökad impedans i vridspolekretsen. Det elektriska
momentet på trumman och ankaret blir följaktligen
mindre, och regulatorn inställer en motsvarande högre
spänning. På detta sätt kan en överkompoundering
intill 15 % erhållas. Önskas högre
överkompoundering, kan dylik uppnås genom yttre tillsatsmotstånd
eller handregleringsmotstånd.

I centraler med flera generatorer i parallelldrift kan
det synas tillräckligt att förse endast en del av
generatorerna med snabbregulatorer. Användandet av en
regulator för flera maskiner har emellertid den
nackdelen, att man ej kan kontrollera, hur den wattlösa
strömmen fördelar sig på de olika generatorerna. Det
måste därför anses som ett oeftergivligt villkor för
en idealisk reglering, att varje generator förses med
sin regulator. Härvid är det emellertid ej tillräckligt,
att regulatorernas vridsystem vid generatorer i
parallelldrift endast påverkas av spänningen, enär
generatorerna då vid samma spänning komme att arbeta med
helt olika strömbelastning. Det är därför nödvändigt,
att regulatorernas vridsystem påverkas såväl av
spänningen som av linjeströmmen.

Detta kan ske på två olika sätt. Dels kan
varje regulator utom till en
spänningstransformator anslutas till
en strömtransformator, s. k.
kompensationstransformator, en per
generator. Denna strömtransformators
sekundärlindningar kopplas i
polygon till de i
parallelldrift arbetande
generatorerna enligt fig. 9,
där 12 och 13 beteckna
anslutningsklämmorna å
regulatorn enligt fig. 11, l₁ - l₂ sekundärlindningen
till nyssnämnda strömtransformator. Om härvid en
av generatorerna av någon anledning skulle föra mer
ström än övriga i parallelldrift arbetande generatorer,
påverkar detta över den till den förstnämnda
generatorn hörande kompensationsströmtransformatorn
de övriga i polygon kopplade transformatorerna, och
en stabilitet åstadkommes. Denna koppling är
emellertid relativt komplicerad, varför man vanligen i
stället använder statiska regulatorer med
kompensationstransformatorer, där varje generator med
regulator och tillbehör utgör en separat enhet.



Fig. 9. Polygonkoppling av strömtransformator.



Fig. 10. Koppling för flera generatorer i parallell.



Fig. 11. Kurva för tillsatsvektorerna (R. S. T.) som funktion
av effektfaktorn.

Principen för kopplingen i detta fall framgår av
närstående fig. 10, där regulatorn förutom till en
spänningstransformator, inkopplad mellan faserna R-S, är
ansluten till en strömtransformator i fas R. Uppritas nu
en kurva över tillsatsvektorns ändringar som funktion
av effektfaktorn genom att projicera de olika
strömvektorerna på spänningsvektorn R-S, erhålles fig. 11.
Som härav framgår, är kurvan för S tämligen
oberoende av effektfaktorn, under det att kurvan R visar
starkt kompounderingstillskott för en relativt liten
ändring av effektfaktorn på så sätt, att
kompounderingen stiger med stigande effektfaktor - det vill med
andra ord säga ökad spänning - under det att fas
T arbetar åt motsatt håll. Vid generatorer i
parallelldrift anslutes därför regulatorn förutom till en
enfas-spänningstransformator även till en
strömtransformator i fas E, dvs. den förilande av de båda faser,
till vilka spänningstransformatorn är ansluten. Om
effektfaktorn vid den ena av de i parallelldrift
arbetande generatorerna sjunker, minskas
kompounderingstillskottet. Fjädermomentet hos regulatorn tager
överhand över det elektriska momentet, och denna
regulator inställer följaktligen en lägre
magnetisering, alltså högre spänning.

Om samtidigt med kompensation även
kompoundering önskas, anslutes regulatorn dessutom till en
strömtransformator i fas S, varvid alltså
överkompoundering kan ernås praktiskt taget oberoende av
effektfaktorn.

Regulatorer enligt denna princip utföras för såväl
likström som växelström och ha fått en synnerligen
vidsträckt användning inom olika arbetsområden,
nämligen såsom spänningsregulatorer,
strömregulatorer, överströmsskyddsregulatorer, effektregulatorer
och effektfaktorregulatorer. Som spänningsregulator
för växelström användes regulatorn för reglering av
spänningen vid synkrongeneratorer i enkel- eller
parallelldrift; för reglering av induktionsregulatorer
med elektrisk styrning och oljetrycksstyrning; som
effektregulator vid ångturbiner, omformare och
svänghjulsomformare samt i träsliperier; som
strömregulator vid valsverk, träsliperier och elektriska ugnar;
som överströmsskyddsregulator vid generatorer; som
effektfaktorregulator vid synkrongeneratorer och vid

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>