Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Häfte 4. April 1931
- Föreningsmeddelanden
- Rättelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
76
TEKNISK TIDSKRIFT
4 APRIL 1931
FÖRENINGSMEDDELANDEN
Svenska elektroingenjörsföreningen, avdelning av
Svenska teknologföreningen, avhöll fredagen den 6 mars
1931 ordinarie sammanträde i serien Svagströms- och
radioteknik å föreningens lokal.
Vid sammanträdet presiderade föreningens nyvalde
vice ordförande verkstadsdirektör HELGE ERICSON. Sedan
sammanträdet öppnats, inträdde i föreningen
stadgeenligt civilingenjörerna J. C. RAGNAR FORSSMAN, GÖRAN
L. J. KRUSE, JOHN-HENRY SAGER samt F. SIWAN efter
anmälan. Vidare invaldes följande nya medlemmar:
ingenjör MARTIN BERGGREN, ingenjör ERIC DORMAN,
civilingenjör WIDAR EKSTRÖM, ingenjör DAVID SAMUELSSON samt
ingenjör IVAR SANDQUIST.
Härefter övertog linjeingenjör E. MAGNUSSON ordet för
ett med ljusbilder illustrerat föredrag "Från
telegrafverkets försöksstation i Stockholm till
rundradiostationen i, Spånga, exposé över en rundradioanläggnings
utveckling".
Den historiska utvecklingen är följande: 1923
uppsattes den första försökssändaren, följd av den andra
sändaren år 1925, varefter den tillsvidare sista länken i
utvecklingskedjan, Spångastationen, beställdes år 1929
för att tagas i drift år 1930.
De tre viktigaste anledningarna till denna snabba
nydaning äro, radioteknikens mycket hastiga utveckling,
som föranlett utbyte för att utrustningen skulle
motsvara tidens krav; snabbt tilltagande publikt
radiointresse samt slutligen den ökade trängseln i etern, som
framtvungit en måhända ur andra synpunkter icke
önskvärd ökning av sändningseffekten.
Den första stationen, försöksstationen, inrymdes i
telegrafverkets undervisningsanstalts lokaler i
Malmskillnadsgatan 19 B. Den var av amerikansk tillverkning,
fabrikat Western Electric, och betingade ett pris av 39 000
kr. Den enligt nutida krav blygsamma utrustningen
arbetade med en effekt av 0,5 kW och gjorde trots vissa
brister god tjänst för ett område med 10-12 km
omkrets, där c:a 2 mV fältstyrka erhölls. Svagheterna
bestodo i ringa effekt, begränsad modulering på 30 à
40 % samt bristande frekvensstabilitet. En massa
värdefulla erfarenheter samlades och nödvändiga
mätningar för planerande av den kommande permanenta
stationen utfördes emellertid med tillhjälp av denna
försöksstation. Moduleringen skedde som vid de flesta
tele-fonisändarstationer enligt HEISING’S princip, som därför
demonstrerades i samband med beskrivningen av
stationen.
På nyårsdagen 1925 togs försöksstationen i bruk för
sändning från A.-b. radiotjänst, det bolag, som enligt
kungl. maj:ts beslut för den härigenom organiserade
fasta rundradiorörelsen skulle handhava programsidan
av rundradiotjänsten, vars tekniska del skulle
handhavas av Telegrafstyrelsen.
Frågan om en ny station kom samtidigt på
dagordningen, då försöksstadiet ansågs passerat, och resultatet
blev Brunkebergsstationen, inrymd i telegrafstyrelsens
fastighet Brunkebergstorg 2, där de 17 m höga masterna
ännu vittna om radiosändarens befintlighet.
Denna station, som fortfarande tjänstgör som reserv,
är av Marconis tillverkning och betingade på sin tid ett
pris av 88 000 kr. Effekten är 1 1/4 kilowatt i antennen.
Följande huvuddelar återfinnas i schemat för
stationen: likriktare för alstrande av den erforderliga
anodspänningen på 10 000 volt; styrsändare för
frekvensstabilitetens skull; modulatoranordning och slutförstärkare.
I källaren är kraftutrustningen placerad, där
300-periodig ström alstras, som sedan upptransformeras från 400
till 10 000 volt för att genom dubbelvågslikriktning
omvandlas till likströmsanodspänning. Masthöjden är
egentligen för liten, men byggnadens konstruktion
tilllät ej större höjd.
