Teknisk Tidskrift / 1931. Elektroteknik / 83 (1871-1962) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 5. Maj 1931 - Edy Velander: Överesikt av fjärrkontrollens tekniska hjälpmedel

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Fig. 4. Principen för synkrona fördelare
med motorer och magnetiska kopplingar.



Fig. 5. Tre överföringssystem med
likström enligt proportionalitetsmetoden:
a ström, b spänning, c emk
(potentio-meter).



Fig. 6. Arons Telewatt för indikering
och summering av roterande mätares
hastighet.

föringsform enligt denna metod var Siemens
pendeltelegraf med två fjäderdrivna fram- och återgående
svänghjul, en nyare förekommer i samma bolags
system för fjärrindikering och f j ärrmanövrering över
en fåtrådig kabel, där kontaktarmarna drivas av
ständigt löpande elektriska motorer och med vissa
mellanrum slås till samtidigt i båda stationerna medelst
magnetiska friktionskopplingar. Exempel på en
dylik anläggning är bland annat den stora
samkörningscentralen vid Smestad utanför Oslo, där vissa av
elektricitetsverkets under stationer fjärrindikeras och
fjärrmanövreras.

En annan synkroniseringsmetod, som torde
användas av de amerikanska storfirmorna, går ut på att
låta de båda kontaktarmarna rotera kontinuerligt
eller så gott som kontinuerligt och för varje varv
sända ut en synkroniseringsimpuls, vars form och
riktning beror på i vad mån kontaktarmen i den
avlägsna stationen ligger före eller efter
avsändningsstationens och som påverkar hastighetsregulatorn på
drivmotorn i riktning mot synkronism. Man kan även
kombinera hastighetsregleringen med en kort
arretering, som gör att kontaktarmarna börja varje nytt
varv i exakt synkronism. Denna metod möjliggör
tydligen ett snabbare arbete och sålunda en mera
effektiv utnyttjning av förbindelsekanalen än vad
start-stopp-metoden gör. Den har därför företräden,
då ett särskilt stort antal, t. e. 100-200,
fjärrkontrolloperationer krävas.

Fjärrmätning.

Fjärrmätningens teknik visar ett än större urval
av varianter och är svårare att indela systematiskt.
Till en början kan man dock enligt tyskt mönster
skilja på "Fernzählung", fjärrräkning, som
egentligen består i att på avstånd registrera antalet
vridningsvarv hos en roterande mätare, och
"Fern-messung", Fjärrmätning i egentlig betydelse, som går
ut på att på avstånd uppmäta en storhet eller
observera utslaget på ett visarinstrument eller annan
indikeringsanordning.

Bland de egentliga fjärrmätmetoderna kan man
vidare skilja på kalibreringsmetoder, där mätstorheten
omformas till en signalstorhet, vilken sedan överföres
till en fjärran station och därstädes uppmätes samt
genom en lämplig kalibreringskurva återföres till den
ursprungliga mätstorheten, samt impulsmetoder, där
överföringen sker medelst impulser.

Proportionalitetsmetoder.

De enklaste kalibreringsmetoderna bildas av en
grupp, där överföringen sker genom en signalström
(ibland spänning, emk eller motstånd), som är
proportionell mot mätstorheten eller står i någon annan
enkel relation till densamma. Man skulle kunna
kalla dem proportionalitetsmetoder. Urtypen för
detta slag av fjärrmätning är den vanliga
strömtransformatorn (eller vid likströmsanläggningar
instrumentshunten), som sitter ute i ställverket och
matar ett mätinstrument inne i kontrollrummet över
en ledning av kanske några tiotal meters längd.
Denna metod kan enligt uppgift användas även vid
avstånd ända till ett par, tre kilometer. En
svårighet är att vanliga växelströmsinstrument kräva så
pass stora strömmar, att grova ledningar måste
framdragas. Man har därför på senare tid börjat
använda likriktare i mottagningsändan, exempelvis
kopparlikriktare i kombination med likströmsinstrument.
Den överförda växelströmmen kan då begränsas till
några få mA och man kan använda klena ledare.
Visserligen blir härigenom strömtransformatorn
belastad med en hög impedans, så att dess fasvinkel
blir alldeles felaktig, men omsättningsförhållandet
blir dock i stort sett konstant för olika
strömstyrkor, därest järnkretsen är riktigt dimensionerad. En
svårighet är emellertid att överföringen sker med
nätfrekvens, vadan eventuella induktiva störningar
direkt addera sig till mätströmmen och kunna
åstadkomma felvisningar. Mätkablarna kunna därför icke
utan risk framdragas i samma gravar som
huvudledningarna.

Fria från denna svårighet äro metoder, som
använda likström. Fig. 5 visar schematiskt några olika
proportionalitetsmetoder med likströmsöverföring.
Avsändningsapparaten har antytts såsom en
spänningsdelare, med vars hjälp mätinstrumentet
automatiskt ställer in signalstorheten till proportionalitet
med mätstorheten.

I det första av de antydda fallen (5 a) är det
strömstyrkan, som ställes in. Mätning kan då helt
enkelt ske medelst milliampermetrar, och fördelen är
att flera sådana kunna kopplas i serie, så att
indikering kan erhållas i flera stationer. Om ej särskilda
skyddsåtgärder vidtagas, blir mätresultatet tydligen
beroende av förbindelsekabelns motstånd och därmed
även på temperaturen.

I nästa fall (5 b) är det den uttagna spänningen,
som utgör mätstorheten. Nu kan överföringen ske
med en kabel, som har ganska högt motstånd, men
av största vikt är att dess isolation är oklanderlig.
Mätningen sker med voltmetrar med mycket ringa
strömförbrukning. Vid lämplig dimensionering av
kabeln kunna flera mottagningsinstrument här
kopplas i parallell.

Bägge dessa metoder arbeta med viloström. I det
tredje fallet (5 c) däremot är strömstyrkan i
viloläget = 0. Mätningen i den fjärran stationen sker
nämligen med potentiometer, som automatiskt reg-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>