Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Häfte 4. April 1931
- Insänt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
INSÄNT
Reaktiv effekt och energi ännu en gång.
Genom det av I. E. C. (Advisory Committee nr 1)
fattade beslutet, att enheterna för reaktiv effekt och reaktiv
energi skola benämnas kvar och kvarh är själva
sakfrågan nu avgjord. Man kan med tillfredsställelse
konstatera, att särskilda enheter för nämnda storheter blivit
antagna, vilket utgör en avsevärd lättnad vid redigering
av kraftkontrakt och dylika handlingar. För praktiskt
bruk i driftspråk äro namnen icke fullt lyckliga, emedan
ljudlikheten mellan kW och kvar är alltför stor,
åtminstone när telefonorder skola givas. Beteckningarna äro
också tunga i skriftspråk; de innehålla ju två bokstäver
mera än motsvarande beteckningar för aktiv kraft.
Dr Wennerbergs svar på mitt sista inlägg i denna
fråga tarvar icke bemötande, men det innehåller en
viktig upplysning, som gör Wennerbergs opposition mot
nya enheter begriplig. Wennerberg avser nämligen med
reaktiv effekt den magnetiska effektens amplitud.
Eftersom denna amplitud är en effekt i vanlig
bemärkelse eller vad jag kallar aktiv effekt, är det tämligen
självklart, att den skall mätas i kW.
Det är emellertid icke nämnda amplitud, som avses,
och för vilken en ny måttenhet blivit antagen.
Undertecknad har hela tiden med reaktiv effekt avsett den
storhet som i tyskt språkbruk benämnes "Blindleistung".
Denna "Blindleistung" brukar beskrivas såsom
produkten av den induktiva strömstyrkans effektivvärde och
spänningens effektivvärde.
Alltså:
Pp = EI cos[fi] där I cos[fi] = den "aktiva"
strömstyrkan,
Pq = EI sin[fi] där I sin[fi] = den induktiva
strömstyrkan,
Ps = EI.
E och I äro effektiva medelvärden. Pp och Pq bliva
därvid också medelvärden. Wennerberg påstod i sin
ursprungliga artikel, att Pp är konstant. Detta påstående
har upprepats i Wennerbergs artikel om fysiska
storheter och enheter. Påståendet är emellertid oriktigt,
åtminstone om man avser enfasig växelström. Man
måste skilja mellan konstanta värden ocli medelvärden
i synnerhet när det gäller multiplikation.
Jag har förut påpekat, att Wennerbergs uppfattning
är subjektiv. Subjektiviteten yttrar sig just i nämnda
påstående, på vilket hela bevisföreningen synes vila.
Om E är ett konstant medelvärde och I är ett konstant
medelvärde samt [fi] dessutom är konstant, blir Pp ett
konstant medelvärde av en sinusfunktion. Det finnes
ingen anledning att undandölja det faktum, att den
aktiva effekten, dvs. den effekt som mätes med en
wattmeter, är variabel och att wattmetern anger
medelvärdet. Det finnes icke heller något hinder att uppfatta
den reaktiva effekten såsom produkten av strömstyrkan
och den 90° fasförskjutna spänningen. Detta
betraktelsesätt överensstämmer med de mätningsförfaranden, som
vanligen tillämpas vid kraftleveranser och möjliggör den
induktiva strömstyrkans uttryckande i effektskala.
Erfarenheten har visat, att detta betraktelsesätt giver
stor överskådlighet och enkla beräkningsmetoder vid
lösandet av ett stort antal av de problem, vilka
förekomma som rutinarbete inom kraftverks- och
kraftöverföringstekniken.
Vid värdesättning av reaktiv belastning i fråga om
kraftleveranser är det nödvändigt att utgå från
tidsintegrerande mätare. Jag har svårt att förstå, hur
integrering av den magnetiska effektens amplitud skall
kunna ske.
I övrigt ber jag rörande Wennerbergs nämnda
avhandling få påpeka följande.