Ett frekvensband med en bredd av minst 70-2500
per/sek. utsändes med mindre distorsion än 0,3-0,4
neper redan på ett tidigt stadium av stationens tillvaro.
Sodan dess ha förbättringar införts i flera etapper.
Förutom den med 65 % ökad antenneffekt vidgade
kristallräjongen, som nu kom att omfatta c:a 18 km.,
erhölls alltså så småningom en betydligt förbättrad
kvalitet för de utsända programmen.
I mars 1929 erhölls kungl. maj:ts bemyndigande till
anläggande av Spånga rundradiostation. Arbetet
påbörjades 1929 och i januari påföljande år startades
stationsmontaget. Masterna blevo färdiga i slutet av februari
samma år. Det 350 X 175 m stora stationsområdet
erfordrades huvudsakligen för att erhålla tillräcklig plats
för jordnätets nedgrävande samt för att kunna hålla
masterna isär för att reducera deras dämpande inverkan
på strålningen.
Också denna stations radioutrustning är av Marconis
tillverkning. Utom likriktare för anodspänningens
alstrande (10 000 volt) utgöras stationens huvuddelar av
styrsändare, modulator, mellanförstärkare och
slutförstärkare. Beträffande anordningarna i övrigt hänvisas
till en kortfattad beskrivning i samband med referat över
Elektroingenjörsföreningens vårutflykt till
Spångastationen 30 maj 1930. En utförlig beskrivning över stationen
ifråga kommer att inflyta i Elektroteknik.
Kostnaden för den förnämliga anläggningen uppgår
tillsammans till c:a 1 200 000 kr.
Den trevligt och åskådligt framförda exposén
avtackades på övligt sätt, varefter civilingenjör H. STERKY
öppnade en diskussion, som blev helt givande. Sterky
påvisade, att vid 100 % modulering och utsändning av
bägge sidobanden måste på grund av sidobandens
ömsesidiga inverkan en distorsion på 25 % uppstå i vanliga
mottagare, ett ur trådtelefoneringssynpunkt mycket högt
och ej godtagbart värde. Detta gav byrådirektör
HOLMGREN anledning att fråga, varför bägge sidobanden alltid
utsändas, vilket som bekant ej sker vid modärn
högfrekvens- eller bärvågstelefoni. De stora svårigheterna
för konstruktion av lämpliga filter angåvos vara orsaken
härtill. Vidare uppträdde bl. a. civilingenjörerna HÖÖK,
KRONVALL, MAGNUSSON samt STERKY för att närmare
belysa moduleringsproblemet och då särskilt ur
kvalitetssynpunkt. Ingenjör Kronvall framförde en hovsam och
villkorlig kritik av Spångastationens kvalitet, som
ingenjör Magnusson härigenom fick tillfälle att försvara.
Sammanträdets formella del avslöts kl. 22, varefter
enligt god tradition de flesta av de 40
sammanträdesdeltagarna samlades till samkvämet, som fick en intim
och hjärtlig prägel, till vilken också den flammande
stockeldsbrasan bidrog, som lyckades hålla
fimbulsvintern utanför murarna. S. R. N.
RÄTTELSE
I ing. Nyströms redogörelse för den svenska
elektroindustrien under 1930, som inflöt i Elektrotekniks
nummer av den 7 mars, ha tyvärr några smärre fel insmugit
sig.
Det står sålunda på tal om L. M. Ericssons
automatiska telefonsystem, att 1930 endast 3 stationer sattes i
drift, nämligen 1 i Rotterdam och 2 i Norge. Detta är
felaktigt, i det att nämnda uppgifter gälla för 1923, vilket
år angavs för att tjäna som uppgift, när systemet fullt
utexperimenterat trädde i allmänhetens tjänst, och även
för att visa den utveckling, som systemet på en
jämförelsevis kort tid - endast 8 år - vunnit.
Sieverts kabelverks välkända Gebe-material har blivit
felstavat i uppsatsen, men någon anledning till
missförstånd torde knappast detta böra hava lett till.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Fri Oct 18 15:27:39 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tektid/1931e/0080.html