Enligt deduktionerna är a = en dimension
(vinkeldimension) medan a2 = ett tal. Det finnes en känd
storhet som har samma egenskap som a, nämligen (-1)1/2
Nämnda storhet betecknas vanligen med j och användes
ofta för att skilja storheter av olika kategorier,
exempelvis inom vektorkalkylen.
Man kan uttrycka den skenbara effekten Ps på
följande sätt Ps = Pp + j Pq.
Impedansen Z kan uttryckas Z = r + j x.
Effektförlusten i en impedans = I2 . Z = I2 . r + j I2x.
Överallt betecknar j framför en storhet, att storheten
i fråga är av annan dimension än övriga storheter. För
att klargöra riktigheten av dessa matematiska
operationer behövas inga "bildvinklar", fastän jag ju måste
medgiva, att allt som synes förmedlas till medvetandet
i form av bilder av något slag.
Man kan emellertid visa resultatens riktighet direkt
genom mätningar, som icke med nödvändighet förutsätta
bildvinklar. Detta är tillräcklig verifikation på de
matematiska operationernas riktighet.
Wennerbergs "högre addition" är ju ingenting annat
än vad man i dagligt tal kallar vektoriell eller
geometrisk addition, exempelvis addition av två hastigheter
med olika riktning o. d.
Att man behöver använda geometrisk addition för
två storheter beror tydligen därpå, att de hava olika
dimension. Med olikhet i dimension avses därvid även
olika riktning enligt Wennerberg.
Diskussionen rörande det föreliggande problemet
torde nu hava lett till ett klarare läge. Slutsatserna äro,
så vitt jag kan se, följande:
Kraftverken behöva använda begreppet reaktiv effekt
i betydelsen "Blindleistung" men hava ingen
användning för begreppet reaktiv effekt i betydelsen "den
magnetiska effektens amplitud". Det är kraftverkens
representanter, som påfordrat en särskild enhet för den
storhet, de behöva använda. Därav följer, att
kraftverkens önskan angående enhetens betydelse bör
respekteras.
Påståendet att man genom tillgodoseendet av ett
allmänt konstaterat behov av en ny måttenhet och
tillämpandet av ett teoretiskt betraktelsesätt, som ansluter sig
till för handen varande förutsättningar, stiger en trappa
ned på ett helt annat plan, må stå för Wennerbergs
räkning, om det fortfarande vidhålles.
Ingenjör Körner har, så vitt jag fattat rätt, i sitt sista
inlägg medgivit, att det ena betraktelsesättet i och för
sig kan anses lika berättigat som det andra.
I vilket fall som hälst hoppas jag hava påvisat, att
man kan mäta den reaktiva effekten i annan måttenhet
än kilowatt, vilket från min sida utgjorde den
ursprungliga frågeställningen.
Det vore önskvärt att svenska elektroteknici nu
enades om att använda den enhet som IEC beslutat,
åtminstone i skriftspråk.
Man kan därvid tänka sig följande riktlinjer:
Produkten av ström och spänning angives generellt i
VA, kVA resp. MVA. Uppgiften att en viss belastning
utgör så och så många kVA innebär i sig själv ingen
uppgift om effektfaktorn, varav följer, att benämningen
kVA etc. är användbar även i de fall, då effektfaktorn
är 1 eller 0.
Aktiv effekt angives i W, kW resp. MW.
Reaktiv effekt angives i var, kvar resp. Mvar.
Den reaktiva effekten anses utgöra en positiv
belastning, när fasförskjutningen är induktiv och en negativ
belastning när fasförskjutningen är kapacitiv.
Eftersom aktiv effekt och reaktiv effekt båda äro att
uppfatta såsom produkt av strömstyrka och spänning,
kan man naturligtvis, som ovan är antytt, angiva nämnda
storheter i kVA. Det ligger emellertid i sakens natur,
att man alltid bör angiva en storhet i den måttenhet som
är avsedd för ändamålet. Följden härav blir, att man
alltid bör angiva den aktiva effekten i kW, den reaktiva
effekten i kvar och den skenbara effekten i kVA.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Fri Oct 18 15:27:39 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tektid/1931e/0077.html
